Vet inte var jag ska börja...

Så jag börjar bara.

De unga tu är ute och vandrar. Jag lyssnar på lugn musik, och sitter och funderar. På mycket. De unga tus ögon strålar ikapp. Och så klart, när jag äntligen fått fart på den "långsamma" länken så hör jag dem komma vandrades uppe där vid korsningen.

Som förresten inte är en korsning. Det bara lät bättre.

Gräset blev inte klippt, staketet på altanen blev inte lagat, veden är inte kluven. Men det gööööööööör ingenting. De unga tu strålar ikapp, det Lyser i ögonen på dem. Solen skiner, de hade bestämt att den skulle göra det, så i morse kom den. Här vid kusten, vid sex-tiden smet den upp och väckte mig först. Sedan de två, efter en tinmme.

Jag eldade. Ved. Som redan var kluven, jag är inte kluven, inte inför deras kärlek. Och jag tänker endast karpa på diemet, fånga dagen. Deras dag, lägger mig i så lite jag kan. Lagat mat, arbetat lite. Lagom så där.

Jag började bara, och nu vet jag inte var jag ska sluta, så jag slutar bara. Bara så där. Som en dag som snart är fångad. Och i morgon gryr en ny dag.

Såvitt jag vet. Men det vet ingen, och vad är då viktigast? Att veden var kluven, eller gräset klippt eller ett lagat staket.

Eller att beskåda glittret i deras ögonpar.

Jag vet svaret. Vet du?