Den vise mannen och män på vandring

Vet inte var jag sett eller hört denna historia. Letat efter den här på min egna blogg utan framgång...

Det sitter en vis man mellan två närliggande byar, han har suttit där ett tag och finns liksom till för de förbipasserande. Det kommer en man från byn till vänster om den vise mannen. Han frågar:

- Hur är människorna i byn där borta till höger om dig?

- Ja, sa den vise mannen, hur var människorna i byn du kommer ifrån?

- De var trista och dumma, sa mannen.

- Då är de nog likadana i byn du kommer till.

Det gick ett tag. Efter någon timme kommer en annan man från byn till höger om den vise mannen. Han ställer samma fråga:

- Hur är människorna i byn där borta till vänster om dig?

- Tja du, sa den vise mannen, hur var människorna i byn du kommer ifrån?

- De var glada och trevliga, sa mannen.

- Jaha, sa vise mannen, då ska du se att de är likadana i byn du nu kommer till.

Sedan 1973 har jag haft tillgång till bil i en eller annan form

Det började med en Ford 17M. Vit. Som gick som en skottspole mellan Rättvik och Mora under mitt sista år på gymnasiet. Det var så den finansierades. Busspengar samlades in från fyra passagerare och de tjänade en timme per dag på att åka bil i stället för buss.

Så gjorde också jag de två första åren. Första året åkte jag med en Soldh. Andra året med en Söderström.

Efter Forden vet jag inte vad jag hade för bil. Minns en Golf i mitten på 80-talet sedan en flådig Saab som tjänstebil samma dekad.

Så vidtog Honda-eran. Lottas Civic först sedan ett gäng tjänstebilar. De två avstegen var en Audi och en VW. Men annars Honda under, ja säkerligen 16 år.

Men nu i morgon lämnar jag in den. Sista Hondan.

Från och med nu vidtar ännu mer buss, ännu mer tåg och sist men inte minst medlemskap i SunFleet. Den första kommer att hyras redan på fredag och föra fyra personer - förhoppningsvis - till en konstrunda.

Hur det känns? Det känns. Lite underligt. Vemodigt men samtidigt behövligt och nödvändigt.

En epok är slut, inte oväntat men i alla fall.

Restaurang Stolen, denna lilla pärla på Sibyllegatan har stängt.  Borta är de olika stolarna - därav namnet - som fanns vid alla borden. Borta är - visserligen sedan några år för den var skadad - den anakronistiska målningen av sista måltiden. Där återfanns lite cigarettpaket på bordet, och lite vinflaskor från nutid. Den hette "Den första springnotan".
Målningen satt på högra väggen när man väl kommit in. Den kunde man titta på länge. Man kunde också titta mycket länge på målningarna i taket. Det var som en tänkt övervåning med glastak. På ena målningen syntes en kypare underifrån vandrandes med en bricka. På den andra ett par vid ett bord där tjejen tåflörtade med sin middagsvän.
Jag satt på Stolen i några omgångar, först i början på nitto-talet. Sedan i slutet av detsamma. Lugn och fin atmosfär var det alltid där.
Stolen befolkades också alltid av intressanta personer. Den mest minnesvärde tycker jag är och förblir Willy - salig i åminnelse - en man som alltid alltid hade intressanta historier att berätta om sitt rika liv. Fick man sitta vid hans bord en kväll var den kvällen räddad. I sanning. Underbar människa.
Men nu är epoken slut. Och allt har ju som bekant ett slut. Till och med en liten fin pärla på Sibyllegatan 47 i Stockholm.
Tack. Innerligt tack för den här tiden.

God Morgon

utropade idag en främmande man som jag mötte vid åttatiden i morse. Skulle handla mjölk. Jag blev så paff och glatt överraskad, är jag månne inte i Sverige tänkte jag. Utan förflyttats magiskt till Frankrike eller medelhavsländerna, eller USA.

Vände mig om och ropade "Har du bott i Frankrike?". Nej, blev svaret.

"Nähä, för där saluterar de varandra på morgonen".
Jag gick glatt vidare lättare till sinnet, tillfreds med livet, och nej förresten... jag sa inte saluterar...men visst borde jag sagt så...

Att bekräfta att vi finns, att bli sedd är en av våra vanligaste törstar tror jag. Att människor säger "God morgon" till varandra är ett bevis på att vi lever här och nu. På den här jorden. Tillsammans.

Och tänk, jag tror det blir bättre då. Att leva här.
Just här. Just nu.

Goooooooooooood moooooooooooooooorinng Linköööööööööping

Borta bra, men hemma bäst!

Det var värst. Hade en sådan rubrik förut...måste kika på det inlägget.

Men är det hemma bäst? Jag raljerade lite i Joucas - eller rättare sagt i Lörrach men i alla fall... - om att varför ska man resa. "Där sitter en man och läser tidningen på samma sätt som mannen som sitter på ett café i Linköping". Jag fortsatte min reskritik "Och där sitter två tjejjer som säjert pratar om samma sak som två tjejjer på något fik i Linköping, förlorad kärlek, hittad kärlek, trött på mamman eller vad det nu kan vara..".

Man kommer raskare och raskare in liksom i hemlunket med märker jag med tilltagande ålder. Undrar vad det är så. Plötsligt så är man liksom bara här. Hemma. Där det ska vara bäst. Vusst, det är bäst på ett sätt. Men på ett annat sätt är det bättre - alltså inte lika bra - att vara borta. Eller borta.

En god vän skrev "nej, vi kan inte ses då är jag på annan ort". Så är det nog. Vännen skrev alltså inte "Nej, vi kan inte ses jag är inte hemma" utan "jag är på annan ort". Annan ort.

Och man ska resa så långsamt så själen hinner med. Det vet varenda indian.

Det var i Wien, troligen år 1994, eller 1995

Men det var i Wien.

Glömmer det inte, en mörkhyad man och jag satt på samma ställe, han tog en öl och jag en cappuchino. Vi satt så där bredvid varandra, på samma sätt som när man åker bil. Vi kikade mot caféets bardisk. Kyrkan mitt emot caféet höll på att renoveras. Byggnadsställningarna omgärdade kyrkobyggnaden. Nå, tänkte jag, det ska ju underhållas. Byggnaderna också.

Städar lite på jobbet, ett handskrivet blad kom fram, i en pappersbaserad kalender. Bourgognefärgad kalender. Det står ProPlan på den.

På papperet står det Ayishbije Gaspard och det står också UNIDO PROGRAM med spretigt textade bokstäver. Alla versaler.

Vi småpratade lite som man gör på ett café, min teori är att vissa personer sitter där just för att bli pratade med. Vi språkade ett bra tag.

Efter ett tag börjar han berätta:
"Du, vi har tändsticksfabriker i Rwanda, du förstår det är ju lite känslig tillverkning. I stort sett två ämnen som inte får ha kontakt med varandra förrän, ja, vid brukningstillfället. Annars kan det gå illa."

Ja, svarade jag.

Han fortsatte:
"Nu tänkte jag ställa en fråga till dig, för du 'håller ju på med datorer'".

Ja, svarade jag och skruvade lite på mig.

"Vi ska datorisera, men var ska vi börja i fabriken?"

Eh...svarade jag och ångrade att jag bara drack kaffe...men det fick duga och tur var väl det. Jag frågade, och bad om ursäkt för att jag gjorde det: Finns det vägar och ström till fabriken?

"Ja" sade han och log.

Då tycker jag ni ska datorisera någonstans en liten del för att lära er hur det fungerar. Och se fördelarna, ibland kan det räcka med en kortlåda. Och det fungerar bra. Datorer är ju liksom, fortfarande, lagringsställen för information.

"Tack" sa han. Och det var då han troligen skrev ner sina adress i min kalender, bourgognefärgade kalendern.

Han bodde i Kigali ser jag nu på papperet. Var har jag hört det förut?

Undrar om han lever.

Ekologi vs ekonomi

Alltså läran om samspelet mellan det biotiska (levande) och det abiotiska (icke-levande) vs hushållning. Det är ju vad artikeln i söndagens SvD handlar om.

I indien fungerar ekobruk - hörde det på radion
Det går säkertligen, och jag har hört det på radion, att gräva fram motsatta åsikter i den här frågan.

Köpta professorer?
Man blir alltför snar att misstänka att skribenterna får sina medel från resursstinna besprutningsbolag. Och jag efterlyser en etikettering i det fall någon av professorerna är betalda av någon industri. Det var dock en parentes. Det behöver inte vara så, och det vore urbota korkat i det fall det skulle visa sig vara så. Ingen tror på en sådan forskare, jag skulle akta mig för att få medel från besprutningsindustrin. I andra fall må det vara hänt.

Inledning
Vi tar de svenska begreppen då, hushållning alltså ekonomi. Om jag på min täppa odlar lite jox, så besprutar jag dem - så klart - inte. Godare tomater får man leta efter. De smakar tomat. De är närproducerade, de räcker till ett hushåll. Så var det med det. Om man då förstorar detta scebario, så verkar det - i min lekmannamässiga värld i detta fall - finnas en slags gräns där besprutning krävs, om vi ska tro professorerna. Annars får man inte ut så mycket. Nähä. So what?

Vi ska inte föda afrika.

Etanol
Har väl inget med detta att göra. Jo, för majs produceras för att göra etanol. Den skulle i stället så klart kunna föda afrika. Klart. Nog om det.

Artikeln
"En ideologisk och naturromantisk syn vägledde och detta tycktes räcka för att få politiker och journalister att nappa på konceptet." Nej, det är vi konsumenter som gjort det. Vi köper hellre ekologiskt odlade produkter. Visserligen är politiker och journalister konsumenter, men det finns fler yrkesgrupper representerade.

Vidare det som förvånar mig mest av allt. "Maten blir inte heller hälsosammare. " Men HALLÅ! Källa tack. Jag vill veta hur i hela friden en besprutad, handelsgödslad tomat kan vara hälsosammare än en ekologisk odlad tomat. Det får jag inte ihop. Hjälp mig med det herrar och damer forskare.

Snälla.

Uppdaterad: Det inte lång tid, på SvD själva Ekomjölk nyttigare. Och håll isär transport och ekologi. Det tar tid att ställa om till ekologiskt tänkande, det är skribenterna ett tydligt bevis på. De blev ju tagna på sängen och försöker rädda sina forskningsanslag.

Kaserngatan - himla bra att något händer men...

Så har det hänt, det som jag befarade. Och många med mig.

Det dåliga underhållet, eller rättare sagt frånvaron av underhåll på den farbara delen av Kaserngatan har givit ett oönskat resultat.

Corren idag skriver

Vid vägarbetet på Kaserngatan körde en lastbil över ett brunnslock som slog upp ett hål i bränsletanken. Larmet kom cirka 16.40, 600 liter diesel läckte ut på gatan. Räddningstjänsten ryckte ut för att begränsa skadorna, det är oklart hur mycket diesel som rann ner i dagvattenbrunnen.

Det var bara en tidsfråga innan det skulle visa sig att AMA inte alls sköter den del av Kaserngatan som inte är avspärrad. Jag har skrivit till kommunen flera gånger och då har de fått entrepenören att sandas igen hålen, eller ska vi säga kratrarna, på sträckan.

Nu har det hänt en olycka, en onödig en om det varit en seriös leverantör av ombyggnationen. Jag hoppas att kvaliteten på vägen som görs om inte är undermålig, men man får ju raskt den misstanken.

Kommunens påstötningar har uppenbarligen inte hjälpt, det är dags att ta i med hårdhandskarna. Ett sätt vore att kräva att de varje dag kontrollerar sträckan som är öppen men nu besvisligen inte farbar på ett säkert sätt. Idag var det vedervärdigt på sträckan. Och det efter att en olycka skett?!? Det är ofattbart anmärkningsvärt.

Sen här entrepenörens oförmåga att sköta underhållet lämnar mycket i övrigt att önska. Som man lärde sig att skriva på svenskalektionerna när man tycker att någon kan fara och flyga.

Hoppas innerligt att detta var den enda olyckan som sker under ombyggnadsarbetet.

Miljöbil innebär underliga samtal till verkstaden

Ringde till dem i förmiddags, lite underligt när man har en miljöbil som ska stänga av motorn vid rödlysen eller andra stopp.

- Hej, jag har problem med bilen. Den stannar inte när det är rött lyse utan motorn fortsätter att snurra runt.

- Det var ju lite underligt. Svårt att veta vad det kan vara så här tidigt, vi får nästan hoppas det blir något mer fel. Men vi kikar på det.

- OK. Det låter bra, kommer in på måndag så får ni se om det är någon notering i loggboken.

- Ja, det låter bra.

- Lite underligt att ringa till verkstaden och säga att motorn INTE lägger av vid rödlyse...

- Ja, jo, det är det ju.

San Francisco

Det är sig likt.
Men man blir ledsen av uteliggarna som likt råttor letar i soporna efter något att äta.

Vilket land.

Ett bevis - om du frågar mig - på att deras system inte fungerar.

Dessa människor får inte något från de välbärgade, de besuttna heller, som ska ge almosor. I landet här i väster sker ju det mer än i Sverige. Men det verkar inte som om det systemet fungerar heller.

Almosegivandet sker säkerligen innanför hotellen dit de sopletande inte letar sig. De får bokstavligen skrapa smulorna från de rikas bord. Ingen noterar dem. Det är det värsta.

Vattenfall, E-on och el.

Mitt brev till Vattenfalls redaktör, eller i alla fall representant för deras lilla pamflett HELT ENKELT.

Hej,
Det har nog inte bara smygit sig in ett fel om åskan i det förra utvågan av er pamflett Helt Enkelt.

I kvartalets nummer finns också ett fel, det står att det är elsmart (det är ju inte dumt från Vattenfalls perspektiv)
och miljösmart (det är här det haltar lite) om jag och alla andra vattenfallskunder använder elgräsklippare för att klippa gräset och/eller eltändare till sin grill.

Om jag inte fattat totalt fel köper vattenfall in kolkraft från Tyskland. Eller gör ni inte det längre?

Ni, tillsammans med de andra två vars namn ni kan bättre än jag, är inte högst upp på miljölistorna. Så Helt Enkelt är helt enkelt ute och cyklar.

Kommer ni att dementera det i nästa utgåva också?

Sitter och funderar på om det inte är värt att betala för att slippa använda er miljöovänliga el.
Dvs gå ur avtalet i förtid. Det ska jag räkna på under min semester.

Duschmunstycken - I-landsproblem

Jag vet, men det är fortfarande ett problem säger några av mina vänner. Vi har bytt, inte vänner, men duschmunstycke. Till ett SnålSpolande. Fy fan för snålspolande munstycken. Å andra sidan kommer kvartalskapitalisterna att hitta en marknad snart för vatten, bubbelvatten som transporteras land och rike runt är snart ett minne blott. Det tror jag, förra årets julklapp blev ju bubbelvattengöraren. Inget annat.

Nästa kvartalskapitalisttrend är att vi i Sverige, som i andra länder, ska betala för vattnet. På ett annat sätt än nu. Så det är nog bra med snålspolande munstycken. Trots allt, får väl vänja mig, jag och dottern. Men jag och dottern gillar dem inte. Man blir ju inte ren! Eller det är klart man blir men det känns inte så.

Läste att englamördaren ber om ursäkt. Englamördaren, Anders Eklund heter han. Men när han kommer - ja kommer ut - så heter han säkert något annat. Som Clark Olofsson som inte heter det, men fortsätter på samma inslagna bana som tidigare. Namnen på sakerna kanske spelar roll, men inte på människorna. Eller gör det det? Det finns de som hävdar att så är fallet, intressant och skrämmande.

Tänkte inte rapa upp några namn, men Jimmie är ett som kommer i mitt huvud. Av någon anledning. Det går inte så bra för sådana som Jimmie, sägs det. James Pankow är ett undantag, tromboneraren i Chicago. James eller Jimmie, jag vet inte. Hugget som stucket kanske.

Studerar universitets hemsida, och snubblar över detta. Handlar om att alla inte passar för projektarbeten, det som är så himla inne nu på våra arbetsplatser. Allt ska vara projekt. Gärna fler. Det står att

"cheferna har därför svårare att få en helhetsbild av hur medarbetarna arbetar och vilka behov de har"

Jaha, jo, jasså, var det enklare förut? Är det intressant att veta hur vi arbetar? Var inte tidsstudiemannens tid förbi? Trodde jag. Icke. Vidare, och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta...

"Mer ansvar faller istället på medarbetaren själv att hålla sig ”anställningsbar” för att bli efterfrågad till ”rätt” projekt i rätt tid. Enskilda medarbetares rykte blir viktigt. "

Cheferna då? De behöver inte vara anställningsbara. Vilket ord förresten. Anställningsbar, tankarna går till textbubblan "är du lönsam lille vän?" som det stod i hans - vad han nu heter - Nykvist tror jag serie.

Googleorken infinner sig inte. Så jag googlar inte reda på vad han heter.

Snålspolande munstycken, vi har dem för våra synders skull. En slags inverterad syndflod.

Miljön och dadlar.

Tove Lifvendahl har en krönika i Corren, där skriver hon "Även lite dadlar och kanel som fraktats hit med båt bidrar faktiskt till detta, hur otroligt det än kan verka." bland mycket annat. Ett slags försvarstal för konsumtionen alltså, det går bara inte riktigt ihop sig, det andas hela krönikan.

"Detta" ovan syftar på att uppkomna resurser genom vår konsumtion "kan användas till att få fram rent vatten, mediciner mot malaria och utbildningsinsatser.". Visst är det bra att få hit dadlar och kanel, det har ju skeppats hit så länge människan vetat om dadlar och kanel. Det må alltså vara hänt. Men extrapoleringen att all konsumtion är av hävd god håller jag inte med om.

Eget bubbel i vattnet, bubblare?

Nej, inte i vår familj, det sade sambon för flera veckor sedan. "Jag tror sådan där sodastreamer eller liknande kommer att bli årets julklapp, de som har en köper till landet, eller till sina föräldrar".

Och si. Det blev så.

Miljövänligt är det också. Inget kånkande på flermilstransporterade vattenflaskor. Med bubbel. Hutlöst dyra.

Miljökoefficienten har höjts i vår familj

Inte nog med att vi kör Hybridbil (Honda) utan nu har vi även en Soda Stream. Det tjänar miljön på tror jag, att vi kolsyrar vårt vatten själva. Det har till och med inhandlats - och ordföljden avslöjar att det inte var på mitt initiativ - läskessenser. Apelsin och någon mer.

Det måste ju vara bättra att kolsyresätta sitt egna goda vatten än att köpa vatten på plastflaska som transporterats genom ett regnigt Europa. Som det står i ledinvisan.