Det hände under julkonserten i Skänninge

Den julkonsertern som är så himla vacker att vara med om och antalet besökare blir fler och fler med åren verkar det som. Som om hela Skänninge vandrar man ur huse för att lyssna.

Men den här julkonserten hände det något. Mest på grund av att jag är van att sjunga styckena så jag kan kika upp lite mer från noterna och studera publiken. Då under en av sångerna sker det. Mötet mellan ett tonårsbarn och (troligen) en mormor. Barnbarnet lutar huvudet mot mormodern och blundar. Mormodern blundar också.

De är där. Där och då eller snarare här och nu. Utan ett enda carpe diem. De bara var tillsammans på julkonsert och det var som om tiden stannade på ett sätt som den gör när två människor är samman, på samma våglängd. Tillsammans i lugn. Ordlöst.

Tyvärr minns jag inte under vilken sång det var detta skedde. Kanske är det inte så viktigt eller så är det väldigt viktigt. För de två.

Hela 2019 präglas av denna syn av mötet mellan ett barnbarn och far-morföräldern. Det ÄR något särskilt med det mötet. Alltid.

Ett flipper-spel - sinnebilden för positiv nostalgi

S:t Kors har gjort något väldigt väldigt bra i Mjärdevi Center, de har placerat ett flipperspel i entrehallen... En förbipasserande yngling sa "det står mest medelålders där"...

Tacka för det...vilken tripp på minnenas allé (inte memory lane som det står i S:t Kors lilla skylt vid spelet) det är att spela flipper. Gamla minnen väcks till liv. I föräldrarnas restaurang Rättviksbaren - underligt nog lokaliserad i Rättvik - fanns ett flipperspel. Jag hade så klart nycklar till det och spelade på det så snart jag kom åt utan att lägga i pengar.

Mest var vi tre som spelade. Minns namnet på den ene men väl den andra. De var några år äldre än jag och troligen fick jag glimtar från dem hur det är att vara just det, äldre.

När jag nu spelar på Pirates of the Caribbean-spelet kommer gamla takter tillbaka. Men också besvikelse över att reaktionen inte är vad den en gång var.

Men leendet över en bra kula eller en extra kula finns kvar.

Min mamma och min mammas mamma och min mammas mammas mamma

Nej, det är inte släktforskning. Eller jo, det är det nog. Det som Charlotte Engelkes utför på scenen med ett gäng attribut. Föreställningen Min Mamma som just nu reser omkring i Sverige.

Tankeväckande och smärtsamt. Väldigt bra teater. Som berör till skillnad från vad Correns recensent tyckte. Men de har ju inte alltid rätt...

Del 1:1 - trumpeten

Trumpeten ja, fick ljud i en när jag var ungefär 5-6 år. Kanske senare. Minns det, det var hos en av mina barnflickor, hade många sådana, men inte för många, efter kastrullresan. Barnflickor, det de inte förstod var att hela samhället hade ögonen på hur de behandlade mig på just samhället...om det inte var OK så ringde de mamma och sa "den där han har nu är inte bra för Lars Olov, hon är inte snäll. Hon pratar i mobi..." Nä. Visst ja, detta var ju före internet och mobiltelefonernas tid.

När rapporten kom till mamma åkte de väl iväg. All världens väg, men varsamt och bestämt. Hade mamma bestämt sig var det så.

En trumpet beställdes så småningom när det visade sig att talang faktiskt fanns. Skedde genom mammas försorg misstänker jag, en trumpet från USA. En människa som mamma kände skulle dit. Kan tänka mig att postväxel fixades och lite så, och så hämtades en Bach runt 1969. Kuriosafaktaavledningen: några tiotusen tillverkningsnummer ifrån en av mina trumpetinspiratörers egna Bach - som tyvärr blev stulen - Jan Allans.

Jag ville ha en skivstång, minns jag. Jag ville inte ha en trumpet.
Mamma Sigrid visste bättre.

Hon anade nog att trumpeten skulle göra mig gott, mycket skulle komma ut ur den vad gäller känslor och annat. Och som jag levde på den! Spelningar på begravningar och bröllop runt om i bygden.

Och ja, ska erkänna det är väl dags nu :-), var med i ett dansband...under en kort period...
Spader Sju hette de. Var lite lite orolig när boken om dansbandsfotografier kom ut. Men kunde inte påminna mig att jag var med på någon fotosession...

Bach-trumpeten förde mig runt på spelningar i Spader Sju med bra inkomst.
Var med i dansbandet, fanns två saxofonister också, bariton och tenor,  i tre-fyra månader. Det var spännande. Och roligt, det spelades ju musik där tre blås ingick!

Lars L, Lars W och Kenneth O hälsade på en gång på en spelning i Säter. Min mammas folkvagn, bubbla, lånades. Imma på rutan under hemfärden, mina vänner stod ut med dansmusiken i tre timmar. Eller så.... Och imman. Trevlig resa minns jag.

Under samma period i livet förde mig trumpeten, och det innan jag var 16 år (!), till Rumänien (med Björbobandet), USA  (med Bertil Spåmans kör och orkester), Tyskland (samma band) och Norge (samma band). Spelade också på nuvarande Wallmans salonger då det hette...ja...vad hette det då... vi spelade storbandsdans (ja, man gjorde det på den tiden, mycket på Mora Hotell) där torsdag-lördag under två veckors tid. Det var så jag började älska Stockholm runt Nybroplan. Gör det fortfarande.

Så mamma. Tack för att jag inte fick en skivstång. Kram.

Det finns en del 2.

Stryk under ordet potatis...

Hade tänkt - apropå matematik igen, hörde på radion om ordet nyanserat i samband med mål för matematik - skriva om just rubriken. Fanns i Mad - tidskriften - vill jag minnas men det kanske inte är så.

Upptäckte att min vän Hans redan skrivit om det. Och hela raddan med hur matematik-uppgifterna sett ut genom åren. Det är lite raljant kanske, men inte desto mindre beskriver det verkligheten som jag uppfattar den.

Minns också 1976 när jag började med Proppen (i matte då, på Universitetet i Linköping som säkert då hette Linköpings Tekniska Högskola LiTH) som repeterar vad den tidens universitetslärare ansåg vara det man skulle kunna från gymnasiet. Repetitionen gavs i två veckor.

Det var inte mycket som gåtts igenom på gymnasiets mattelektioner som jag återsåg då, under dessa två veckor. Efter några dagar droppade några av och ägnade sig troligen åt något annat än universitetsstudier på Y-linjen på Linköpings Högskola.

Men, jag kom på, vi saknar ju ett perspektiv i listan ovan som Hans redovisar.

2000-talet
En agrarintresserad person säljer vad han påstår vara potatis för tjugo kronor per säck. (Ordet "per" betyder att varje säck kostar tjugo kronor). För ordet säck, se http://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A4ck). För att göra potatisen behöver den agrarintresserade personen en traktor och lite annat, det kostar också att frakta potatisen (för ordet frakt gå till http://www.google.se och skriv ordet frakt i sökrutan och tryck på knappen "Jag har tur"). Allt detta kallas bondens (vänligen se http://sv.wikipedia.org/wiki/Bonde) produktionskostnad. Den är 4/5 av tjugo kronor. För att veta vad fyra femtedelar är fråga mamma eller pappa.

Be dem då bara tala om vad det blir (säger de något annat än 16 kronor har de fel). Klarar du nu inte av att räkna ut vad bondens vinst blir, kontakta läraren och boka ett möte för det måste vara något fel på det här talet. Hjälper inte det, ring mamma eller pappa och så får de hota att ta barnet ur skolan så den går miste till skolpengen om läraren inte accepterar ett svar mellan 1 och 11 kronor.

(Tack Urban Bäckman för den idéen:-)

Åtvidabergs FF vad i hela friden sysslar ni med?

Det kan man undra. Läste tidningen idag och "trevlig" är det när man får tårtor slängda på könsorganen. Det är inte min uppfattning om trevligt.
Tycker Corren ska ha en omröstning om vi läsare tycker det är trevligt.
De som röstar ja är troligen ät-sex-intresserade a la "äta mat från naken dam" - som i Japan - eller internet-troll.

Det verkar väldigt trevligt att få ögonbrynen avrakade och svaren som Herr Svensson ger inger en befogad oro i stället för förtroende. För honom såväl som för pennalismen inom och utanför idrotten. "Vi har ingen anledning att skynda på den här processen för att pressen ska vara nöjd" nej, Herr Svensson. Men jag vill veta. Det finns kanske inte tid att diskutera missförhållanden, det finns matcher att spela. Jo, det är klart. De är ju viktigare. Än blivande spelare.

Pytsan.

Det är som om American Fun Videos, Robinsson, "Vi är innestängda i ett hus i flera månader och förnedrar oss" - eller vad  nu förnedrings-tv-programmen heter - finns här, hos oss i verkligheten. Det är som om individualismen och att pika folk är det nya folknöjet; man ska hålla på tills Lisa gråter (se den utmärkta boken av Ann Heberlein "Det var inte mitt fel - om konsten att ta ansvar"). Det ska svida att vara människa, man ska vara liten. Så att alla alla andra kan vara större.

Än du själv är. Fy fan.

Ansvar tar inte Jan Svensson, ansvar tar inte lägervärdarna. Det är 17-åringar vi talar om, de är inte myndiga. De är barn.

Vi hade nyss återträff med Spåmans kör och orkester, 40-års-firande av en USA-resa som företogs 1973. Invigningsriter innan den resan, eller för nya medlemmar? Alls icke.

En person grät visserligen under en körhelg nyss.
Det var jag för att kören sjöng så vackert under dagen då vi repeterade ett stycke. Ingen annan grät vad jag vet för att någon var dum.

Samma körhelg i Björkfors avlöpte, såvitt jag vet, utan tårtkastning på diverse
organ, inga avrakade ögonbryn eller annan avrakad kroppsbehåring. Förutom min skäggväxt då. Vi hade, kort sagt, trevligt; åt, sjöng och samtalade om livet, kärleken och vissa säkerligen också döden. Som mellanmänskliga kontakter och sund samvaro ska vara.
En nyligen antagen sjöng på eget initativ underbara Blackbird som Beatles gjort.
Vackert.

Vi skrattade också, mycket.

Allt annat är fel. Åt helvete fel, på Lundsberg såväl som i Åtvidaberg. Eller på arbetsplatsen, eller i skolan under den vedervärdiga nollningen. Lyckade nollningar på gymnasierna i Linköping verkar vara undantagen som bekräftar regeln.

Åtvidabergs FF har lite att bevisa. Nu. Inte om en månad. Då är ett ögonbryn till bortrakat. Det är slut med det nu.

Nu får det fanimig vara nog.

Möte i alla åldrar

När man återser vänner man haft sedan tonåren så händer det något. Väldigt märkligt och samtidigt fullständigt underbart. Det är som om valv efter valv öppnar sig oändligt (Tranströmer!) när samtalet börjar och fortgår. Att liksom ett bygge, själsligt då, syns tydligare och tydligare. Det ramverk som fanns i tonåren har fått väggar, isolering, fönster, dörrar och tak. Men man ser ramverket, det underbara byggmaterial som syntes. Då.

Då när det begav sig.

Samtalen och mötena med de man träffade i de övre tonåren kännetecknas av likartade egenskaper, man ses ibland, sedan dröjer det ett tag och man återvänder. Livets skeenden liksom flimrar förbi. Där finns dock inte det ramverk som tonårstiden utgör. När man blev den man blev.

Man anar på något vis hela människan i alla sina åldrar. De lyser igenom som transparenta diabilder (googla på det ungdomar:-) vid betraktandet av människan man möter och samtalar med.
Man anar vart olika egenskaper som kunde sjönjas då nu tagit vägen, en del har tonats ner, ibland ser man faktiskt människan exakt som den tonåring man en gång mötte och då älskade. Som vän. Vänskapen fördjupas när man ses som vuxen. Nästan alltid, eller så beror det på att man väljer att träffa de man gillade redan som 15-årig skäggfjunig (ska jag köpa en grov handduk till dig Pluto, som bror Calle sa...) identitetsletande människa i vardande.

En livsvandring som så att säga blir synlig för den som var med från början. Trots att man inte setts under hållplatserna på vägen mot den man blivit, eller snarare då är.

Ikväll fick ordet tystnad en ny dimension

Det är en annan tystnad här hemma. Den liksom bara kom när sonen kom och hämtade "det sista". Då blev det, efter det att dörren slog igen, tyst. På ett vis det inte blivit förut. Inte sorgligt vill jag påpeka, bara tyst. Inte tystare, bara liksom en till sorts tystnad.

Det blev intensivt tyst.

Att bli intensivt tyst låter som en oxymoron. Men det är det inte. Det är intensivt tyst, eller rättare sagt det blev det under några minuter. Sedan var det som om just den intensiva tystnaden lade sig. Till ro.

Välkomnar lugnet.

Varav hjärtat är fullt

Dottern fyller år idag. Det kommer texter från filmer med musik som handlar om att fylla just sjutton. Sjutton år tror jag visst att jag var...och

You are sixteen going on seventeen
Baby, it's time to think
Better beware, be canny and careful
Baby, you're on the brink

En dotter som fyller år fyller en pappas hjärta. Men som Gibran säger, ni vet han som skrev Profeten...:

Ni är de bågar, från vilka era barn skickas ut som levande pilar.

Bågskytten ser målet på det oändligas stig och Han böjer dig med sin makt för att Hans pilar skall gå snabbt och långt.

Låt dig i glädje böjas i Bågskyttens hand.
Ty liksom Han älskar pilen, som flyger, älskar Han också bågen, som är stadig.

Om jag lyckats vara en stadig båge betvivlar jag. Men jag gör så gott jag kan.

Träffat niorna

Det var kul, det jämfördes inga magar - eller jo, tre tjejer gjorde faktiskt det - och inte heller några skilsmässor - eller jo, efter magarbas jämförelse så skedde det med. Men mötet mellan de man gick i högstadiet med var underbart.

Minnen kom till liv som inte fanns där, eller som fanns där men som inte var liksom avdammade. Men när de blev det uppstod musik. Som man hade i öronen som tonåring. Lite till mitten hunnen fast ändå inte.

Den glöd som fanns i vissa personers ögon var fortfarande kvar, man kände så att säga igen själen på folk, inte kropparna. Dessa kroppar hade - med några undantag - åldrats. En del såg ut exakt som för 36 år sedan, preis som om de kommit in från rasen vid 10-tiden och lektionen skulle börja.

Jag påmindes om att det är inte alla förunnat att ha föräldrarna i livet. Det fick mig också att skämmas över att jag inte åker hem oftare, å andra sidan har man egen familj nu, egen syssla, eget liv. Man har lämnat boet.

Sitter och ler

Ler sådär när man märker att saker går in i tonåringars hjärnor. Faktiskt. Det gör det. Konsekvens stavas det nog. Och vara bra på att vara just jag.

Vi ska på stan. Oklart när, vi ska bara på stan. Så frågas det lugnt och stilla från dottern som befinner sig på övervåningen:
Hur långt har du kommit?

Ska klä på mig. (Hade just duschat efter ett litet men dock arbetspass)

OK. Då kan vi börja gå snart.

Tant Lotta funderar över disksmart

Och klimatsmart, DN har en artikel om egocentriska tonårsdöttrar. Fy och usch...när jag länkar ser jag att det är en slags dold länk, till och med URL-mässigt till Expreussen. Usch och fy. Får väl läsa ändå...

Hångel - Kamratposten

Minns ni tidningen Kamratposten? Den finns fortfarande, som av en händelse beskrev jag en rondell nyligen på den här sidan. Har inte läst avsnittet om hångel än, men i rondellen var det möjligen lite minisådant.

Sonen har just upptäckt att möjligheten finns för att erhålla erfarenheten av en rondellkyss.
Den slår en hund med hästlängder.

Nytt trappsteg. Nya erfarenheter, nya sorger kanske, men underbart när det sker.

Kamratposten tror jag håller stilen och ställningarna. I allt annat dret som kommer från journalister nu för tiden, eller nuförtiden. Kanske det stavas.