Det finns faktiskt tre - och inte två - anekdoter som klangbotten

Dvs den klangbotten som finns i samtal med människorna vilar på, vill jag mena i mitt fall, tre anekdoter och ett självupplevt meningsutbyte. Små korta utbyten med främlingar men också givetvis timslånga samtal om livet, kärleken och döden med vänner och understundom med bekanta.

I korthet är de: Gurun vid vägen, Mannen på tåget och Musslan på stranden.

Gurun
En man passerar gurun vid vägen mellan två byar och frågar gurun: Hur är människorna där borta i den byn? Tja, säger gurun, hur var de i byn du kom ifrån? Inte bra alls blir svaret från vandraren.
Då är de säkert på samma sätt i byn du är på väg till...

Mannen
Mannen på tåget får en uppmaning att sköta sina barn som springer omkring okontrollerat. Pappan suckar och säger uppgivet: deras mamma dog igår och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Musslan
Pappan och sonen går på stranden som är full med musslor som blivit uppspolade på stranden. Pojken tar en mussla och kastar ut den i havet. Men, säger pappan, det där spelar ju ingen roll det finns så många musslor på stranden... Pojken tar upp en till mussla, kastar den i havet och säger: för den här spelar det roll!

Historien om gurun påminner mig om lokföraren jag mötte efter stormen Gudrun. Som jag inte skrivit om på bloggen ser jag utan bara refererar kort till. Som här. Nu. Men lite längre då...  

Lokföraren
En gång blev det en paus under en tågfärd. Vi resenärer gick ut på perrongen och språkade lite om stormen, vi var ett litet gäng som stod där, bland annat jag och en skogsägare som förlorat en hel del skog i stormen. Efter ett tag tittade lokföraren på mig och sa "du träffar bara trevliga människor du".

Andektoten om gurun gör att jag inbillar mig att sättet att se på saker är väsentligt...

Mannen på tåget-anekdoten lärde mig att aldrig aldrig ta för givet vad en människa bär på just nu. Just där. 

Musslan-historien lärde mig att det man gör för en annan varelse spelar faktiskt roll.

En ABBA-låt påminner mig om Willy som satt som stammis på Restaurang Stolen

Har skrivit helt kort om honom här för längesedan när Stolen slog igen. Det var 2014 såg jag just. Nu på Sibyllegatan är där Meno Male, riktig pizza-ställe.

Willy pratade jag med några gånger. Det var alltid roligt han hade mycket att berätta, han hade arbetat på SAS och rest runt i decenniets början gissar jag eller mitten på. Han bodde troligen i närheten för han satt ofta vid stambordet när jag var på Stolen.

En gång satt jag vid samma bord, det var det enda lediga. Restaurang Stolen var full med folk, som nästan alltid. Älskade varje minut att sitta där med Willy. Plötsligt när vi satt där och småpratade om livet, kärleken och döden - ja, faktiskt - så blev det alldeles tyst i hela restaurangen. Som om någon viftat med ett spö och sagt "nu ska ni vara lite tysta". 

Det hade så klart ingen gjort.

När det började sorla igen sa Willy "nu gick det en ängel genom rummet". Tänker på det varje gång det händer. För det händer då och då, en tystnad, rätt lång tystnad uppstår bara så där. Mina tankar går då till Willy och hans ord och jag viskar dem tyst för mig själv.
Om jag inte sitter och talar med en människa om livet, kärleken och döden förstås. Då säger jag givetvis "nu gick det en ängel genom rummet" till den personen.

Där finns då den ABBA-låt som påminde mig om Willy. Glömmer honom aldrig. Ibland fick servicen hjälpa honom upp för de två trappstegen in till Stolen. Han kom, alltid med ett leende. Satte sig vid sitt stambord och åt.

Like an angel passing thru my room.

Går förbi torget och det spelas "fyra nervösa"...

Så kallade vi alltid de fyra första takerna som inledde en marsch. Då det begav sig. När det begav sig? Det var i slutet på sextiotalet i Rättvik, en blåsorkester som började i en källare med 10-12 personer och nådde sin kulmen med ett fullfjädrat storband och 50 tjejer i kören.

Nu backar vi lite här va. Rättvik, slutet på sextiotalet hade 10 853 personer boendes där. Jag vet inte hur många ungdomar som bodde i kommunen men att på några år få till 75 ungdomar i ett musik-sammanhang är helt fantastiskt. Vi åkte på utlandsturneer så innan jag fyllde 16 hade jag varit i Norge, Tyskland, Rumänien och USA.

Tänkte på den tiden nu när jag passerade orkestern som spelade de "fyra nervösa". Jag måste ha stått så där, på torget i Rättvik, på torget i Trysil, troligen på något torg i Timmendorfer Strand och på massor med torg i USA på vägen mellan New York och Minneapolis.

Varifrån kom denna musikaliska ådra? Jag vet inte. Mamma och pappa trakteraede inget instrument. Mormor gjorde det kanske, hon sjöng till husbehov. Morfar vet jag inte mycket om, troligen bördig från Sundbord. Vet inte om farmor sjöng eller spelade något. Tror inte det. Har inte hört om det.

Farfar, troligen en inflyttad norrman till Orsa, kan ha spelat något. Jag vet inte. Men. Ådran finns. Det gör den.

Trumpetådran väcktes till liv nu i och med de "fyra nervösa" och 15-åringen i mig återvänder till de platser jag varit och spelat. Till skivinspelningar, till TV-inspelningar och allt det som det innehar att ha ett sammanhang.

Lara Fabian - vet inte om jag skrivit om henne förut

Sångerska från Belgien men bor i Canada nuförtiden. Hörde henne första gången under en av de många resorna till Newark och sedermera Philadelphia. SAS hade ett sådant där bland-bands-spår med musik men jag minns inte vad det hette. Och så plötsligt kommer Adagio med Lara Fabian.

På italienska, hon gör den annorlunda på engelska. Här är en upptagning för rätt länge sedan som jag faktiskt inte hört förrän idag. Den är fantastisk. 

Jag har skrivit om henne flera gånger. Och upptäckte henne 2007 såg jag just. 

Tågresor med akustisk miljöförstöring...och en hundraåring med flickvän

Åker tåg mellan Linköping och Västervik. Förstår inte varför det hela tiden ska pratas om man är ett sällskap. Kan det liksom inte bara vara lite tyst emellanåt. Så man kan tänka på det som sagts. Sällskapet emellan. 

Det måste ju vara så att reflektion i samtal mellan människor också är viktig. Eller är det månne så att inre deflation inte längre är på modet. Utan det ska pladdras och pladdras om vad tusan som helst. Bara det pratas. En slags skvallerradio med prat. Som mal och mal. Såvitt jag kan bedöma mest svammel. Lite intressant smyger sig in. Men inte  mycket alls.

Kräsen kanske jag är då kan man tycka. När det gäller mellanmänskliga möten är jag det. Träffade en person idag med Walters syndrom. Vi sa inte mycket. Det mötet gav mig ändå mer än detta lyssnande på var barnbarnen ska bo. Om det kostar annorlunda i olika vagnar på tåget. Eller om ja, tusan vet. Döljer snacket i lurarna.

Det som är glädjande kom jag på är att de inte talar i mobil...utan jag hör alla delar. 

Roligast är åttioåringen bakom mig, som dricksade tågvärdinnan! Värdinnan lever på det än. Tro mig. Hon vandrar omkring i vagnen med ett bredare och varmare leende,

Så det så. För det vet man.

Nu ringde han till en bekant, och ropade ut över kupén att soppåsen som Gun skulle slänga ska inte slängas. Det låg en viktig skrivelse i påsen, den hamnade där av misstag. Jag brinner av nyfikenhet vad det är för skrivelse. Men man kan ju inte fråga främmande åttioåringar om sådant... Det går bara inte för sig.

Det jag djupt ångrar är att jag inte frågade henne mer, ni minns,som varit på begravning. Och jag frågade hur gammal hennes gammelmorfar var som dog. Ett hundra år sa tjejen med den lilla svarta. Och glittrande ögon. På min undran hur många som var med på begravningen sa hon ännu mer glittrande och med ett varmare leende: hans nya flickvän...

Hur gammal var hon undrar man. Hur länge var de ihop? Jag hann inte fråga, hon gick åt taxihållet på Linköpings central, jag gick uppför trappan högt skrattande mot stan. Ibland ska man inleda samtal fast man inte tror det passar sig.

Det hade passat sig i detta fall. Vi hade haft ett mellanmänskligt möte att minnas.

Väventyr - väver ett äventyr

Det gjorde jag i helgen. Det fanns fasta  hållpunkter med möten med människor i stora huvudstaden. Men resten vävdes efterhand till en väv, kanske tråcklades det lite också. Det är lite oklart.

Väventyret startade med en öl på Spanjorskan, detta relativa nytillskott på Stockholms kroghimmel. Gillar den.

Sedan fortsattes det med ett fint möte på Tak med multikonstnär. Tak har underbar utsikt över huvudstaden! Tur vi var där tidigt, när vi lämnade taket var kön väldigt lång, vääääääldigt lång. Sedan blev det middag med multikonstnär och gemensam vän i högskolebranschen på SKH.

På lördag var ett besök givet, nej, två, ett på Cafe Pascal på Norrtullsgatan och ett besök på Skånegatan 57, Cafe Pascals nyöppnade bageri och cafe. Kant i kant kom en inbokad fyratimmars lunch - den blev så lång (!) - lunchen var huvudtråden i väven och blev som väntat: varm, viktig och varsamt forskande.

Gustaf Sjökvists kammarkörs konsert i Nacka kyrka lördag kväll var himla skön att få till livs. Själen berikades och jag mötte en internetvän. Och en vän IRL - eller afk som en del säger away from keyboard - mötte jag också som sjöng i kören. Himla fint att ses och att lyssna på musiken som framfördes.

Lördagens avslutningen skedde på Daphne's en restaurang jag kommer att återvända till nästa väventyr misstänker jag.

Söndag. Lerin. Liljevalchs. Vad mer finns att säga.

Se den. Se den.

Speciellt Syrien-tavlorna.

Se dem.

I Warszawa pussas det en gång på kind

En gång i Polen alltså. Ett gäng gymnasietjejer gissar jag ses på Statbucks. En av dem är sen. Går runt till de tre och medelhavskt pussar på kind. Rättare sagt i luften bredvid kind.

I Grekland verkar det görs också detta men då i två vändor. Det vet jag eftersom en av mina vänner och jag gör så. Han är från Grekland.

I Frankrike vill jag minnas att turerna är tre och diskuterade med våra franskboende vänner vilken sida man ska börja på.

Vilken sida S började på förresten när han kindpussade nyblivna tonårsdottern M på stora bokhandeln i Avignon förtäljer inte historien. Dottern M struntade ljuvt i vilken. Men ett bläck-S återfanns senare på handen under resan.

Hur kommer det sig att medelhavssedvänjor letar sig norrut? Så långt ibland som till de mer ostliga delarna av vår huvudstad. Där dock utförs pussandet som en (social) markör får jag en känsla av. Men är osäker.

Här i Polen en gång. Grekland två. Frankrike tre.

I Sverige tar vi inte längre varandra i handen när vi ses. Jo. I  vissa grupperingar sker det. Men annars är vi utfattiga på nära kontakt vid mötet med en annan medmänniska.

Ecke har lämnat jordelivet

Det var i sing-sing, en lokal på KTH i Stockholm för säkerligen 30-35 år sedan, vi - LiHkören - hade haft konsert tillsammans med Stockholms Studentsångare, eller så var LiHkören i Stockholm för att fira att Stockholms Studentsångare fyllde jämnt.
Jag minns faktiskt inte.

Men jag minns mycket väl var jag satt.

Jag satt med ryggen mot Ecke och Björn, det skulle visa sig vara en fantastisk placering. Dels sångligt så klart med dessa giganter rygg mot rygg med mig. Men också rent festmässigt...så klart...

Ecke hade sångförbud (!) från troligtvis välunderrättat läkarhåll och detta förbud bemästrade han genom att skriva på lappar under hela middagen. Med ett stort leende på Eckes läppar distribuerades budskapen till adressaterna genom sångarvännernas försorg.

En lapp minns jag mycket väl, på den stod "Lysande viftat Hasse!!!". Tror där var tre just utropstecken. Lappen syftade på dåvarande dirigenten för LiHkören, Hans Lundgrens förmåga att dirigera.

Under samma middag slår det mig myntades gemensamt uttrycket "vokalensemble" som betyg av ett gyckel där just endast vokaler hördes...

Kunde Ecke hålla på sångförbudet genom hela kvällen? Så klart inte...i slutet av kvällen sjöng han också i delar av sångerna på det sätt endast Ecke kan sjunga.

Ofantligt vackert.

Hvem är, som ej vår broder mins,
fastän hans skugga mer ej fins?
Fastän hans valdthorn tystnat har,
är skogens genljud ändå qvar.
     Än Floras fåglaskara
     skall ömt hans spel förklara.
     Än jägarn vid sin snara
     skall på sina pipa svara,
     hur, i bland Orfei söner
     af Bachus krönt så sköner,
     han utan like var.

Minns inte vart jag var på väg

Eller varifrån jag kom. Men jag minns att jag tänkte "den farbrorn där vet inte många i vagnen vem det är, men han är en gigant". Det var en sådan gammal vagn, som inte finns mer, med blått - har jag för mig - tyg och breda stora vida stolar. Han satt vid de platser där man får pltats fyra personer och noterna belamrade hela bordet. Koncentrationen hos mammen var påtaglig, han var helt inne i de notblad som låg utspridda.

En person klev på, kanhända det var i Linköping, och hade platsen mitt emot Eric, men Eric var helt och hållet uppslukad av verket, koralen i requiment, inledningen på en Poulenc-slagdänga. Jag vet inte. Efter några sekunder är det som om Eric vaknar till och ber om ursäkt för sin utspriddhet och säger "Ursäkta ursäkta" men det liksom händer inget. Med noterna, de ligger där, men efter ett litet tag märker Eric också just det. Att de ligger där.

ANtagligen samlar han ihop dem, det förtäljer inte mitt minne, jag gick vidare till min plats i en annan del av tåget.

Ett annat minne från en session med Eric Ericson i någon arbetsbod på en körstämma är orden "hörni basar, skäms ine för att ni är det!". Sagt under någon instudering av Södermans Bondbröllop.

Vila i frid Eric, du har alltid en plats i mitt sångarhjärta.

Visingsö, mer än en pärla i Vättern.

Tillbringar två daga på den här ön. Innan jag åkte tänkte jag lite "vad är väl två dagar på en ö". Sällan har jag haft så fel.

Visingsö är en underbar ö. Förstår inte riktigt varför, men den har ett lugn över sig. En ro som man inte hittar ofta och som raskt smittar. En smitta man vill ha.

Café i Goult - igen

Idag är det tre damers tur, inbegripna i en intensiv diskussion. De tre ser lite rustika ut liksom, lite så där beigeklädda, lite jordnära. Diskussionsämnet delas av alla tre, en är aningen äldre lite mer distingerad. Nu sa en av dem 'snobbism' med avsmak som en slags sammanfattning och kunklusion av ämnet. Alla tre är bilden av det kulturellt intresserade Frankrike.

Vet inte om de tre är från Goult, har ingen aning. De kan ha ett andra hem här, eller rättare sagt där i Goult. En väderbiten man satte sig just. Men inte som övriga morgonfikare vänd utåt, utan inåt. Från hans ytterbord kanske det är en intressantare vy. Han driker rosé och betraktar de fikande gästerna. Bland andra Gwyneth Paltrow - lookalike, med två barn. Han kikar nog på alla men mest på henne gissar jag.

Nu verkar de tre som blivit fem kommit igång igenmed en diskussion. Alla fem är med, mer eller mindre. De lyssnar alltid får jag gör mig, även om de är tysta. Det enda stället jag ser liknande diskussioner är på ljugarbänken... Annars ser jag dem aldrig i Sverige.

I vissa vinklar är lookaliken så lik Gwyneth Paltrow att det gör ont.

Tar en kopp kaffe till...eftersom det träder in, eller skrider in ett gäng engelsmän. En kvinna med ett påklistrat leende. Hon verkar överdrivet glad över allt som sker. Juat nu berättar en person om något (de andra verkar måttligt intresserade) om en konsert med franska och engelska julsånger. Jaha.