Det finns faktiskt tre - och inte två - anekdoter som klangbotten

Dvs den klangbotten som finns i samtal med människorna vilar på, vill jag mena i mitt fall, tre anekdoter och ett självupplevt meningsutbyte. Små korta utbyten med främlingar men också givetvis timslånga samtal om livet, kärleken och döden med vänner och understundom med bekanta.

I korthet är de: Gurun vid vägen, Mannen på tåget och Musslan på stranden.

Gurun
En man passerar gurun vid vägen mellan två byar och frågar gurun: Hur är människorna där borta i den byn? Tja, säger gurun, hur var de i byn du kom ifrån? Inte bra alls blir svaret från vandraren.
Då är de säkert på samma sätt i byn du är på väg till...

Mannen
Mannen på tåget får en uppmaning att sköta sina barn som springer omkring okontrollerat. Pappan suckar och säger uppgivet: deras mamma dog igår och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Musslan
Pappan och sonen går på stranden som är full med musslor som blivit uppspolade på stranden. Pojken tar en mussla och kastar ut den i havet. Men, säger pappan, det där spelar ju ingen roll det finns så många musslor på stranden... Pojken tar upp en till mussla, kastar den i havet och säger: för den här spelar det roll!

Historien om gurun påminner mig om lokföraren jag mötte efter stormen Gudrun. Som jag inte skrivit om på bloggen ser jag utan bara refererar kort till. Som här. Nu. Men lite längre då...  

Lokföraren
En gång blev det en paus under en tågfärd. Vi resenärer gick ut på perrongen och språkade lite om stormen, vi var ett litet gäng som stod där, bland annat jag och en skogsägare som förlorat en hel del skog i stormen. Efter ett tag tittade lokföraren på mig och sa "du träffar bara trevliga människor du".

Andektoten om gurun gör att jag inbillar mig att sättet att se på saker är väsentligt...

Mannen på tåget-anekdoten lärde mig att aldrig aldrig ta för givet vad en människa bär på just nu. Just där. 

Musslan-historien lärde mig att det man gör för en annan varelse spelar faktiskt roll.

Barbra sjunger medan jag kikar på farfars födelsår och dödsår

Hon sjunger "Those tomorrows waiting deep in your eyes".

Dödsåret för en farfar jag aldrig mötte är 1981. Eller var om man så vill. Som jag hade velat träffa honom. Jag tror han har en nyckel till att jag är den jag är. Tillsammans med en annan nyckel som en morfar har som jag inte träffat och vet ännu mindre om.

1981. Det var året före jag började arbeta. Så jag hade kunnat hälsa på honom under någon av mina pendlingsresor till Linköpings Universitet 1976 - 1982.

Om Emil - farfar- vet jag en hel del. Jag vet att det finns ingen gravsten på den plats han är begraven, enligt kyrkogårdsförvaltaren står där ett träd. Jag förstår inte. Men antagligen har ingen betalt på ett tag. Hans släkt, Emils, dog ut där och då.

Farmor ville inte veta av honom enligt mammas och pappas utsagor. Den - vad ska vi kalla det - bakbundenheten lades även på min pappa. Annars hade han ju kunnat säga att farfar lever och och hälsa på honom du Lasse. Jag kan inte. Men du kan.
Nog.
Hade han troligen lagt till.

En gång när jag och pappa talade om något jag minns inte vad så gläntades det en aning på en dörr vill jag minnas. Pappa hette Emil i andra namn och jag undrade varför. Då ryckte han till lite. Nu vet jag ju varför. Så lite farfar finns allt i pappa. Så klart.

"Those tomorrows wainting deep in your eyes." Som sjunget var. Min morgondag hade troligen setts lite mer i ett slags ljus om jag sett farfars ögon. Men jag har fått en förnimmelse om just det ljuset, alldeles nyss faktiskt... Men också en gång väldigt handfast och omvälvande tillrättavisning från just Emil. Jag undrar lite, tänk om det var han och inte Gösta som var musikalisk. Eller var det...ja...det får jag nog aldrig veta.

Inte i denna dans på jorden i alla fall.

Tänkte att Spotify skulle rädda mig från ett privat samtal i landskapet om en mammas död

Inte min mamma. En annans mamma.

Spotify står alltid på slump.

Pyttsan.

Tryckte bort en soul-låt och fram kommer Pär Lagerkvist rätt i nyllet och in i lurarna..."Det kom ett brev" tonsatt av (misstänker jag) Göran Fristorp.

Som handlar om en mamma.

Allas mammor.

Läser biografin om Freddie Wadling

Ytterligare en artist jag missat genom åren. Varför är lite underligt, eller så mognar man. Bara.

Det är nog så. Eller så missar man bara en storhet som han när man vandrar här genom livet.

En del storheter upptäcker man kanske aldrig. Det är synd. Men inget att göra åt. När Freddie Wadling sjunger här med Helen Sjöholm är det magi.
I sanning magi.

I den stora sorgens famn.

Den här texten säger mycket

om en älskad katt under fjorton år. Det är Leona Lewis som sjunger den.

You walked with me
Footprints in the sand
And helped me understand
Where I'm going

You walked with me
When I was all alone
With so much unknown
Along the way

Then I heard you say

I promise you
I'm always there
When your heart is filled with sorrow and despair
And I'll carry you
When you need a friend
You'll find my footprints in the sand

I see my life
Flash across the sky
So many times I've lied
And been so afraid

And just when I
I thought I'd lost my way
You gave me strenght to carry on

That's when I heard you say

I promise you
I'm always there
When your heart is filled with sorrow and despair
Oh, I'll carry you
When you need a friend
You'll find my footprints in the sand
When I'm weary
Well I know you'll be there
And I can feel you
When you say

I promise you
I'm always there
When your heart is full of sadness and despair
I'll carry you
When you need a friend
You'll find my footprints in the sand

When your is full of sadness and despair
I'll carry you
When you need a friend
I promise you
I'm always there
When you need a friend
You'll find my footprints in the sand

Ecke har lämnat jordelivet

Det var i sing-sing, en lokal på KTH i Stockholm för säkerligen 30-35 år sedan, vi - LiHkören - hade haft konsert tillsammans med Stockholms Studentsångare, eller så var LiHkören i Stockholm för att fira att Stockholms Studentsångare fyllde jämnt.
Jag minns faktiskt inte.

Men jag minns mycket väl var jag satt.

Jag satt med ryggen mot Ecke och Björn, det skulle visa sig vara en fantastisk placering. Dels sångligt så klart med dessa giganter rygg mot rygg med mig. Men också rent festmässigt...så klart...

Ecke hade sångförbud (!) från troligtvis välunderrättat läkarhåll och detta förbud bemästrade han genom att skriva på lappar under hela middagen. Med ett stort leende på Eckes läppar distribuerades budskapen till adressaterna genom sångarvännernas försorg.

En lapp minns jag mycket väl, på den stod "Lysande viftat Hasse!!!". Tror där var tre just utropstecken. Lappen syftade på dåvarande dirigenten för LiHkören, Hans Lundgrens förmåga att dirigera.

Under samma middag slår det mig myntades gemensamt uttrycket "vokalensemble" som betyg av ett gyckel där just endast vokaler hördes...

Kunde Ecke hålla på sångförbudet genom hela kvällen? Så klart inte...i slutet av kvällen sjöng han också i delar av sångerna på det sätt endast Ecke kan sjunga.

Ofantligt vackert.

Hvem är, som ej vår broder mins,
fastän hans skugga mer ej fins?
Fastän hans valdthorn tystnat har,
är skogens genljud ändå qvar.
     Än Floras fåglaskara
     skall ömt hans spel förklara.
     Än jägarn vid sin snara
     skall på sina pipa svara,
     hur, i bland Orfei söner
     af Bachus krönt så sköner,
     han utan like var.

Lyckosam helg i Stockholm

Helgen i Stockholm blev som jag trodde och samtidigt inte.

Amerikanen Ricardo som satt vid mig på restaurangen var himla trevlig. Vi talade om lingon, datorvirus, Trump, Kina, Indien, IKEA, renhjärtan, köttbullar och   Skandinavien. Mycket givande samtal.

Det hampade sig så att jag bodde vid Katarina kyrkogård. Där ligger bland andra Cornelis. Väldigt vacker sten och tror det var små figurer på sen som dansade.  Fredrik Åkare gissar jag.

Lyssnade på en konsert i Hedvig Eleonora. De slutade med Över skogen över sjön som är en av mina favoriter.

Igår var min mammas födelsedag, idag är det mormors. Tänkt på dem mycket denna helg.

Örebro resor och minnen

Åker till Örebro varje tisdag och torsdag i tjänsten. Börjar kunna vägen nu, milt sagt. Det är Borensberg, Tjällmo, Hjortkvarn, Svennevad och sedan Pålsboda.
Sedan är man framme. Och så klart då i omvänd ordning sedan.

Någonstans där efter Pålsboda sker det. Minnet som dyker upp. Det står en gul vägskylt där till höger om
vägen "ÅKERBY" står det. Tänker på Eva varje gång jag passerar den skylten. Hon arbetade ju i Åkerbo som ju minner om Åkerby.
Hon är saknad något ofantligt. Och så onödigt det var att bli saknad av just den anledningen.

Otroligt och ofattbart men minnet av henne lever kvar på vägen till Örebro vid skylten som det står ÅKERBY på. Ett ljust minne.

Idag är det två år sedan

Två år sedan urnan sattes ner. Den enda begravningen min mamma ville ha. Vi sjöng Härlig är jorden där runt urnan som sattes ner. Vi lade blommor i gropen och runt.
Två år sedan.

Mamma som levde i hela 93 år får man förstå tröttnar lite på att omgivningen inte ringer längre; de som gjorde det till mamma Sigrid dog ju efterhand. "Det är bara du som ringer nuförtiden".

Sa hon.

Mamma.

Jag slutar nog aldrig tänka "nu ska jag ringa till mamma" verkar det som. Sker oftast på vägen, eller på väg någonstans. Lurigaste gången var då jag hälsade på sonen som arbetade i ett stall med ett fyrtiotal kor. Då ville jag verkligen ringa till min mamma och säga vad han sysslade med.
Påtagligare blir det inte. Minnet av såväl mamma som mormor omgiven av muande bligande kossor, gul halm och stalldoft. Väggen i hennes rum prytt av diplom för hennes mjölkhantering.

Inte lukt.

Doft.

Den sjungande lantbrevbäraren har slutat sjunga på jorden

Otaliga är de gånger jag och Kennet Olsson sjungit Gärdebylåten i mikrofonen ofta på begäran, längst fram i bussen under Bertil Spåmans kör och orkesters resor genom Sverige. Alla verser. Unisont.

Men mästaren själv är i särklass, och nu finns han inte mer på jorden. Minns när han tog sig an Bridge Over Troubled Waters pianokomp till Anders Soldh. Som sjöng. Evert bemästrade det kompet också.

Minns Evert som en glad människa som inte gjorde någon illa. Som dessutom spred sin glädje till alla han mötte, ung som gammal. Nu var det otroligt längesedan jag såg honom, men hans ljusa minne lever i mig.

Vila i frid Evert. Jag lyssnar till dig och Gärdebylåten en gång extra idag. Den finns ju tack och lov på Youtube. Mina tankar går också till sonen Mikael.

Tårar

Lärde mig av en klok man en gång att det finns ljusa tårar. Blev lite förvirrad för i min ungdom (runt 1973 så där) läste jag en bok om yoga - innan det blev så där populärt som det är nu - i boken stod det skrivet att tårar liksom inte var bra.

För själen, är inte så säker på det. Jag fortsatte ju också att släppa ut mina tårar.

En annan god vän lärde mig - när jag satt i hanses (ja, Bertil din) fåtölj på Ryds Allé 15 och grät - att jag renade mig då. Då, på den tiden som en svamp tog upp andras sorg och spolade ut den. För jag själv var liksom inte ledsen. Nu är tårarna inte av den karaktären. Det var då det. Nu kommer tårar när jag lyssnar på vissa ackordsförflyttningar i musik, oavsett vilken musikform det är så kommer de. Tårarna.

Sture - allas vår Sture - tittade ner på mig då och då under repetitioner med Ad Libitum och sa "är det vackert Lasse"...då satt jag på golvet ihopkrupen och hulkade. Underbare Sture. Han förstår och förstod. Han lärde mig förstå.

Några ställen som dyker upp på en gång är sista versen på En vänlig grönskas, slutet på Uno Sandéns underbar Sommarpsalm, sista koralen - får man väl kalla den - i slutet på Karl Jenkinks The Armed Man. I den underbara gruppen Chicagos olika låtar kommer de också, men inte så ofta nuförtiden. Koppången kämpade jag mig igenom med alltmer suddiga noter under en prima vista-läsning i Skänninge under Fredriks ledning. Molly Telemans Som en våg.

Lara Fabian får mig på fall då och då, i Broken Vow eller Love By Grace. Underbara River med Joni Michell. Lina Nyberg i Here, There and Everywhere. Det finns en timbre i vissa röster som slår an något, Eva Cassidy har en sådan röst.

Jan Allans trumpet i Rolf Billberg In Memoriam, Nils Lindbergs underbara stycke till en bortgången nära vän.

En norrman vars namn jag glömt...Jonas Holmberg då och då vad han än gör, Helen Sjöholm vad hon än gör...Sist men inte minst For Good med Idina Menzel och Kristin Chenoweth, från Wizard. Nu, när jag skriver detta sjunger Anne Hathaway I dreamed a dream. Den scenen tittade jag på flera flera gånger. Hon gör den bäst. Och i sammanhanget får den en annan betydelse. Moulin Rouge...jag slutar nu...

Men nu har jag gjort det jag länge tänkt göra. Ställa samman en lista på dem, för att se om det är något i dem som är lika samma. För det kanske är det. Är det inte det finns många strängar i min gråtlåda som slås an. Lider inte av det. Absolut inte. Det fanns en tid när jag funderade över det. Slutat med det.

Först nu, igår, blev jag varse den här dikten av Bo Setterlind. Som är skriven till sådana som mig...vi är några stycken. :-)
Anders Paulsson har tonsatt den, och vi ska sjunga den i februari. Ser fram emot det.

Räds ej att gråta broder,
Själen behöver det.
Gråten ger livet lyster,
som det ej annars får,
Trötta ögon blir klara,
Sorgen får regnbågens glans
Fromt vågar hjärtat svara,
Saknaden skimra förmår.

Syster, av livet sviken,
räds ej att fälla en tår.
Omärkligt hör till musiken
också en ström av år.
Du som känner dig dyster,
tänk dig att mörkret förgår.
Räds ej att gråta, syster,
stjärnor bland tårarna står.

Vart är vi på väg...

Så inleddes en predikan för några söndagar sedan. Man kan verkligen fråga sig vart vi är på väg. Samhället, i stort och smått.

Det sker överfall på ljusa dagen i tidigare så lugna Linköping. Kvinnor som motionerar i spår i skogen i diverse städer i vårt avlånga land våldtas av svinaktiga män. Flyktingar kvävs i lastbilar på väg mot friheten eller i överfulla och låsta lastutrymmen på båtar i Medelhavet.








IS får härja fritt i Syrien, troligen beroende på att det inte finns något av värde där för det stora landet i väster.  Så de får demolera världsarvsminnen utan att någon ens lyfter på en slangbella. I samma land mördas dagligen ofattbara mängder människor.

Tokyo kanske inte finns om 100 år läste jag nyss i en rubrik i en av de stora dagstidningarna (inte kvällspressen alltså, de läser jag inte) och det kan ju faktiskt bli så.

Moder jord skriker. Rakt ut.

Snart gör jag det också.

Vad lagar du en dag som idag då?

Det var dags igen. Att vänta på ett samtal som inte kom, och ett som inte behövde ringas. Vad lagar du idag då? En onsdag.

Tänkte, mamma, att idag, idag ska jag laga det som M gillar skarpt. Räkor, röd chili (man ska passa sig för den, skölja händer om jag säger så, nooooooga), vitlök, peppar och salt och pasta. Det är gott. Väldigt gott. Tycker M. Och jag. Och övriga delar av den hemmavarande familjen.

Jag gör något nytt också, som jag läste om i en kokbok på Zodiaken - ett mycket trevligt fik och matställe på universitetsområdet. De har massor med böcker ståendes i bokhyllor inne, i serveringen! Underbart att gå där och kolla, de därvarande fikagästerna verkar rätt vana vid att besökare kollar runt medan de sitter där och språkar.

Visst ja, vad då nytt? Jo, mamma, en enklare variant på Lundgrens fänkål: Skär fänkålen på längden - så gott det nu går - och lägg i form. Oljad så klart...nå...salt och svartpeppar och parmesanost.
In i ugnen tills den får färg. Gott.

"Hur gör du med räkorna då?" hade mamma frågat. Sedan sade hon oftast "det låter gott".

Nu, medan jag skriver detta tänker jag på den korv som hon mikrade.
  Mikrad                             korv.
                Räkor med chili och en enklare variant av Lundgrens fänkål.

Tur jag inte skar lök idag.
Då hade jag fått göra en längre paus idag än jag behövde göra under matlagningen.

Första dagen på jobbet efter tjugotvå dagars semester

Det kostar på det.

På många sätt. På något sätt ska det väl gå. Det vill jag tro, men upplever uppförsbacken bli brantare och brantare ju äldre man blir.

Varför är det så? Varför blir man så trött på vissa företeelser, nu senast dårpippin på ett (privat, men det spelar mindre roll tror jag faktiskt, trots att jag anar att det är mer förekommande där) omsorgshem. Förut tröttnade jag på andra missförhållanden i samhället.

Folk som är som folk är mest som far illa.

Det får mig att faktiskt må illa. I själ och hjärta.

Passerar ofta en blomsteraffär

Utanför står det säsongens blommor, just nu - tror jag de heter - penséer. Byter några ord ibland med personalen. Då och då, när andan faller på. Den är välbesökt affären av olika människor som trängtar blomster i någon form och färg.

I slutet av veckan är det något särskilt. Det finns rosa blommor, arrangemang - lite avlånga mest - med vita och blå blommor. Så också i morse. De lastas ofta in i bakluckan på en kombi, av personalen för leverans.

Det är något fridfullt och lite varmt om blommorna just i slutet av veckan. Arrangemangen liksom påminner en om att man vandrar här på jorden ett tag. Dansar. En del rätt så vilt. På ett bra sätt vilt. En del dansar inte alls.

Man är ju inte glad precis

Att sitta på avstånd och vid lunchtid följa valet var en erfarenhet. Man ser sig omkring i landet jag är i och ser mångfalden, man hör olika språk, på konferensen är det 116 länder representerade. Man kan liksom inte "slippa" något av dem. Representanter med och utan turban finns runt en. Visserligen ingen burka-DBA, men det kanske kommer.

Jag tror blocken - som entiteter - får ta på sig detta. Polariseringen i två diametrala, i alla fall till synes, block banade en väg för SD. En lika olycklig, för SD frambar som farlig väg, jag tror inte trasslen som SD påpekar löses genom att applicera SDs metoder. Jag tror det blir värre, mycket värre.

Tror inte ens att de som röstade på SD i vissa fall tror på deras metoder, de var bara trötta på att inte bli hörda när de skriker att invandrarna står för 20% av fängelsevistelserna men bara 10% av befolkningen. De skiter i - på grund av okunskap eller lättja och i vissa fall båda - att det beror snarare på att det är socialgruppen som är lägst i samhället står för brotten.

Det är dags, som många av mina vänner sagt, att börja tala politik. I alla fall om invandring. Och om hur illa vi fritt tänkande, humanistiska och svenska människor anser SDs intåg vara. De ska bekämpas mer ord och inte med slag, de ska bekämpas med fakta och inte med känslor, de ska bekämpas och de ska ut. Inte ur landet utan ur riksdagen.

Om jag kunde ta dina tårar och göra dem till mina

Om jag kunde,
om jag kunde ta dina tårar och göra dem till mina.
Skulle du se, faktiskt, faktiskt se att de inte är så mörka som du tror, de är
ljusa. De är de.
De är många nu, för de är de första. Och de är förtvivlade.

De första tårar som kommer av brustet hjärta. Är hemska. Alla minns dem.
Alla har i princip haft dem. Och har de inte de har man på ett sätt
inte levt. Eller ja, jo, det är klart att man har. Men liksom kanske ändå
inte riktigt. Inte i min värld i alla fall, den är ju i och för sig för full med
känslor. Men i alla fall.

Om jag kunde ta dina tårar och göra dem till mina.
Nu när det är första gången tomheten ropar eko i hjärtat.

Tomt. Innehållslöst.
Svårt att se någon framtid. Utan. Henne.

Om jag ändå, käre vän, kunde ta dina tårar och göra dem till mina. Du skulle
se, hur de ter sig i ljuset av några likadana tårar som fällts ur mina ögon. Du skulle se, du skulle se.

Om jag ändå, kunde ta några tårar av dina och göra dem till mina. Och sända dem tillbaka till dina ögon. Och in i ditt hjärta.

Nu kan jag bara trösta. Vara tyst. Och lyssna. På tomheten.

Det står inte tusende åter om Hon försvinner ur ens liv. Inte när man är 17. Inte när man är 32 heller, eller 76. Det gör det inte. Det känns bara tomt.

Om jag kunde ta dina tårar och göra dem till mina. Det kan jag inte, ska jag inte, får inte. Men jag vill. Göra mer.
Än jag redan gör.

Och jag bara finns där.

Det är kanske just det som är tillräckligt.

Spelade på hans femtioårsfest faktiskt.

Stig Järrel höll ett tal. Vi spelade storbandsmusik så det stod härliga till. Jubilaren hette, som det sägs när man dött, Lennart Swahn.

Vi hade roligt då, dels att vara med i "de där sammanhangen" dels åt Stig Järrel. Jag undrar stillsamt vilka fler så kallade kända personer som var där som jag inte brydde mig alls om. Troligen en hel del.

Vila i frid.

Ni har säkert sett henne

Hon sitter ibland på Centralstationen - Resecentrum på nypolitikersvenska eller nytjänstemannasvenska - och hänger, eller chillar, kan man tro. Men hon har ingenstans att bo vad jag förstår. Personalen på stationen känner till henne väl, men de känner nog henne inte.

Det ryktas, allt genom personales mun, att hon har en son i stan. Som hon hälsar på. Det kanske hon har. Ibland är hon på tågstationen (eller vad nu den Centralstationen heter på nypolitikersvenska) i Norrköping.

Idag satt hon inte.

Idag låg hon på en bänk och sov, natten har väl varit svår när det gäller sömnen misstänker jag. Den är säkerligen alltid det. Men på centralsta...förlåt resecentrum i Linköping där återfinns hon någon gång under veckorna. Var vistas hon på nätterna när de blir mer kyliga?

Socialen har visst varit och talat med henne, men hon behöver ingen hjälp. Så hon får vara där, bara vara. Kanske hon bara vill vara. Eller hon kanske...nå ingen idé att spekulera.

Men jag tror mig veta att hon fullständigt skiter i om stället som hon kallar sovplats heter Resecentrum eller Centralstationen, eller som det hette i Rättvik "tåget". "Ska du åka till tåget".

Den dagen den sorgen

Som sagt.
Men det är en sorg ibland. Som finns liksom, bara.

Har en mycket nära god vän som lär mig saker hela tiden.

Det senaste jag lärde mig var att mina bekymmer är just bara bekymmer. Och inget annat.
Inget att fästa sig vid. Inget att bry sig om. Min barndom var lycklig, det framkommer självklart när man språkar med just den goda vännen.

Mycket lycklig.

Lite smolkar möjligen. Men i stort sett lycka, lycka och så lite lycka också. Och en och annan smolk. I bägaren.

Goda vännens barndom var problemfylld, bekymmer fanns liksom inte. Det hade varit en välsignelse om det Hade funnits bara ett enda bekymmer.