Lasses minneslappar och tankenotiser från Susnet:

Totalt: Månad: Vecka: Dag: Instagram

Leta i den här bloggen

2012-07-31

Café i Goult - igen

Idag är det tre damers tur, inbegripna i en intensiv diskussion. De tre ser lite rustika ut liksom, lite så där beigeklädda, lite jordnära. Diskussionsämnet delas av alla tre, en är aningen äldre lite mer distingerad. Nu sa en av dem 'snobbism' med avsmak som en slags sammanfattning och kunklusion av ämnet. Alla tre är bilden av det kulturellt intresserade Frankrike.

Vet inte om de tre är från Goult, har ingen aning. De kan ha ett andra hem här, eller rättare sagt där i Goult. En väderbiten man satte sig just. Men inte som övriga morgonfikare vänd utåt, utan inåt. Från hans ytterbord kanske det är en intressantare vy. Han driker rosé och betraktar de fikande gästerna. Bland andra Gwyneth Paltrow - lookalike, med två barn. Han kikar nog på alla men mest på henne gissar jag.

Nu verkar de tre som blivit fem kommit igång igenmed en diskussion. Alla fem är med, mer eller mindre. De lyssnar alltid får jag gör mig, även om de är tysta. Det enda stället jag ser liknande diskussioner är på ljugarbänken... Annars ser jag dem aldrig i Sverige.

I vissa vinklar är lookaliken så lik Gwyneth Paltrow att det gör ont.

Tar en kopp kaffe till...eftersom det träder in, eller skrider in ett gäng engelsmän. En kvinna med ett påklistrat leende. Hon verkar överdrivet glad över allt som sker. Juat nu berättar en person om något (de andra verkar måttligt intresserade) om en konsert med franska och engelska julsånger. Jaha.

Det franska sällskapet skrattar innerligt, hjärtligt ja liksom mänskligt. De engelska ler. Inåtvänt...på gränsen till. Som om de passar på varandra, hela tiden. Ansträngt. Dessutom ser de ut som en skara tagen direkt ur Spitting Image.

Gud i himlen. Hon ler som Gwyneth Paltrow.

2012-07-27

Café i Goult - morgonsyssla.

Från ett cafébord i Goult ser jag min tillfällige personlige guide. Han visade delar av kyrkan som vanligen är stängd. Det var inte utan stolthet men stoltheten fick inte vara det framträdande, utan låg där som bakgrund.

Han visade snarare på en iver att delge mig fler delar av kyrkan, just där. Just då. En gammal rosetta-sten, eller möjligen fönster. Snarare gammalt fönster, jag förevisades också gamla målningar på vägarna. 

Det var för ett antal år sedan, två kanske tre. Det slog mig inte då men inser det nu; han liknar på något vis pappa. Mer till sinnet än till utseendet, vissa drag minner om pappa men det är det lugna sinnet som får mig att tänka på honom. En inneboende ro.

Och som i ett trollslag äntras scenen av en man jag kallar sjömannen. Han som långsamt plockade fram parasollerna på cafét. Under den gamle ägarens tid. Det var han som efter två veckors cafébesök från min sida började mumla något som troligen var (bonj)ou(r). Och efter ytterligare en tid lade en hand på min axel som i "sett dig här du".

Är övertygad om att han inte minns mig, jag kommer aldrig att glömma honom. Nu tar han sin morgoncigarett och kikar ut över torget, han står lite vid sidan av cafét. Undrar lite vad han gjort i livet, kanhända var han just sjöman.

2012-07-15

Möte med två giganter...

Jag var väl tolv kanske, eller tio. Han satt där ute i restaurangen, eller ute i baren som vi sa. Den hette ju det. Rättviksbaren.
Minns inte vad han åt, men jag minns tillfället. Han var ensam. Men glad. Och jag gick och satte mig, troligen med en CocaCola i högsta hugg. Det verkade inte som om han misstyckte, vi pratade väl lite om saker och ting gissar jag.
Det var Sixten Jernberg. Och jag.
Lars-Olooooof, dånade det i köket när jag hade gått in där genom en svängdörr. En svängdörr som borde klippt mina fingrar genom åren men jag har alla kvar. Laaaars-Oooooolooof, ropade mamma igen. Då förstår man att något är fel, annars sade hon alltid Lollo. Eller möjligen Lasse.
Ja, svarade jag och gick in i köket.
Du får inte, fortsatte hon lugn och fin och förklarande, sätta dig hos vem-som-helst i baren. Det passar sig inte. Man gör inte så. Hade det varit idag hade jag replikerat att det där var ju inte vem som helst. Kanske...
Det slår mig, någonstans finns det ett kort på Sixten på baren. Med händerna vid sidan av tallriken. Det var säkert jag som tog det...stackars Sixten.
Nu har han lagt skidorna och besticken på hyllan. Och jag tror inte han tog illa vid sig av mitt opåkallade besök. Men visst, mamma hade så klart rätt.