Lasses minneslappar och tankenotiser från Susnet:

Totalt: Månad: Vecka: Dag: Instagram

Leta i den här bloggen

2014-06-16

Något ligger i luften

Jag satt kvar i bilen och tittade på nyckeln. Inte länge. Men jag dröjde kvar, i bilen.

Betraktade den nyckel som går till mammas hus. Mamma finns inte längre i det huset. Men det är i alla fall nyckeln till min dåtid, mitt varande som det en gång var och som danade mig till den jag är.

Vi närmar oss pappas dödsdag, för tre år sedan. Det blir väl ett slags fokus då, på dåtid, nycklar och barndom. Så är det väl. Det finns heller inget tungt i tankarna, bara ljust och på något vis lätt.

Tårarna har på något vis avstannat, kanske de tagit en paus - det vet man inte - men sorgen finns kvar. Blandat med en enorm tacksamhet att mamma och pappa fick dansa så länge på jorden som de faktiskt gjorde.



2014-06-13

Bloggen blir som en dagbok.

Att botanisera i, det är faktiskt lite roligt. Det är det.

Tänk, det är snart 3 år sedan pappa Henry slutade dansa på jorden. Minns dock än pannkaksvändningen. Den lever kvar i minnet, och lyckan att vara på väg till sommarstugan, i etthundrafyrtio.

Jag minns hans lugna sätt. Ibland har jag också det, ibland inte... men oftast. Alltmer oftare när jag tänker efter. Det kanske har med ålder att göra, eller mognad.

Minns också mammas ord: "Kom nu, det är slut nu, jag gjorde som du sa'". Vad jag sa'?  Det berättar jag senare. Kanske. Vad jag sa' till mamma alldeles innan pappa dog.

Minns också att mamma Sigrid ville följa med maken Henry ut när begravningsentrepenören körde iväg pappa. För han sa alltid "När ska jag få åka härifrån då?". Från "hemmet". Han fick till slut åka därifrån.

2014-06-09

Det är något med filmer som berättas i köksmiljö

Vet inte om det beror på att jag själv är uppvuxen i ett kök, restaurangkök. Med allt plink och plonk som där finns. Ett, för mig, rogivande plink och plonk. Plinket och plonket är mamma och pappa för mig. Man visste de var där, i restaurangköket.

Vi har Julia och Julia förstås, men nu senast - igår - visades Kärlek på menyn (No reservations är en bättre titel men svåröversättbar så klart) på fyran. Handlade om en köksmästare som gick upp i sitt arbete och hade väl inte så mycket liv. Var på väg att stänga av eftersom intrigen verkade klar, köksmästaren hittar säkert en kärlek på något vis tänkte jag. Så det går att gissa den här filmen.

Men icke.

Systern och dottern skulle på besök, men systern omkommer i en bilolycka. Köksmästaren får då ta hand om barnet. Hm...tänkte jag. Det var ju inte så jag tänkte mig den här filmen. Får väl titta då...

Och visst kommer det en sous-chef från ett italienskt kök som ska arbeta i köket och kärlek uppstår. Men det är inte så "rakt på" som man misstänkte från början. Sous-chefen sjunger opera så det ekar i köket. Bara det är roligt, och han får den sörjande dottern att börja äta. Igen.

Början på filmen är underbar också, hon, köksmästaren är inte där man tror att  hon är. Det är en lite scenvändning där...man tror hon talar om nästa meny på restaurangen men...icke. Eller ja, det gör hon, men inte med någon restaurangschef.

Ett citat finns som jag gillar..."you know better than anyone, it's the recipes that you create yourself that are the best." som svaret på frågan varför livet är så svårt att leva.

För övrigt tyckte jag rulladerna jag gjorde igår var goda.