Lasses minneslappar och tankenotiser från Susnet:

Totalt: Månad: Vecka: Dag: Instagram

Leta i den här bloggen

2010-12-31

Två texter. En låt.

Låten? Det är What are you doing the rest of your life. M Legrand. Den har jag levt med länge, sedan underbare Jim Pugh spelade den på trombon i Woody Hermans storband i slutet på sjuttiotalet.

Det finns - upptäckte jag idag - två översättningar av texten.

Den här passagen (skriven av någon jag nu inte minns) - som Tommy Körberg använder - är bäst, det är den:
Hoppets dyning tränger fram i din blick,
morgondagen målas grann i din blick.
Livets gryning strålar sann i din blick,
speglar längtan inom mig.

Men Jonas Holmbergs variant - Ninne Olsson - är mycket bra. Också. Olika delar av sången dock. Men i alla fall.
Du har en solkatt i ditt långa bruna hår,
som blänker till i dina ögons djupa vrår.
Och det blir sommar runt omkring dej där du går.
Och jag vill alltid gå med dej i regnet,
om jag får.

2010-12-27

Nu börjar det dras på nya växlar...

Lärde mig idag att det är fyrtio intressenter involverade när det gäller vårt tågfarande. Inte undra på att det går åt pipan, och inte som det borde...på räls.

Mycket kan man säga om monopol och statligt ägande, men i SJs fall hade det nog varit bra med ett totalansvar från en och endast en intressent. Det var ju enklare då, och mellan raderna erkänner Ulf Adelsohn det när han i radion idag sa att man borde samla alla på ett ställe.

Jag tror inte, det trodde inte trafikverkets borlängeplacerade representant heller, att det lösningen är att alla sitter på samma ställe; det finns ju telefon och till och med mail...jag menar MEN HALLÅ!

Att han också då lägger sig i regionalpolitik må vara möjligen förlåtet, det visar ju på att han vill ha mer verksamhet till Stockholm, som marginaliserats nu när Skåne växer.

Ja, det kanske fanns färre tåg på rälsen förut men det förklarar inte helt och hållet det kapitala misslyckande som vi nu åser. Det går jag inte med på i dessa effektiviseringens och förbättringarnas tidevarv. Det måste vara något annat som ändrats, från en intressent till fyrtio. Det KAN liksom inte vara bra. Om man tänker efter.

Aj då. Måste man göra det. Också.

2010-12-24

Råkade betitta en föreläsning av pristagare

Pristagarna i Sveriges Riksbanks ekonomipris till Alfred Nobels minne.

Den ene slog fast att forskning är i sanning en kollektiv företeelse. Nähä! Va? Slå på den stora bongotrumman, detta är ju sensationellt!

Den andre visade en efterfråge-utbuds-kurva som jag såg i grundkursen i ekonomi för snart 40 år sedan. Visserligen på universitetet men i alla fall. Då handlade det om varor, men jag vill minnas att man påpekade att man kunde också använda den vid arbetsmarknadsrelaterade frågeställningar. Det nya var x-axeln. Den var förhållandet mellan vakanser och arbetslöshet. Så möjligen var det lite nytt. Kanske. Tusan vet om man inte klarat sig med bara antalet vakanser på x-axeln för resonemanget som fördes.

Så kanske var detta stora nyheter, men jag tvivlar dock, det fanns ju en anledning - som jag ser det - att Alfred valde de nobelpris som han faktiskt valde.

Jag tycker nog att grafen är långt mer intressant, jag tror Alfred håller med.

2010-12-13

Nacka-knocken

Så kommer det nog att benämnas, utförsäljningen av biblioteken i Nacka. Allt ska privatiseras, privatkramarna ökar i antal. Och det är oroande.

Allt blir inte bättre. Apoteken får kritik (man ser så klart inte längre varandras lager), bilprovningen och sjukvårdens privata företag lånar pengar av moderbolaget till en ränta på ohemula 13%. Vansinne. Skattepengarna går rätt ner - i vårdbolagsfallet - ner i privata fickor. Vansinne.

Nej, då, det är det inte, det blir så bra så säger privatkramarna, och fortsätter att privatisera. Nu biblioteken.

Nacka-knocken. Knock-out på hela biblioteksväsendet, det som anses med rätta vara en av grundbultarna för demokratin i Sverige.

Igår var jag på underbar middag

En slags hermetiskt tillsluten och otroligt skönt befriad middag, fri från självmordsbombare. 11, såsmåningom 12 personer.
Det var skönt på något vis att vara ovetande, totalt ovetande om vansinnesdådet som hänt i Stockholm. Vi koncentrerade oss på ifall en av tåg försenad gäst skulle anlända, drack vin, anekdotberättande, elvispsvansinnigheter och åt god mat. Som om ingenting hade hänt.

Som om ingenting hade hänt.

Så ser det inte ut på kvällstidningarna idag, i alla fall inte på nätet. Någon av kvällstidningarna hade på löpet vid kiosken
"De tjänar mest pengar i Linköping"
vid sidan av "Terroristdåd i Stockholm". Eh...va?
Som om ingenting hade hänt.

Är inte ensam om att tycka på något vis att det är bra med inte för stor uppmärksamhet. SvD skriver "Det här ska inte få förstöra våra liv". Nej. Det tycker inte jag heller. Men visst tänker man på det som hände, speciellt på vännerna i Stockholm, underligt vore det ju annars. Samma skribent säger att vi inte ska bli rädda utan förbannade, här delar sig våra åsikter dock.

Det hjälper föga att bli förbannad. Smått irriterad kanske, det borde man bli. Ett tag.