Den vise mannen och män på vandring

Vet inte var jag sett eller hört denna historia. Letat efter den här på min egna blogg utan framgång...

Det sitter en vis man mellan två närliggande byar, han har suttit där ett tag och finns liksom till för de förbipasserande. Det kommer en man från byn till vänster om den vise mannen. Han frågar:

- Hur är människorna i byn där borta till höger om dig?

- Ja, sa den vise mannen, hur var människorna i byn du kommer ifrån?

- De var trista och dumma, sa mannen.

- Då är de nog likadana i byn du kommer till.

Det gick ett tag. Efter någon timme kommer en annan man från byn till höger om den vise mannen. Han ställer samma fråga:

- Hur är människorna i byn där borta till vänster om dig?

- Tja du, sa den vise mannen, hur var människorna i byn du kommer ifrån?

- De var glada och trevliga, sa mannen.

- Jaha, sa vise mannen, då ska du se att de är likadana i byn du nu kommer till.

Kjell Lönnå har lämnat jordelivet

 

Möte vid Munkbroleden 1988-ish

Var ute och vandrade med en vän just där i Gamla Stan i Stockholm. Det var sommar och livet lekte liksom på något vis. Under den här tiden sjöng jag i AdLibitum som leddes av P-A Sjöberg. Plötsligt kommer en nercabbad bil på vägen och där sitter Kjell Lönnå, leendes, strålandes. 

Jag kunde inte hejda mig (en brist jag har...) utan hojtar "Hej! Jag bor i Linköping och sjunger i kör!"
Kjell Lönnå utbrister ropandes "Ja! Ja! P-A!"

Så nu tänker jag inte bara på Kjell Lönnå utan på P-A. Som jag berättat om tidigare flera gånger. Bland annat förra året då vi gjorde konserter med Elise Einarsdotter.

Slumpen är ingen tillfällighet.

Lyssnade på en hel drös med psalmer som dirigerades av Kjell Lönnå. Mycket bra. La dem på kö i Spotify. Sedan återgår ju Spotify till en av mina alltid slumpade (fniss) listor.

Då kommer Helen Sjöholm. Sjunger bland annat textraderna

En dag försvinner vi

men sångerna har många liv

De sjunger oss

in i en ny

och evig tid

Sången heter Sångerna.

Vila i Frid Kjell Lönnå.

Ett mail till alla i Domkyrkans Kammarkör när jag slutade där för 4-5 år sedan

Lasse missar bussen...

Hej alla underbara,

Hoppas er sommar är bra, min har varit det, har bland annat lyssnat på Solala
- tre grabbar från Göteborg - på Orust. Fantastiskt bra.

Att sjunga i Linköpings Domkyrkas Kammarkör är också alldeles alldeles fantastiskt underbart.
Jag har dock nu med stor vånda och några fällda tårar beslutat att sluta sjunga i kören från
i höst. När jag skriver detta saknar jag er redan...men ingen av oss
försvinner ju från jordens yta så vi ses säkert på stan eller i kyrkan när
jag kommer och lyssnar på er.
Ser fram emot just detta lyssnade.

Att jag fått varit med från 2005 och fram till den dynamiskt mer medvetna och
kompetenta kör som huserar i Domkyrkan idag är en ynnest. Är oerhört tacksam för att jag fick
möjligheten att vara med så länge, för mig var det 2005 en omstart i mitt sjungande.  
De otroliga mängderna med skratt - och i mitt fall tårar då och då...:-) - kommer jag att bära
med mig hela livet som en skatt väldigt nära hjärtat.

Nu hoppar jag av, men vem vet: finns det plats i framtiden och rösten håller
återvänder jag kanske till Kammarkören.

Innerligt tack för alla sköna, glada, trivsamma stunder tillsammans och sist men inte
minst så är jag evigt tacksam för alla givande samtal om livet, kärleken och döden.


Kramar på er alla,
Lasse

Det är 31 år sedan nu. 31 år sedan.

 En väldigt lång tid på sitt sätt. Men han gör sig påmind i spotifyspellistan i alla fall, PA Sjöberg, grundaren av AdLibitum. Just nu med Deep River en gospel vi sjöng i AdLibitum. När en sång kommer så där så dyker det upp allehanda sånger i huvudet från den tiden.

Jag tror jag var med större delen av 80-talet. Minnen för livet. Tänk om någon sagt till mig under en trumpetlektion där jag och Sege Johansson pratade om Jan Allan att jag skulle sitta på ett ställe i Linköping efter en konsert och se just Jan Allan vid samma bord. Vilken tid! Vilka konserter, de tre kulkonserterna var unika på sitt sätt på den tiden. Ofta med gästartister.

Man ångrar det man inte gjort brukar det heta. Och här inträffade väl något under den här tiden som jag inte gjorde. Men nog borde gjort. Sjungit duett med Håkan Hagegård... Att bara få chansen var PAs förtjänst.

Den dubbelåtta vi hade lät väldigt bra i några Swingles-arr minns jag. Himla bra.

PA, du hade älskat Elise Einarsdotters musik, det är jag övertygad om. Den ska vi göra i höst är det tänkt. Undrar hur du hade skrivit arr på några slagdängor i Wicked eller andra musikaler som kommit nu dessa över 30 år.

Grattis Lotta. Idag är du 70 år! Hurra Hurra Hurra!

Citerar dig oftare än du tror. Du har lärt mig under de trettio år vi vandrat tillsammans om livet som det ska levas mer än du anar. Vi bildade den familj jag inte trodde jag skulle ha.

Som jag ser det är det L I Es förtjänst. På en fest med LiHkören placerade han dig resolut i mitt knä. Någonstans vid punschen gissar jag. 

Resten är historia.

Jag vet att jag älskar dig. Du märker det nog inte så ofta men jag anar att det händer.

Ska bli tydligare med just den saken. Vi börjar med att fira dig idag.

Grattis!

Lyssnar på Spotify uteslutande under dagen på jobbet

 Det rullar på med diverse Chicago, Earth, Wind and Fire, Tower of Power, små utsnitt från Carmen, Körsånger från när och fjärran. Jenkins är en förresten en favorit, den mannen har skrivit mycket vacker musik.

Så kommer då och blomsterarian från Carmen då och då med flera olika solister. Nyss kom en. Efter ett tag reser sig håren på benen, tårarna börjar komma, fler hårstrån reser sig. Jag gissar vem det kan vara...och det är alltid. Det är alltid Jonas Kaufmann. Alltid han som får mig att stanna upp. Han är makalös den mannen. Jag gillar hans mer barytonala tenor. Eller vad man ska säga.

Snarare är det så - lärde jag mig på en underbar kurs jag var på förresten - att det är lite mörker i rösten. Detta mörker stör inte alls glittret. Därför, därför blir den rikare rösten.

Det är alldeles alldeles underbart.

Nynnade svagt på bussen i morse på diverse Carmen-utsnitt

Det var en härlig känsla att sitta och få delar av en blomsteraria, mellanspel med lite finurliga trioler sjunget av en trio (!) festande kvinnor innan kören ska in samt så klart Toreador-arian. Carmen får mig att le trots det otroligt tragiska slutet. Musiken fångar en på ett underligt sätt i sin suggestiva känsla som för handlingen framåt (det påpekade också recensenten).

Får frågan då och då vilken opera man ska börja lyssna på. Väljer mellan två operor men svaret blir oftast Carmen. Det har enbart med musiken att göra. Den fångar troligen inte bara mig utan även de flesta, det märktes på den i princip fulla salen igår i Bechamel-hallen (internt skämt...regissören kallade den olika namn under instuderingen :-)

Nu ska jag fortsätta nynna lite eftersom det blir en föreställning till i Jönköping. Himla kul att göra något två gånger som man arbetat med under en hel termin. Att det krävs en hel termin är i sig lite underligt men det är så tror jag med musiken i Carmen; mycket franska på kort tid är lurigt. Men vackert.

Solisterna igår i Quenell-hallen var underbara. Tänker inte nämna någon. Alla var fantastiska.

En vän till mig säger: Jag är rik. Och då syftar hon på de goda och nära vännerna hon har. Jag gillar skarpt det uttrycket. Det är rikt att vara med om detta och att träffa alla vännerna i kören, orkestern och bland solisterna.

Ladislaus Horatius gav ut Kometen en tidskrift som utkom en gång i månaden

Den sista kom bara några dagar innan han gick bort/tog ner skylten/dog/avled/slutade dansa på jorden. Att han mäktade med att skriva den är för många en gåta. Men den skulle fram, läggas fram till oss och som den är.

Laszlos Horvath hette också lite latiniserat Ladislaus Horatius. Och det är under det namnet vi känner honom bäst på nätet. Sista kometen som sagt kom några dagar innan hans frånfälle.

Den avslutas med orden:

Jag sänder alla läsare de varmaste hälsningar. Ta hand om er. Ta inget för givet, för rätt vad det är är det förbrukat. Andas in luften och dess dofter, öppna ögonen på vid gavel, lyssna intensivt och sist men inte minst: Öppna er hjärtan på vid gavel för varandra och livet.

Visst är det vackert!

Den sista meningen där kommer jag att bära med mig och leva efter på samma sätt som meningen jag hörde i den kinesiska filmen Att Leva från 1952 där huvudkaraktären säger efter att ha mottagit ett cancerbesked:

I can't afford to hate people. I don't have that kind of time. 

Förra året upptäckte jag att filmen baseras på en bok av Leo Tolstoj. Men...läs nu igen:

 Jag sänder alla läsare de varmaste hälsningar. Ta hand om er. Ta inget för givet, för rätt vad det är är det förbrukat. Andas in luften och dess dofter, öppna ögonen på vid gavel, lyssna intensivt och sist men inte minst: Öppna er hjärtan på vid gavel för varandra och livet.

Man hittar många guldkorn i den paragrafen och jag tycker den är Gibransk, profetisk och väldigt väldigt vacker.

PS Är du väldigt nyfiken finns den i sin helhet här.

En god vän dansar inte mer på jorden

Och som han dansade och berörde. Mig berörde han i grunden, hur jag ser på saker, hur jag samtalar och lyssnar på människor.

”Kan du lyssna?” Sa han under en av våra första rätt långa bilfärder. "Eh, ja",  svarade jag. Den lilla episoden på väg till Malmö påverkade något så alldagligt hur jag namnsätter grupper av ikoner på min iPad...

Lyssna. Titta. Rita. Resa. Navigera...med flera. Men startade med just Lyssna.

På en annan av våra resor vars mål troligen också var Malmö eller i alla fall södra Sverige körde jag med mitt lokalvansinne vilse och vännen utbrister: jag tycker om att vara vilse då upptäcker man ofta något nytt. Just då, just där hade jag troligen en alltför hård jobbpiska på mig så uppskattning saknades nog av att vara just vilse.

I ett av våra samtal tillhörande bilfärd före jul till Vadstena pratade vi om musik och jazz. Speciellt jazz. Jag spelade Thad Jones/Mel Lewis Orchestra för honom i bilen. Han gillade det skarpt.
I helgen lyssnade jag på underbare Jan Allan i en trio.

Mestadels Lars Gullin, kanske endast, framfördes. Underbar musik som jag tidigare gått lite vilse i förr men inte nu. En låt grep tag i min sorg över vännen och ljusa tårar kom. Låten heter Late Date.

Den har en svensk text av Eva Sjöstrand.

Bara den som drömmer törs gå vilse

bara den har kraft och mod

Bara den som drömmer finner vägar

vågar följa nästa flod

Vågar söka nya stigar

i  en annars snårig skog

där bara den som drömmer törs gå vilse

vågar tro att marken bär

vågar drömma sitt liv, vågar leva sin dröm,

vågar älska och leva livet nu och här

Den texten är för mig en bra beskrivning av vännen. Han levde sin dröm och drömde sitt liv. Att i sammanhanget lilla jag fått vara med under hans vandring på jorden är en kär ynnest och en innerlig fröjd.

Vila i frid Laszlo/Ladislaus

Just den här helgen och den kommande månaden...

är det lite lurigt att inte ha en Domkyrkans Kammarkör att sjunga i. Det är något särskilt med mässorna runt jul, det är något särskilt med Händels Messias och det är något särskilt med sjungande människor runt julhelgen.

Mässor, Messias och människor.

Sedan har Sveriges Radio en stor rubrik för att vrida om skruvmejseln ännu mer...

Vad är egentligen grejen med körsång?

Det kan man fråga sig...

Ska bevista Messias men...men...det är liksom inte samma sak att sitta och lyssna och sedan vandra solitär ner på stan och ta en öl stirrandes i väggen fram mig. Det känns tomt. Redan. Det känns ovant. Redan.
Ovant att inte ha någon att prata med om hur det gick den här gången när vi sjöng Messias. Tomt att inte dryfta med några körmedlemmar hur solisterna var denna gång. Fundera över vad de medverkande tyckte om framförandet.

Det känns också underligt tomt att inte dela den trötthet som infinner sig efter det att man framfört ett stort verk. Som lyssnare har jag - så klart - inte samma trötthet. Inte heller samma, vad ska vi säga, tillfredsställelse som när jag sjungit själv i kören.

Jag får vänja mig. Vid det tomma. Och fylla det med något. Jag ska gå på andra konserter. Det ska jag. Det har vi redan gjort, det var väldigt bra.

Väventyr - väver ett äventyr

Det gjorde jag i helgen. Det fanns fasta  hållpunkter med möten med människor i stora huvudstaden. Men resten vävdes efterhand till en väv, kanske tråcklades det lite också. Det är lite oklart.

Väventyret startade med en öl på Spanjorskan, detta relativa nytillskott på Stockholms kroghimmel. Gillar den.

Sedan fortsattes det med ett fint möte på Tak med multikonstnär. Tak har underbar utsikt över huvudstaden! Tur vi var där tidigt, när vi lämnade taket var kön väldigt lång, vääääääldigt lång. Sedan blev det middag med multikonstnär och gemensam vän i högskolebranschen på SKH.

På lördag var ett besök givet, nej, två, ett på Cafe Pascal på Norrtullsgatan och ett besök på Skånegatan 57, Cafe Pascals nyöppnade bageri och cafe. Kant i kant kom en inbokad fyratimmars lunch - den blev så lång (!) - lunchen var huvudtråden i väven och blev som väntat: varm, viktig och varsamt forskande.

Gustaf Sjökvists kammarkörs konsert i Nacka kyrka lördag kväll var himla skön att få till livs. Själen berikades och jag mötte en internetvän. Och en vän IRL - eller afk som en del säger away from keyboard - mötte jag också som sjöng i kören. Himla fint att ses och att lyssna på musiken som framfördes.

Lördagens avslutningen skedde på Daphne's en restaurang jag kommer att återvända till nästa väventyr misstänker jag.

Söndag. Lerin. Liljevalchs. Vad mer finns att säga.

Se den. Se den.

Speciellt Syrien-tavlorna.

Se dem.

Mitt biblitek

(Publicerad i Corren i september 1996 Lotta Torstensson)

Mitt biblitek har brunnit ner. Och det spelar ingen roll om man fyller fyra i nästa vecka och kan orden i bästa sagan utantill. Eller om man är jättestor och går på sexårs och kan skriva orden med spretiga bokstäver nästan alldeles själv. Eller om man är stor och trodde att man varit med om allt. Mitt biblitek har brunnit ner. 

Alla Pippiböckerna, mamma. Var finns dom nu? Jo, vet du, Pippiböckerna fanns ju i hyllorna inne i ditt biblitek. Så dom har också brunnit. Inget finns kvar. Vi såg ju det. Vi var ju där och tittade. På bibliteket. 

Förresten var ni på bibliteket långt innan ni föddes. För alla böckerna jag lånade och läste om hur det skulle vara och hur det skulle kännas när ni föddes. Dom fanns på bibliteket. Längst bort. Det tog sin tid att vanka dit och tillbaka med en unge i magen. Så skönt att sätta sig och vila på halva vägen.

Och alla böckerna som handlade om hur det skulle vara när ni kommit ut och växte och blev större. Dom fanns också på bibliteket. Mitt i ungefär. Så att det inte skulle vara så långt att gå när man var småbarnsförälder och alltid trött och inte längre hade tid att vila på halva vägen. 

Alldeles i närheten fanns hyllan med böcker om människor som aldrig varit trötta. Som levt hemskt intressanta liv och uträttat storverk. 

Uppslagsböckerna. Dom fanns också på bibliteket. I en lång rad. Raka i ryggen. Som soldater i givakt med blankputsade skor, välborstade uniformer och skyldrade gevär. A till ö. A till ö.

Och lyriken. Ord som vapen.

Ja, sen hade vi dom där högfärdiga skönlitterära nykomlingarna med näsan i vädret som alltid trodde att dom var förmer än andra och som man måste ställa sig i kö för att få låna. Ena riktiga mallgrodor som ännu inte bekänt färg. Ändå visste dom att folk skulle ge vad som helst för att få hålla i dom och lukta på dom och smeka dom. 

Men allra bäst på bibliteket var egentligen dom där böckerna som någon just läst. Somliga lutade sig litet nonchalant mot varandra i hyllan. Andra halvlåg, slarvigt utmanande, på en vagn alldeles vid lånedisken. Gulnade och slitna. Välanvända. Älskade. Saknade.

Alla ni hemskt intressanta människor på bibliteket. Måtte ni aldrig tröttna. Måtte ni aldrig ge upp. Måtte ni alla hamna där på hyllan mitt i. Bland dom oförtrutna, oförtröttliga, oförglömliga.

Förr mitt biblitek. För ditt biblitek. För barnens biblitek. För det fria ordet. Och för dom spretiga bokstäverna. Som alltid överlever.

Vocal Art Ensemble - Ljungs kyrka

En fullsatt kyrka på landet, vita vidder mötte oss när vi kom. Vi åkte tidigt jag misstänkte det kunde bli fullt. Och det blev det.

Det var fullt spett från början, de började med ett fortissimo så man satt klistrad i bänken. Klangfullt och effektivt. Sedan fortsatte de vandringen genom musiken som var gjord av endast nutida kompositörer. Friskt. Bäst var Hands, om ni frågar mig. Då kom tårarna - och de kommer inte så ofta nuförtiden.

Så bra det var totalt sett! Varför var det det undrade vi under  hemfärden. Jo, troligen på ett antal orsaker:

1. De knöt omedelbart kontakt vid ingången till konserten, de viskade titeln på huvudnumret under det att de sökte ögonkontakt med publiken
2. De tyckte mycket om musiken som de sjöng, såvitt jag kan bedöma
3. De sjöng merparten utantill (känsligt ämne för mig...har svårt för detta)
4. De tog ut svängarna rejält, dvs det inledande fortissimot kontrasterades med pianissimoställen.
   Men man fördes varsamt mellan ytterligheterna
5. Solistgrupperna bröt ur sig ur klangen men tillhörde fortfarande kören när stycket sjöngs

Tycker man inte om allt man sjunger? Nä...jag gör inte det, men kollar runt lite i körerna jag sjunger i om någon annan tycker om det. Då sjunger jag för deras skull - då är det ju någon som gillar stycket.

Så. Om ni någon gång är i närheten av Vocal Art Ensamble gå och lyssna. De är fantastiska.

Jag vet inte - börjar fundera på en bucket list...

Vad nu de heter på svenska. "Att göra" är så tråkigt...har aldrig haft sådana listor i mitt liv faktiskt. Skriver visserligen upp saker som jag ska göra. Men det står inte "Att göra" överst på listan men visst. Det kanske är en slags "att-göra"-lista i alla fall. Ser det dock mer som en kom-ihåg-lapp.

Men kom-ihåg-lapp på saker man vill göra innan man dansat klart på jorden låter ju lite udda. Det också. "Saker att göra innan man dör" är för långt. Och tråkigt, det annonserar dessutom slutet vilket vi inte vill av någon anledning trots att det ju kommer.

1. Köpa en reservoarpenna. [Done]
2. Hurtigrutten - i alla fall en del av den. Orkar nog inte hela
3. Lyssna på Barbara Hannigan i något operahus
4. Lyssna på Elina Garanca i något operahus
5. Se en opera-föreställning till, eller varför inte två...på arenan i Verona
6. Se och lyssna till musikalen Wicked någonstans i världen
7. Lyssna på trumpetaren Tine Thing Helseth när hon spelar i närheten. (Missade henne i Stockholm i slutet av 2017) 
8. Se midnattssolen

Något mer kommer jag inte på i en hast faktiskt. Men det räcker med sju punkter.

Väl.

Min mamma och min mammas mamma och min mammas mammas mamma

Nej, det är inte släktforskning. Eller jo, det är det nog. Det som Charlotte Engelkes utför på scenen med ett gäng attribut. Föreställningen Min Mamma som just nu reser omkring i Sverige.

Tankeväckande och smärtsamt. Väldigt bra teater. Som berör till skillnad från vad Correns recensent tyckte. Men de har ju inte alltid rätt...

Italien vs Frankrike del 1

Började läsa franska redan i högstadiet, att jag sedan smet undan franska som B-språk i gymnasiet är en annan historia... tog det som C-språk, det är också en ann...nä tredje historia. Men frankofilin började nog då, misstänker jag.

De har samma rytm på ett sätt italienarna och jag känner en del italienare och gillar dem. Men...byarnas utbud vad gäller restauranger lämnar mycket i övrigt att önska. Och det är lite synd för tror jag gillar den italienska maten bättre. Men det finns nästan ingenstans att äta den...

Runt väster om arenan i Verona finns ställen. God mat och helt ok men på gränsen till turistfällor; de har till och med inkastare. När jag tänker efter fanns inte och finns inte - vad jag minns - sådana ställen runt eiffeltornet, exempelvis.

Ja ja ja...varit här en vecka...jag vet. Men ibland är även jag vän av första intryckets devis.

Ecke har lämnat jordelivet

Det var i sing-sing, en lokal på KTH i Stockholm för säkerligen 30-35 år sedan, vi - LiHkören - hade haft konsert tillsammans med Stockholms Studentsångare, eller så var LiHkören i Stockholm för att fira att Stockholms Studentsångare fyllde jämnt.
Jag minns faktiskt inte.

Men jag minns mycket väl var jag satt.

Jag satt med ryggen mot Ecke och Björn, det skulle visa sig vara en fantastisk placering. Dels sångligt så klart med dessa giganter rygg mot rygg med mig. Men också rent festmässigt...så klart...

Ecke hade sångförbud (!) från troligtvis välunderrättat läkarhåll och detta förbud bemästrade han genom att skriva på lappar under hela middagen. Med ett stort leende på Eckes läppar distribuerades budskapen till adressaterna genom sångarvännernas försorg.

En lapp minns jag mycket väl, på den stod "Lysande viftat Hasse!!!". Tror där var tre just utropstecken. Lappen syftade på dåvarande dirigenten för LiHkören, Hans Lundgrens förmåga att dirigera.

Under samma middag slår det mig myntades gemensamt uttrycket "vokalensemble" som betyg av ett gyckel där just endast vokaler hördes...

Kunde Ecke hålla på sångförbudet genom hela kvällen? Så klart inte...i slutet av kvällen sjöng han också i delar av sångerna på det sätt endast Ecke kan sjunga.

Ofantligt vackert.

Hvem är, som ej vår broder mins,
fastän hans skugga mer ej fins?
Fastän hans valdthorn tystnat har,
är skogens genljud ändå qvar.
     Än Floras fåglaskara
     skall ömt hans spel förklara.
     Än jägarn vid sin snara
     skall på sina pipa svara,
     hur, i bland Orfei söner
     af Bachus krönt så sköner,
     han utan like var.

Vadstenasolisterna - Linköpings domkyrka

Igår var jag och några till med och något fantastiskt i Linköpings Domkyrka, ett gäng unga människor framförde diverse klassiska verk på ett förnämligt sätt.

Vi bjöds på en trio av Beethoven, Sommaren av Vivaldi, nykomponerad musik av Daniel Nelson, Tarrodi (en av mina favoriter) och tre glada blåsare i parken :-).

De var så samspelta alla musikanter att det lät som en enda stundtals, imponerande. De vävde in sina teman i varandra på ett alldeles magiskt sätt. De hade roligt, det syntes och de presenterade styckena kort, kärnfullt, glimtar i ögonen och med innerlig värme. Att kommunikation var ett honnörsord under konserten var tydligt.

Såväl med publiken som inom grupperna som spelade.

Okey då... jag fick en favorit, en klar favorit bland dem alla. En sats ur en fagottkvintett. Förnämlig var den.

Innerligt tack Vadstenasolisterna med stipendiater. Kommer bära med mig konsertern länge länge i hjärtat.

Våning 7 är ibland våning 8

PLAN 9

TEC DATORER

Nisses handelsbod AB

PLAN 8

Sigma

PLAN 7

Assistera

Företaget AB

PLAN 6

Så står det i hissen där jag arbetar.
Visste att min hissmedresenär skulle till just Sigma, på våning 8, hade hört det innan vi klev in. Min hissmedresenär var asiat, från Kina gissar jag. Men vet inte. Men asiat.

Han tryckte resolut på den hissknapp dit Sigma hörde enligt hans sätt att se det. 7.

Aha! Tänkte jag. Han läser ju inte som vi läser!
Började fundera på hur hissskyltarna ser ut i Kina... Någon gång kanske jag kan studera det.

Vi får hoppas det är på detta vis...

"Symboler har troligtvis ingen avgörande betydelse för hur ett universitets varumärkes uppfattas."

Detta står att läsa i slutet av en utmärkt uppsats som jag visserligen endast skummat. Den finns att läsa på http://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=3&cad=rja&uact=8&ved=0CC4QFjAC&url=http%3A%2F%2Fwww.diva-portal.se%2Fsmash%2Fget%2Fdiva2%3A290891%2FFULLTEXT01.pdf&ei=vTVfVc6TF4HPsgHi7YGYCg&usg=AFQjCNGULKxLJt33m1o83FBnRxRjyse8Gw&sig2=w5-cMrYjcLKsl8XEbKC8sw denna sida...lite lång länk men...men...