Lasses minneslappar och tankenotiser från Susnet:

Totalt: Månad: Vecka: Dag: Instagram

Leta i den här bloggen

2007-06-30

Läste inte om UT (Umgängesteknik) på Horatius sida förrän nu. Han skriver

"När vi går på restaurang eller lokal med våra vänner ägnar vi oss åt mat, dryck och prat. Det finns inga direkta (skrivna) regler för hur detta ska gå till, men oftast håller vi oss ändå inom givna ramar. Hur pass mycket vi lyssnar på varandra beror på vem vi är, och vem våra bordskamrater är. ".

Jag skulle kunna lägga till "hamnar i en fyrkupe", och ta bort mat, dryck. Ramarna var kanske givna, på ett sätt, inga skrivna regler fanns heller, och inte finns det en "Anvisningar för samtal på tåg". Funnes den skulle den vara utgiven av det gamla SJ, på grått papper, och synnerligen rolig läsning. Inser jag.

2007-06-29

Klockan är 22:00, jag ska åka tåg från Stockholm till Linköping. I en sådan där dubbeldeckare, tåget är faktiskt rätt fullt, vilket förvånar mig lite; det är ju sent och varför i hela friden åker "folk" iväg så sent.

Ska jag säga...

Plats letas och hittas
Nå, väl ombord på tåget hittar jag min plats. Det visar sig att det är en fyrgrupp, framför toaletten, vi sitter där i ett slags chambre separe och vad som helst kan hända.

En kille i trettioårsåldern sitter vid sin dator och kikar på tecknad film, en tjej mitt emot som ser glad ut (senare visar det sig att det bl a beror på att hon har en ny kamera, och ska åka till New York och San Francisco för första gången i sitt liv), jag själv samt en deckarläsande lång kortklippt tjej i ung ålder (dvs yngre än jag).

Toadörren anfaller
Det börjar med dörren. Till toan alltså. Den vill liksom inte vara stängd, inge roligt... Denna lilla händelse - med en bångstyrig dörr som inte vill gå igen - leder troligtvis till att resan blir ett minne. Dörrens bekymmer startade en om inte febril så i alla fall en gruppfokuserad aktivitet att få den att vara stängd.
Vi tog EKONOMI-delen (det stod EKOMONI ett tag, värt att fundera över, Ekonomi i mono liksom, myndigt monopol, eller kapitalistisk enfald, det är bara att välja) av min Wayne's-fådda DN. Vek den, och vips, dörren ville vara stängd.

Under resan sprang människor, så klart det var ju en toalett, och olika små invävda konversationer mellan oss i gruppen och med toabesökaren utspann sig.

Vad var det som var så speciellt kan man fråga sig? Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte, det var bara ett sätt att fördriva tiden, men vilket sätt! Det visade sig att långa tjejjen bredvid mig bodde i New York dit hållfasthetskunniga tjejjen mitt emot ju skulle åka. Pennor togs fram och tips utbyttes. "Gå till Madison Square Park - de har de GODASTE hamburgarna i väääärlden".

Jag kommer gå dit om jag kommer till New York. Så klart. För att undersöka. Men jag tror henne. NewYork-bon.

Samtal - det nyttiga, mellanmänskliga samtalet
Samtalet initieras
Kan inte låta bli att fundera på hur ett samtal och aktiviteter runt en icke fungerande dörr utvecklar sig via ett samtal mellan två människor till att inkorporera alla fyra och vilka mekanismer som möjligen styr detta. Det började med dörren och den gemensamma aktiviteten, sedan tog tjejjen mitt emot mig upp sin nya kamera och började fotografera.

Moln.

Det var solnedgång, ljuset spelade mot molnen på ett faschinerande sätt. "Brukar du fotografera moln ofta?" frågade jag.

Svaret dröjde lite...men "Jaa... och så nu testar jag min nya kamera". Litet samtal uppstod till någon minut efter Södertälje C. Jag bläddrade i de återstående delarna av DN, Kultur-delen misstänker jag. Noteade att EKONOMI-delen fyllde mycket väl sin funktion som toadörrsstopp.

Tjejjen med kameran, vars batteri förresten tog slut under molnfotografiförsöken, började läsa en Berliz-guide om - ja, just det - New York. Det var då samtalet tog ny fart, fick vind i gomseglen (tack Povel :-) och färden mot det goda samtalet kunde börja.

Samtalet återupptas
"Ska du till New York" frågade jag lite lugnt. "Ja" sade hon, och fortsatte berätta om de kommande eskapaderna i det förlovade landet i väster.

Deckarläsande tjejjen lägger ner sin bok och utbrister "Ska du till New York, vad roligt, jag bor där". Samtalet mellan oss tre fortsatte sedan hela resan, blandat med små incidenter vid toadörren.

Deltagarantalet utökas
Killen tittade på film men deltog liksom i små utvikningar om den filmen med tjejjen med kameran - hon mitt emot mig- till 4 mil utanför Norrköping. Då slår han plötsligt igen datorn, tittar lite forskande på oss tre och säger:
"Känner ni varandra?", "Alltså jag menar se'n tidigare?"
Han ser vänligt, mycket vänligt, och uppfordrande på oss.
"Nej" svarar vi med en mun.

Han fortsätter med att konstatera att det är trevligt att kunna prata så, utan att känna varandra, kanske misstänkte han att det var en dolda kameran...nä...vi gjorde inget "konstigt". Mer än språkade, inte om livet, kärleken och döden, utan om ja, det får jag fundera på ett tag.

Ämnena på ytan var moln, New York, livet på Forsmark, att vara personlig assistent. Då i ordets två betydelser, alltså stöd till handikappad (killen var det 8 timmar i veckan till en med ADHD) samt en slags headhuntad sekreterare.

En gång, alldeles innan Norrköping, berättar killen med den nerlagda datorn om sitt arbete som personlig assistent åt ADHD-killen. En vuxen kille, vad jag förstod, och han gjorde detta arbete helt utan ersättning utan bara för att göra en insats, för killen, för samhället och kanske även för sig själv. Under denna allvarligare del av vårt fyrsamtal säger han under en tystnad som uppstod "Oj, nu blev det allvarligt och sorgligt" eller något sådant. Nej nej nej, svarade jag, sitter och tänker på min italienske vän som gör samma sak som du, kanske, men då inom landstinget.

Inre reflektion av brinnande nyfikenhet
Jag undrar, tjejjen med deckaren, och inte bara undrar, jag brinner av iver att få reda på vilken prominent kvinna hon är personlig assistent till. Det är en som återfinns nu i Sverige, sedan tre månader, annars stationerad i New York. Ångrar att jag inte frågade det. För feg, och samtidigt var det faktiskt oviktigt, kanske markerades en slags gräns där, för newyork-bon märkte säkerligen min nyfikenhet.

Återkommer säkerligen med fragment av denna tågfärd, utan Tiina, utan biskopen i Linköping, utan de vänner som jag ibland stöter på under tågresandet. Utan denna tågfärd, som utvecklades från litet samtal (och tänk, kanske det var det viktigaste!) om molnfotografering till att införliva hela denna fyrsamhet.

Det goda respektfulla samtalet
Det goda samtalet människor emellan är på skam. Lägg märke till, och det gjorde jag först nu, ingen av oss fyra hade sin mobil framför sig den fanns naturligt som en del förstås, men inte som huvudobjekt. Tänker på att Ladislaus Horatius i senaste utskicket till och med säger att vi människor parerar försök till att småprata med mobilen. Klok man, mycket bra pianist.

I början var mitt fokus gruppen, omgivningen och vad-blir-det-av-den-här-resan? I början var killen mer intresserad av datorn än av omgivningen. I början var tjejjen med kameran mer intresserad av moln - hon gjorde förresten tydliga miner om kvaliten på tagna bilderna. I början var newyork-bon mer intresserad av sin deckare.

Alla fyras personliga prioriteter upplöstes på ett fullkomligt naturligt sätt och utvecklades till ett varmt, mycket givande samtal mellan fyra personer, där ALLA var delaktiga. Alla var liksom sunt intresserade av alla.

Det slår mig att det är första gången jag varit med om detta. Med fyra personer, jag brukar ha tvåsamhetssamvaro på tåg, i buss, i bil, i affären, i kön, på fiket, i kören men inte ett sunt samtal på fyra. Det brukar liksom nästan alltid (om vi fråntar vännerna) vara någon som kommer i kläm, eller känner sig utanför, eller inte förstår. Har upplevt just det.
På Wayne's i Stockholm, Vasavägen tror jag...det där med lokalsinnet. Men Hit hittade jag, Simon sade någon gång: "Gå till det där till vänster utanför centralen, du vet". Det där sista du vet liksom som ett östgötskt "vettu" i samklang eller kanske väsenskilt från rinkebysvenskans "do vät".

Stockholm är liksom Stockholm. Om Linköping har småstadskomplex så frodas det här med men från en plattform av varandes storstad. Inbillad storstad. Visst, OK, det är sveriges kungliga huvudkommun. Men Stooooooooooor Stad...nääääääääääää.

Nu kom pajen, ska jämföras med Simons så klart. En del av uppdraget, egenditsatt uppdrag.

2007-06-28

Nu spelar han Monica Zetterlund, sådana människor kan man bara tycka om.

Har förresten under en tid nu lyssnat på de ramelska alstren, de är underbara! Så klart, men det är som om genialiteten framstår mer tydlig nu. Det är ju för tusan inte en vanlig slinga som går att gissa sig till. Liksom. Harmoniken är liksom brytande på något vis, i nästan alla Povel Ramels låtar, bitar, stycken eller alster.

Före citerades Alf Henrikson. En liten vers Herr Henrikson skrev när Jolo plötsligt gått bort. Tyvärr kommer jag inte ihåg den, den ska letas efter.
"En hägring av en illusion" sjunger Helen Sjöholm i Göran Lamberz utmärkta sommarprogram. Från filmen Skenbart tror jag.

"Allt är skenbart, som filmen enbart
en flimmrande kort emulsion".

Lika bra skrivet det. Undrar om det är Peter Dalle. Tror det. Tänker inte kolla ens. Så de' så,

2007-06-25

Wow. Säger då de.

Ninnis sida.

2007-06-24


I nostalgins namn lyssnas det på Thad Jones, eller Tad-Jonas som vi kallade honom i Rättvik. Trumpetaren, arrangören och framförallt kompositören Thad Jones av guds nådem, tillsammans med Mel Lewis bildade de skola i storbandsgengren. Vilken musik! Vilka Låtar! Vilken jazz. Vilka musiker! Roland Hannah, Lew Soloff, Jon Faddis, Al Pacino (mummel, så heter kanske inte en av tidernas främste förstetrumpetare...och under surfningen efter hans namn så kom en bild).

Lägger in bilden, ska vallfärda till Köpenhamn någon gång i höst. Insåg inte att Thad Jones grav ligger där. Så klart. Han flyttade ju tillbaka till Köpenhamn alldeles före sin död.


"Live Life This Day" - låter som en komposition av Thad Jones, bland "It only happens every time", "Kids are pretty people", "Central Park North", "U.S.", "A Child is Born" (Ja, den ja, som ibland framförs i kyrkorna, senast jag hörde den sjöng Krister S:t Hill), "Fingers", "Groove Merchant" - med det underbara saxkoruset.


Live Life This Day. Snacka om Carpe Diem med en blå ton.

När man varit i hembygden så kommer ljuvliga minnen tillbaka. Igår ringde jag en gammal kompis som numera efter en tids frankrikevistelse bor i Rättvik. Arbetar i Gagnef.

Nyss så tänkte jag "äsch, jag ringer till orkesterledaren, eller Orkesterledaren och Storbandsledaren". Följande utspann sig, i mitt fall med allt större del av dalmål i talet.

- Ring-ring-ring---sonen svarar med sitt namn.
- Hej, det är Lasse S, sitter ni och äter?
- Ja, Nej...
- Har du bestämt dig? Jag skrattar
- Vi sitter och fikar lite, säger sonen i telefonen.
- Ja, men då ringer jag om ett tag när Bertil fikat färdigt.
- Ja, jo, hôj

2007-06-23

Irriterar mig också över hur förbaskat lätt det är att hemfalla åt tidigare ätvanor, macka bara-för-att, falukorv på densamma bara-för-att. Regrederingskoefficienten är stor. Mycket stor, måste ha med klimatet att göra. Eller så ÄR det bara så.

Att jag inte är "stor" än.
Är på besök i mina hemtrakter, min hembygd, träffar mamma (snart 87) och pappa (snart 85). De lever och som det heter på sitt sätt har hälsan, men medicinmängden är ju på gränsen till enorm, för de båda.

Jag skäms över att jag längtar hem - till mig alltså, till Linköping - till det fik jag bevistar, till körövningarna, till luncherna, till arbetet (!), till att handla, till högmässorna, till faktiskt också till mindre roliga och trevliga saker. Hem-längtan av annat slag än den jag hade när jag var 15 år och på orkesterresa.

Ända sedan jag blev "stor" längtade (och längtar) jag alltid hem när jag var (och är) barndomshem. Det skäms jag för. Kanske är det inget att skämmas över, det kanske är ett tecken på att man är "stor".

Jag skäms också för samhället, om det skulle komma "personal" som det heter och droppa ögondroppar i mammas snart 87-åriga medicinbehövande ögon får de endast stanna i tre minuter för utföra denna syssla.
Varje fredag skall 15 minuter ägnas åt dusch av mammas lekamen.
Allt detta till det facila priset av 1500:-, vart tog mammas (och pappas) skatt vägen som hon betalt i 45 år, var är samhällets återbetalning till mamma och pappa? Var är återbetalningen av den delen av skatten (och i deras fall arbetsgivaravgifter) som var ämnad att tillse omvårdnaden när mamma och pappa blev äldre?

Vart tog de pengarna vägen?
Hur kan det komma sig att de administrativa tjänsterna av de praktiska utförande vårdgivarna inte försvunnit?
De som pratar med di gamla, inte bara Min Mamma och Pappa, utan andras föräldrar som är för friska för att vara på vårdhem men för sjuka för att helt och hållet klara sig själva.

Mamma meddelade dem "jag tar på mina egna strumpor". Och tjänade ett antal pengar på det.

2007-06-22

2007-06-19

iPod tillbaka till lycklig ägarinna. Den "hittades" på McDonalds. Min polisanmälan gjorde att rättmätiga ägarinnan kunde hittas.

Min tro på människan är tillbaka.

2007-06-16

I torsdags hände det, dottern glömde sin iPod Nano på toaletten på McDonalds i centrala Linköping. Två minuter senare kikade hon, nä, som sagt, väck me' pusta.

Ledsen dotter ringde. Arg på sig själv dotter ringde. Passade på att infoga några filosofiska betraktelser till mess-påståendet "Den var mitt liiiiiiiiiiiiiiiiv", betraktelsen löd "saker är aldrig ens liv, det kunde varit värre", varpå jag räknade upp några. Ska inte skriva dem här, de lämpar sig av olika skäl inte för det.

Illa vald dag, dotter vacker som en dag, tights (brukar ha jeans) kjol över tightsen och en sommarklänning till detta. Glad, jovialisk, euforisk, sommarlovsyr, hon var yr av att bli fri från skolan; detta ok i de flesta tonåringars vanliga vardag. Dottern såg fram emot att sova (det gjordes också till 14:30 på fredagen) bara Vara, surfa lite, läsa lite och lyssna på iPodens taktfasta rapp-låtar.

Någon mindre nogräknad person satte stopp för det sista. Men bara det sista, faktiskt. Funderade ett tag på ett "Dagens Ris" i Corren...men jag ändrade det till Dagens Ros (idéen var att den skulle vara utformad som ett tack till den lymmel som gjorde att jag fick meddela dottern filosofiska betraktelser).
Sedan lade jag ner hela projektet. Med Corren. I alla fall för nu, som det heter. Kanske kanske blir det en insändare, men det skulle förvåna mig om orken infinner sig.

Dottern ska spana lite i "Säljes"-annonserna. Smart. Det visste jag redan.

Eftersom jag har lust att utbrista "Jävla svin som tar dotterns iPod Nano, en rosa" så gör jag det.
JÄVLA SVIN!

2007-06-13

I vanliga fall brukar jag ta bort de musikstycken från MP3-spelaren som framförts. I vanliga fall är de liksom - trots att musiken skrivits av giganter som Bach eller Mozart - i någon mening exekverade, utförda eller avbockade i en slags lista.
Likväl är det ju så att man understundom nynnar på Messias (just Comfort Ye är kvar på MP3 av olika anledningar, den främsta är att jag ska sjunga den på en lektion) eller Bach för den delen. Nå. Liksom.

Men NU.

Nu är Poulenc kvar i MP3n. Och som han är kvar! "Jag skrattar åt alla planeter". Denna längtan efter frihet - som stycket delvis handlar om - hela mänsklighetens strävan efter, trängtan efter just frihet. I detta fall var det frihet från krig, men tänk, jag tror Poulenc tänkte längre än så.

Sista stycket, eller delen av verket skrivs ett namn, vilket namn, vilket namn? Friiiiiiiheeeeeeet brister båda körerna ut i. Men på franska då...liberté...men i alla fall...

På MP3-spelaren beblandas (om man vill om man vill och jag vill) mästare med andra mästare. Det finns en låt från Stevie Wonders senaste Time2Love. Minns inte vad den heter den jag har nu, men den heter nog just det...sången som återfinns på en MP3-spelare nära mig.

Och så Stefan, Stefan Undraren.
We have time for racism
We have time for criticism
Held bondage by our ism's
When will there be a time to love

We make time to debate religion
Passing bills and building prisons
For building fortunes and passing judgements
When will there be a time to love

At this point in history we have a choice to make
To either walk a path of love
Or be crippled by our hate

2007-06-10

Sökte på skoj - ni vet så där som man gör - på Google ibland. Men inte efter hela mitt namn utan en kortare variant. Fick denna träff, ett litet men dock bevis på att man är gammal i IT-gemet... VIDED är namnet på en ordbehandlare - som det hette - som fanns på den tiden. Till gamla teckenbaserade datorterminaler.

VIDeo EDitor misstänker jag att det stod för. Saknar faktiskt fortfarande en funktion i den; man kunde kopiera och flytta kolumner med text. Alltså inte, äsch...det är ingen ide att förklara med just ord...trots att det ju handlar om en ordbehandlare...:-)


(Text 22274) 82-10-06 11.45 Lasse Sjöström LIDAC Mottagare: VIDED
erfarenhetsutbyte Sändare: Lasse Sjöström LIDAC -- Sänt: 82-10-06 11.45
Kommentar till:

2007-06-09

"Den siste entusiasten" tog Wenche Myre fasta på. I flera tidningar sade hon just det, inte Aftonbladet dock, men Aftonbladets kulturskribent kan inte ha läst sin text.

Det stod inte ....radion Lennart Hylande... utan ...Lennart Hyland...

Jag menar...MEN HALLÅ!
På väg till Linköping, åker tåg från Västervik. Det är inte ett tågset, det är Ett Tåg. Som tutar när det närmar sig obevakade korsningar. Underbart. Den ena vackra kvinnan efter den andra anträder sin resa, respektive avslutar den. Västervik till Gamleby tog en halvtimme tror jag, eller så. Tiden är ju inte viktig. Faktiskt. Inte på det viset.

När jag tänker efter har jag endast sett två andra män bland alla passagerare som till antalet uppgår till sisådär ett tjugotal. Jag äter Comté, osten inköpt på "Ost och Deli" på ävreseorten.

Vesper är på tapeten, latin för afton, det ska sjungas. För andra gången inför publik någonsin, Dominos Regit Me av älmhultskompositören P-G. Pettersson tror jag det är. Kunde tittat i noterna, men si, i väskan ligger endast Psaltarpsalmen 66. Tror jag numret var. Passerar fin sjö, tittar lite på den medans jag skriver. HA! Stavade inte fel någonstans. Lycka.

På väg mot Falerum misstänker jag.

I morgon prästvigningsmässa, de är speciella. Lite långa, men underbara på sitt sätt. Mässorna är uinderbara. Tid för reflektion och eftertanke. Inga kranka blekheter, bara eftertankar.

Man tar liksom om hand om de tankar man ligger efter med. Så de hinner ifatt. Själen, kroppen och tanken liksom kommer samman.

2007-06-06

Nu kommer alla kultursidor att svämma över av mer eller mindre underfundiga hänvisningar till "Underbart är kort" eftersom Povel Ramel är död.

Jag nynnade helt kort på "De sista entusiasterna" när jag hörde på radion att det var dags. Det märktes. "Hmmm...mycket Povel Ramel nu på kvartifemekot, och hon är 17:48".

Dags att dö, det låg lite i luften när inte Herr Ramel var utdelare på karamelodiktstipendiatet utan sonen tog över. Att skriva om Povel Ramel, oavsett om man bloggar eller är kulturredaktör, kostar på. Man liksom Vill. För Mycket.
Själv sade han på P1 nyss att om han inte roas själv så blir det inget.

Efter ett tag så kom ordraden "Åsså Låt Ozeoloten förbli Ozeolot" från en av böckerna som står i bokhyllan. Läst den alldeles för lite. Sedan undrade jag lite om Martin Ljung och Povel Ramels påstådda schism. Struntar i den faktiskt, men när en person dör så funderar man liksom lite över Povel Ramel. Ja, i det här fallet nu då liksom eftersom det var just han som dog.

I närheten av sin familj. Som det ska vara. Han visste nog att det var dags. Det var dags nu. För mycket. Det blev för mycket för kroppen.

Hans musik kommer att leva kvar. Och han kommer att finnas, jämt. I våra huvuden, som den siste entusiasten. Ivrigt påminnande oss om just det. Att vara entusiastisk.
Ordekvelibrist. Tycka Turist Trist. Underbart skrivet.
Icke tycka mycket bråk, tycka turist: Åk!.

Alltså jag menar, vilken man. Han kommer att bli saknad så klart av familjen, jag har aldrig träffat honom, har bara träffat hans musik.
Musiken är sagolik, eftertänksam och melodiskt vacker. Sådan kommer alltid att leva kvar. Handen på Händel gick som en Pendel. Som Povel skaldade.

En kompis och jag hade en egen "Jag Diggar dig", en ramsa vi deklamerade när vi sågs. Idéen kom förstås från Povel, den är tyvärr bortglömd och inte nedtecknad. Vi minns endast fragment.
Povels fragment kommer vi minnas länge länge.
Vila i frid.

2007-06-05

"Alla individer skall ha rätt att utrycka sin kärlek fritt och välja med vem eller vilka de vill ingå en relation."

Låter bra va'?

Citatet kommer från den pedofilcite som är förstasidessfott i DN idag, på nätet. Jag har inte ens bläddrat i pappers-DN.

Det är ju välkänt att det inte går att bygga en sexualmoral ens på kristendomens främsta kärleksbud "Vad du vill att andra ska göra mot dig ska du också göra mot dem". Det finns liksom en motsägelse här. En piskintresserad kan lätt få för sig att han - ja, det är nog lite genusoneutralt här misstänker jag - ska gå runt och piska hela världen.

Jag menar...nu får det ju vara någon hejd på dårskapen. Men men, människan är ju inte särskilt klok. Det har ju historien tyvärr visat.

2007-06-04

Så var Poulencs Figure Humaine avklarad. Underbart. Obeskrivbart, så raskt över till något annat.
På festen framfördes älskvärda L'amour de moi, med mamma-Hansson. Kära återseenden och återhöranden i förra kören jag sjöng i, över 20 år sedan. Över 20 år sedan.

Men tiden går inte fort, det går att resa i tiden via känslan att sjunga, minnen blommar upp ur den blomlåda som sångaren förfogar över, en aldrig sinande sångarens egen lilla blomlåda. Låda förresten, det är en hel trädgård. En alldeles ljus, fin, palett med själens alla känsosträngar.

Ett minne för känslan, att kunna resa tillbaka till små guldkorn av känslotoppar och ibland dalar. Den ena finns, som bekant, inte utan den andra. Känslomässig berg- och dalbana kallade jag det en gång i tiden.
Jag kommer dock från ämnet.
Sång.

All my Trials Lord. Soon be over. Ad Libitums kännetecken, den körens själ. Som överförs i muntligt tradition. Nyanserna går från forcerat forte till pp på några åttondelar. Böljande vågor som i mina ögon naturligtvis kommer ut...och rinner över. Satt mycket långt bak...och vilade. En nyttig kontrast mot Kammarkörens klangmatta, också i pp, men ibland i ett dånande hjärtligt - och inte alls massivt omkullvältande med kraft utan klang - fortissimo.

Körernas själar kom fram och böljade mot varandra, den ena mer icke-profan den andra profan. Den ena mer kyrkorumsmässig, den andra mer gospelmässig.

"Jag skrattar åt alla planeter" står det i texten. Vet inte varför det fastnat. Har ännu inte tagit bort den från MP3-spelaren...De mänskliga gestalterna ska nog vara med i Frankrike i år. Det tror jag. Så tror jag. Som en markör, av vad vet jag ännu inte.

2007-06-01

Inte i stan utan på landet

Jag och katten sitter ute på altanen, men inte i stan utan på landet.

Katten och jag förstår varandra där ute på altanen, inte i stan men ute på landet.

Ute på landet är det skönt, när jag och katten sitter på altanen. Där då, inte i stan. Alltså på landet.

Tidigare idag skedde något underbart, mer än en gång. Dottern följde med, till landet, med Mig, en Fånig Pappa till en Tonårsdotter. Till landet, inte på stan utan på landet.

Vi åt oxfile, jag och dottern, på landet. int...ja, ni förstår.

Vi talte om livet och kärleken. Inte döden, det liksom var inte läge för det, denna första gång solitära men i duo, på landet. inte i. Nä just det. Stan.

Lycka. För en pappa att bli sedd av en dotter. Oavsett geografin, det garanterar jag. Lycka för en pappa till en tonårsdotter att bara bli lite lite hörd. Att bara lite lite bli tagen på allvar.

Inte på stan...utan på landet. Landet, det har liksom varit paria för dottern när hon är i stan. Inte längre. Inte nu. Inta på landet.

Hon hade till och med packat sin väska som jag bad om, för att åka med lilla jag, till landet.

Underbart.