Lasses minneslappar och tankenotiser från Susnet:

Totalt: Månad: Vecka: Dag: Instagram

Leta i den här bloggen

2007-06-29

Klockan är 22:00, jag ska åka tåg från Stockholm till Linköping. I en sådan där dubbeldeckare, tåget är faktiskt rätt fullt, vilket förvånar mig lite; det är ju sent och varför i hela friden åker "folk" iväg så sent.

Ska jag säga...

Plats letas och hittas
Nå, väl ombord på tåget hittar jag min plats. Det visar sig att det är en fyrgrupp, framför toaletten, vi sitter där i ett slags chambre separe och vad som helst kan hända.

En kille i trettioårsåldern sitter vid sin dator och kikar på tecknad film, en tjej mitt emot som ser glad ut (senare visar det sig att det bl a beror på att hon har en ny kamera, och ska åka till New York och San Francisco för första gången i sitt liv), jag själv samt en deckarläsande lång kortklippt tjej i ung ålder (dvs yngre än jag).

Toadörren anfaller
Det börjar med dörren. Till toan alltså. Den vill liksom inte vara stängd, inge roligt... Denna lilla händelse - med en bångstyrig dörr som inte vill gå igen - leder troligtvis till att resan blir ett minne. Dörrens bekymmer startade en om inte febril så i alla fall en gruppfokuserad aktivitet att få den att vara stängd.
Vi tog EKONOMI-delen (det stod EKOMONI ett tag, värt att fundera över, Ekonomi i mono liksom, myndigt monopol, eller kapitalistisk enfald, det är bara att välja) av min Wayne's-fådda DN. Vek den, och vips, dörren ville vara stängd.

Under resan sprang människor, så klart det var ju en toalett, och olika små invävda konversationer mellan oss i gruppen och med toabesökaren utspann sig.

Vad var det som var så speciellt kan man fråga sig? Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte, det var bara ett sätt att fördriva tiden, men vilket sätt! Det visade sig att långa tjejjen bredvid mig bodde i New York dit hållfasthetskunniga tjejjen mitt emot ju skulle åka. Pennor togs fram och tips utbyttes. "Gå till Madison Square Park - de har de GODASTE hamburgarna i väääärlden".

Jag kommer gå dit om jag kommer till New York. Så klart. För att undersöka. Men jag tror henne. NewYork-bon.

Samtal - det nyttiga, mellanmänskliga samtalet
Samtalet initieras
Kan inte låta bli att fundera på hur ett samtal och aktiviteter runt en icke fungerande dörr utvecklar sig via ett samtal mellan två människor till att inkorporera alla fyra och vilka mekanismer som möjligen styr detta. Det började med dörren och den gemensamma aktiviteten, sedan tog tjejjen mitt emot mig upp sin nya kamera och började fotografera.

Moln.

Det var solnedgång, ljuset spelade mot molnen på ett faschinerande sätt. "Brukar du fotografera moln ofta?" frågade jag.

Svaret dröjde lite...men "Jaa... och så nu testar jag min nya kamera". Litet samtal uppstod till någon minut efter Södertälje C. Jag bläddrade i de återstående delarna av DN, Kultur-delen misstänker jag. Noteade att EKONOMI-delen fyllde mycket väl sin funktion som toadörrsstopp.

Tjejjen med kameran, vars batteri förresten tog slut under molnfotografiförsöken, började läsa en Berliz-guide om - ja, just det - New York. Det var då samtalet tog ny fart, fick vind i gomseglen (tack Povel :-) och färden mot det goda samtalet kunde börja.

Samtalet återupptas
"Ska du till New York" frågade jag lite lugnt. "Ja" sade hon, och fortsatte berätta om de kommande eskapaderna i det förlovade landet i väster.

Deckarläsande tjejjen lägger ner sin bok och utbrister "Ska du till New York, vad roligt, jag bor där". Samtalet mellan oss tre fortsatte sedan hela resan, blandat med små incidenter vid toadörren.

Deltagarantalet utökas
Killen tittade på film men deltog liksom i små utvikningar om den filmen med tjejjen med kameran - hon mitt emot mig- till 4 mil utanför Norrköping. Då slår han plötsligt igen datorn, tittar lite forskande på oss tre och säger:
"Känner ni varandra?", "Alltså jag menar se'n tidigare?"
Han ser vänligt, mycket vänligt, och uppfordrande på oss.
"Nej" svarar vi med en mun.

Han fortsätter med att konstatera att det är trevligt att kunna prata så, utan att känna varandra, kanske misstänkte han att det var en dolda kameran...nä...vi gjorde inget "konstigt". Mer än språkade, inte om livet, kärleken och döden, utan om ja, det får jag fundera på ett tag.

Ämnena på ytan var moln, New York, livet på Forsmark, att vara personlig assistent. Då i ordets två betydelser, alltså stöd till handikappad (killen var det 8 timmar i veckan till en med ADHD) samt en slags headhuntad sekreterare.

En gång, alldeles innan Norrköping, berättar killen med den nerlagda datorn om sitt arbete som personlig assistent åt ADHD-killen. En vuxen kille, vad jag förstod, och han gjorde detta arbete helt utan ersättning utan bara för att göra en insats, för killen, för samhället och kanske även för sig själv. Under denna allvarligare del av vårt fyrsamtal säger han under en tystnad som uppstod "Oj, nu blev det allvarligt och sorgligt" eller något sådant. Nej nej nej, svarade jag, sitter och tänker på min italienske vän som gör samma sak som du, kanske, men då inom landstinget.

Inre reflektion av brinnande nyfikenhet
Jag undrar, tjejjen med deckaren, och inte bara undrar, jag brinner av iver att få reda på vilken prominent kvinna hon är personlig assistent till. Det är en som återfinns nu i Sverige, sedan tre månader, annars stationerad i New York. Ångrar att jag inte frågade det. För feg, och samtidigt var det faktiskt oviktigt, kanske markerades en slags gräns där, för newyork-bon märkte säkerligen min nyfikenhet.

Återkommer säkerligen med fragment av denna tågfärd, utan Tiina, utan biskopen i Linköping, utan de vänner som jag ibland stöter på under tågresandet. Utan denna tågfärd, som utvecklades från litet samtal (och tänk, kanske det var det viktigaste!) om molnfotografering till att införliva hela denna fyrsamhet.

Det goda respektfulla samtalet
Det goda samtalet människor emellan är på skam. Lägg märke till, och det gjorde jag först nu, ingen av oss fyra hade sin mobil framför sig den fanns naturligt som en del förstås, men inte som huvudobjekt. Tänker på att Ladislaus Horatius i senaste utskicket till och med säger att vi människor parerar försök till att småprata med mobilen. Klok man, mycket bra pianist.

I början var mitt fokus gruppen, omgivningen och vad-blir-det-av-den-här-resan? I början var killen mer intresserad av datorn än av omgivningen. I början var tjejjen med kameran mer intresserad av moln - hon gjorde förresten tydliga miner om kvaliten på tagna bilderna. I början var newyork-bon mer intresserad av sin deckare.

Alla fyras personliga prioriteter upplöstes på ett fullkomligt naturligt sätt och utvecklades till ett varmt, mycket givande samtal mellan fyra personer, där ALLA var delaktiga. Alla var liksom sunt intresserade av alla.

Det slår mig att det är första gången jag varit med om detta. Med fyra personer, jag brukar ha tvåsamhetssamvaro på tåg, i buss, i bil, i affären, i kön, på fiket, i kören men inte ett sunt samtal på fyra. Det brukar liksom nästan alltid (om vi fråntar vännerna) vara någon som kommer i kläm, eller känner sig utanför, eller inte förstår. Har upplevt just det.

Inga kommentarer: