Lasses minneslappar och tankenotiser från Susnet:

Totalt: Månad: Vecka: Dag: Instagram

Leta i den här bloggen

2007-06-13

I vanliga fall brukar jag ta bort de musikstycken från MP3-spelaren som framförts. I vanliga fall är de liksom - trots att musiken skrivits av giganter som Bach eller Mozart - i någon mening exekverade, utförda eller avbockade i en slags lista.
Likväl är det ju så att man understundom nynnar på Messias (just Comfort Ye är kvar på MP3 av olika anledningar, den främsta är att jag ska sjunga den på en lektion) eller Bach för den delen. Nå. Liksom.

Men NU.

Nu är Poulenc kvar i MP3n. Och som han är kvar! "Jag skrattar åt alla planeter". Denna längtan efter frihet - som stycket delvis handlar om - hela mänsklighetens strävan efter, trängtan efter just frihet. I detta fall var det frihet från krig, men tänk, jag tror Poulenc tänkte längre än så.

Sista stycket, eller delen av verket skrivs ett namn, vilket namn, vilket namn? Friiiiiiiheeeeeeet brister båda körerna ut i. Men på franska då...liberté...men i alla fall...

På MP3-spelaren beblandas (om man vill om man vill och jag vill) mästare med andra mästare. Det finns en låt från Stevie Wonders senaste Time2Love. Minns inte vad den heter den jag har nu, men den heter nog just det...sången som återfinns på en MP3-spelare nära mig.

Och så Stefan, Stefan Undraren.
We have time for racism
We have time for criticism
Held bondage by our ism's
When will there be a time to love

We make time to debate religion
Passing bills and building prisons
For building fortunes and passing judgements
When will there be a time to love

At this point in history we have a choice to make
To either walk a path of love
Or be crippled by our hate

6 kommentarer:

Hans Lundgren sa...

Paul Éluard som skrivit den fantastiska texten till Figure humaine slutar varje strof i den sista dikten: ’J'écris ton nom’ – ’Jag skriver ditt namn’, och sista gången kommer det, namnet – Liberté – frihet.

Den fantastiska musiken med det två körerna som i ett stegrande tempo och en dynamiskt allt starkare intensitet upprepar dessa ord får mig att tro att Poulenc leker med oss. Det hade nästan lika gärna kunnat stå: ’Je cri ton nom’ – ’Jag ropar ditt namn’. Skillnaden i uttal är minimal, i synnerhet då det sjungs.

Det avslutande gigantiska C-durackordet med en ensam sopran ända uppe på trestrukna E är fullkomligt makalöst. Endast Arnold Schönbergs ’Friede auf Erden’ kan mäta sig i laddat allvar med denna musik.

Maria sa...

Jag älskar att läsa när ni två skriver om musik. Men jag har i princip aldrig hört musiken ni pratar om. Vad jag vet i alla fall. Men jag känner att ett intresse har väckts, så "one of these days". Ja, och den SORTS musik ni pratar om lyssnar jag ju på ibland, förstås. Också har jag också sjungit i kör. Men mest gospel.

Själv har jag ett soundtrack till mitt liv i huvudet. Det poppar upp de mest märkliga musikreferenser i skallen på mig hela tiden. Såna som jag inte ens visste fanns där. Av någon anledning snurrar just nu "Everything's alright" från Jesus Christ Superstar på hjärnspelaren.

sLars sa...

Den låten Maria!!! Den älskar jag, i femtakt och allt.

sLars sa...

Hjärnspelaren!!! Underbart ord, såg det först nu.

sLars sa...

Häftigt med homonymen...kanske det heter. En audiomässig då... "J'ecris" och "Je cris".

Ingen slump,

Maria sa...

Ja, visst är den underbar. När jag hör den känner jag mig så lugn och tillfreds (vare sig det är på iPod, stereo eller hjärnspelare).

Nu är det en annan som går däruppe. Fidelity med Regina Spektor. Jag gillar hur hon leker med rösten. Filmstjärnetjusig är hon också, ryskan.