Nu kommer lättnadens och livets tår

Efter en akut vistelse på akuten när allt landat. Då kommer de. Tårarna som mest betyder Tack.

De betyder också nu tillbaka igen från en tillvaro som var otrolig rörig. Omvälvade och farlig.

Ett mail till alla i Domkyrkans Kammarkör när jag slutade där för 4-5 år sedan

Lasse missar bussen...

Hej alla underbara,

Hoppas er sommar är bra, min har varit det, har bland annat lyssnat på Solala
- tre grabbar från Göteborg - på Orust. Fantastiskt bra.

Att sjunga i Linköpings Domkyrkas Kammarkör är också alldeles alldeles fantastiskt underbart.
Jag har dock nu med stor vånda och några fällda tårar beslutat att sluta sjunga i kören från
i höst. När jag skriver detta saknar jag er redan...men ingen av oss
försvinner ju från jordens yta så vi ses säkert på stan eller i kyrkan när
jag kommer och lyssnar på er.
Ser fram emot just detta lyssnade.

Att jag fått varit med från 2005 och fram till den dynamiskt mer medvetna och
kompetenta kör som huserar i Domkyrkan idag är en ynnest. Är oerhört tacksam för att jag fick
möjligheten att vara med så länge, för mig var det 2005 en omstart i mitt sjungande.  
De otroliga mängderna med skratt - och i mitt fall tårar då och då...:-) - kommer jag att bära
med mig hela livet som en skatt väldigt nära hjärtat.

Nu hoppar jag av, men vem vet: finns det plats i framtiden och rösten håller
återvänder jag kanske till Kammarkören.

Innerligt tack för alla sköna, glada, trivsamma stunder tillsammans och sist men inte
minst så är jag evigt tacksam för alla givande samtal om livet, kärleken och döden.


Kramar på er alla,
Lasse

Det är något särskilt med vissa människor

Med den här människan är det något väldigt särskilt. Han är 91 år. Han var biskop i 15 år här i Linköping. Han är numera biskop emiritus men då och då aktiv i domkyrkan i Linköping och annorstädes. Läser man om honom ser man att han skrivit ett 20-tal böcker. Troligen alla lika tänkvärda.

Såg honom precis nyss i S:t Lars-kyrkoparken. Satt på en bänk där och. Ja. Gissa.

Läste MPIH - Med Pennan I Handen - en bok som jag inte vet namnet på. Den var rätt tjock.

Alltid när man ser honom, tycker jag, utstrålas ett lugn som bara han kan utstråla. Som han alltid utstrålat misstänker jag. Har haft förmånen att tala med honom då och då på diverse ställen i staden.

Minns ett möte när han gick med sin son i skogen vid T1. Vi nickade åt varandra. Det var det enda vi gjorde. Jag blir lugn bara av att tänka på det mötet, på just det mötet.

Martin Lönnebo en av få. Ett som är säkert.

Grattis Lotta. Idag är du 70 år! Hurra Hurra Hurra!

Citerar dig oftare än du tror. Du har lärt mig under de trettio år vi vandrat tillsammans om livet som det ska levas mer än du anar. Vi bildade den familj jag inte trodde jag skulle ha.

Som jag ser det är det L I Es förtjänst. På en fest med LiHkören placerade han dig resolut i mitt knä. Någonstans vid punschen gissar jag. 

Resten är historia.

Jag vet att jag älskar dig. Du märker det nog inte så ofta men jag anar att det händer.

Ska bli tydligare med just den saken. Vi börjar med att fira dig idag.

Grattis!

Lyssnar på Spotify uteslutande under dagen på jobbet

 Det rullar på med diverse Chicago, Earth, Wind and Fire, Tower of Power, små utsnitt från Carmen, Körsånger från när och fjärran. Jenkins är en förresten en favorit, den mannen har skrivit mycket vacker musik.

Så kommer då och blomsterarian från Carmen då och då med flera olika solister. Nyss kom en. Efter ett tag reser sig håren på benen, tårarna börjar komma, fler hårstrån reser sig. Jag gissar vem det kan vara...och det är alltid. Det är alltid Jonas Kaufmann. Alltid han som får mig att stanna upp. Han är makalös den mannen. Jag gillar hans mer barytonala tenor. Eller vad man ska säga.

Snarare är det så - lärde jag mig på en underbar kurs jag var på förresten - att det är lite mörker i rösten. Detta mörker stör inte alls glittret. Därför, därför blir den rikare rösten.

Det är alldeles alldeles underbart.

Kairos och Chronos (Kronos)

Kairos hette den lille gynnaren som lekte i Olympens trädgård, hårpiskan slängde omkring när han ilade runt. Kairos var sonson till Zeus, den mer välkände farbrodern namn var således den grymme barnslukaren Kronos. Kairos representerade drömtiden för dåtidens greker, men betyder också den kvalitativa tiden, ögonblicket, eller en tid för förändring.

Sagorna berättade att man skulle fånga hårpiskan på denne lille krabat, för den som lyckades med konststycket blev belöningen att tiden stod stilla; en tid för eftertanke, så man inte drabbas av dess blekhet, vanligen krank som bekant.

Eftertanken svindlar, kronometer kontra en slags kairosmeter.

Oavsett vad mätaren heter behövs idag en fokusering på kairostiden som står stilla som motpol till kronosfixeringen som folk i väst inbillar sig är en linje. Inget kan vara mer fel.

Tiden är snarare - vill jag mena - ett böljande hav med skeenden man väljer att fokusera på. Är vågorna höga bör man vara kvar där i rummet (inte i tiden) och gå när så är dags.

När vågorna lagt sig.

Det finns saker som är fina. Såväl här som där.

Idag, nä, igår har jag rättat mig efter en text jag såg. Tänker endast presentera slutsatsen i texten:

    Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra.

Igår levde jag efter den meningen. Hela dagen. Sitter nu och funderar på hur mycket jag ska skriva och vem vet. Det kanske räcker så. Man frestas att tala om Gibran och kärleken. Man frestas att tala om grekerna och deras olika ord för kärlek. Jag gör inte det men varför jag gör det vet jag inte riktigt faktiskt. Ibland ska man stanna upp. Stå still och betrakta.

För dig som undrar. Slutsatsen är ju då från Bibeln. Såg hela texten i domkyrkan idag - men fasiken, igår :-) - när jag gick in i kyrkan. Det var gårdagens bibelord, det ligger alltså en rätt så stor bibel där i domkyrkan i Linköping som är uppslagen och där var slutsatsen.

I Första Johannesbrevet.

En märklig (bara för att jag inte sett den förut...) bok i bibeln. Har alltiså inte kikat i den boken i bibeln. Den har gått mig förbi och jag trodde faktiskt att Joh betydde något annat när jag läste på lappen som ligger vid sidan av bibeln. Vad jag trodde Joh betydde för bok i bibeln minns jag inte. Johannesevangeliet kanske. Typ något sådant.

Allt mynnar ut i, vill jag mena: vi måste älska varandra. Oavsett vad vi anser om Gud eller ingen existerande Gud. Förmågan att älska, den har vi oavsett. Det finns en mening med den förmågan hos oss människor vill jag mena.

När jag skriver detta sjunger Celine Dion O Holy Night. Dagen blev just en rätt bra dag. På grund av besöket i domkyrkan som fick mig på spåret.

Tack.

Idag är det 6 år sedan urnan sattes ner med mamma Sigrid

Om jag inte minns fel åkte hela familjen dagen före, det var också en tisdag. Som igår. På kvällen åts det middag, troligen på bowling-stället. Vi bodde centralt minns jag i ett vandrarhem. Rummet var snarare en lägenhet och inte en sovsal. Låg alldeles bredvid konsum.

Vi åkte till Ore kyrkogård.

Urnan sattes ner, vi sjöng Härlig är jorden.

Sedan åkte vi hem.

Jag har skrivit om det i stort sett varje årsdag men kärnan finns i detta inlägg från förra året.

Passerar domkyrkan idag - nä, förresten, jag passerar inte, jag går in - och tänder ett ljus.

Man förstår

Sin väg.

Sitt syfte.

Sitt kall.

Ett användningsområde.

Det växlar vilket man har genom livet. Ibland är det stödjande. Ibland uppmuntrande. Ibland bara vara där.

Och vara.

Den du verkligen är.

Flexibilitet har jag vill jag mena...

Men...Vi ska flytta på jobbet.
Det gillar jag inte. Inte alls.
Varför?
Får aningen längre till jobbet. 

Kan inte hitta lika gott kaffe på stan och absolut inte en cappu som den ska göras. Sval och inte varm...så klart. Varm eller till och med het blir den en förminskad latte. Huvva...

Såg fram emot att bida min tid de sista ljuva åren i Mjärdevi men det blir inte så. Förändring i jobbrutin. I resrutin. Stör, rubbar nä kastar mina cirklar över bord.

Vem hittar jag nu att snacka med över en espresso som en livgivande och jobb-befrämjande paus? Nu är det M eller J eller W eller D eller J eller V eller ibland A. Understundom tvillingarna.
Vem hittar jag på stan? Nil. Nada. Niente. Nothing. De rien.

Det är de små men innerligt givande espressostunderna som gör att jag lämnar Mjärdevi med inte bara en utan strömmande tårar. När jag skrev den meningen kom de... jag kommer hålla mig lite borta i morgon då sista dagen infinner sig...

Tack. Innerligt tack släkten D för den här tiden. Saknar er redan. Mötena med er alla, inklusive era medarbetare, kommer jag alltid bära med mig.

Mycket nära hjärtat.

Smälter ett fantastiskt bröllop och fest.

Landar på ett favoritvattenhål i hemkommunen och  en  favoritpersonal arbetar. Smälter ett bröllop i min smak; känslor utanpå huden, tårar av glädje och genuin kärlek. Men också med ett påminnande stänk  saknad av de närmast kära som lämnat oss.

En pappa som inte kunde hålla tal på dotterns bröllop utan tog hjälp av hustrun. Som gjorde det med bravur. Tillsammans bemästrades de överväldigande känslorna.

En flickvän till brodern till bruden talade jag med. Underbart samtal om intro- och extrovertitet.

Ett väldigt förtroligt samtal med en person om alla de tre. Ni vet. Livet, kärleken och döden. Dessa tre som min sambo lärde mig är de ämnen man talar om. Det hade jag inte tänkt på. Att det är just de tre och jag älskar alla tre.

Fnitter var det gott om. Näsdukar låg utlagda på borden ifall att. Det blev som sagt ifall att.

Innerligt tack M & M.

Barbra sjunger medan jag kikar på farfars födelsår och dödsår

Hon sjunger "Those tomorrows waiting deep in your eyes".

Dödsåret för en farfar jag aldrig mötte är 1981. Eller var om man så vill. Som jag hade velat träffa honom. Jag tror han har en nyckel till att jag är den jag är. Tillsammans med en annan nyckel som en morfar har som jag inte träffat och vet ännu mindre om.

1981. Det var året före jag började arbeta. Så jag hade kunnat hälsa på honom under någon av mina pendlingsresor till Linköpings Universitet 1976 - 1982.

Om Emil - farfar- vet jag en hel del. Jag vet att det finns ingen gravsten på den plats han är begraven, enligt kyrkogårdsförvaltaren står där ett träd. Jag förstår inte. Men antagligen har ingen betalt på ett tag. Hans släkt, Emils, dog ut där och då.

Farmor ville inte veta av honom enligt mammas och pappas utsagor. Den - vad ska vi kalla det - bakbundenheten lades även på min pappa. Annars hade han ju kunnat säga att farfar lever och och hälsa på honom du Lasse. Jag kan inte. Men du kan.
Nog.
Hade han troligen lagt till.

En gång när jag och pappa talade om något jag minns inte vad så gläntades det en aning på en dörr vill jag minnas. Pappa hette Emil i andra namn och jag undrade varför. Då ryckte han till lite. Nu vet jag ju varför. Så lite farfar finns allt i pappa. Så klart.

"Those tomorrows wainting deep in your eyes." Som sjunget var. Min morgondag hade troligen setts lite mer i ett slags ljus om jag sett farfars ögon. Men jag har fått en förnimmelse om just det ljuset, alldeles nyss faktiskt... Men också en gång väldigt handfast och omvälvande tillrättavisning från just Emil. Jag undrar lite, tänk om det var han och inte Gösta som var musikalisk. Eller var det...ja...det får jag nog aldrig veta.

Inte i denna dans på jorden i alla fall.

Ärligheten

Det var tre aspekter jag ville skriva om en gång i tiden, men det blev bara trumpeten märkte jag nu...så jag fortsätter.

Jag sparkade boll som liten, ja, faktiskt, och åkte skridskor där Kroken som vi kallade honom fixade med isen. Namnet kom sig av att ena handen endast var just en krok precis som Peter Pans fiende, kapten Krok. En del bollar träffade väggar. En del andra inte, speciellt inte en som träffade en ruta.

Tågade skämsigt till mamma som var på baren och sade att jag haft sönder en ruta. Minns inte om hon blev arg men jag tror inte det. Hon frågade vilken ruta och jag visade. Sedan ringde hon till mannen som ägde fastigheten där rutan satt och ville erbjuda sig att betala den.

Mannen sa: Om pojken är så ärlig och kommer och berättar behöver ni inte betala rutan. Jag tycker sånt är bra gjort.

Och på den vägen är det.

Se även  trumpeten och de tre aspekterna.

En konsult sitter i fikarummet med en bok där baksidan lyser uppåt

Ser inte vad det är för bok och tänker att hen ska nog lära sig något nytt och roligt. Pratar lite med konsulten och hen har varit ute på ett rätt långt uppdrag och väntar på nästa. Vill av olika skäl inte fråga vilken boken är utan vi talar om uppdraget och vad som ska göras idag.

Inte mycket, blir svaret.

Jag går och tar mitt morgonkaffe på Brödernas som vanligt. Kommer in igen och ser bokens framsida.

Potträning på tre dagar.

Nynnade svagt på bussen i morse på diverse Carmen-utsnitt

Det var en härlig känsla att sitta och få delar av en blomsteraria, mellanspel med lite finurliga trioler sjunget av en trio (!) festande kvinnor innan kören ska in samt så klart Toreador-arian. Carmen får mig att le trots det otroligt tragiska slutet. Musiken fångar en på ett underligt sätt i sin suggestiva känsla som för handlingen framåt (det påpekade också recensenten).

Får frågan då och då vilken opera man ska börja lyssna på. Väljer mellan två operor men svaret blir oftast Carmen. Det har enbart med musiken att göra. Den fångar troligen inte bara mig utan även de flesta, det märktes på den i princip fulla salen igår i Bechamel-hallen (internt skämt...regissören kallade den olika namn under instuderingen :-)

Nu ska jag fortsätta nynna lite eftersom det blir en föreställning till i Jönköping. Himla kul att göra något två gånger som man arbetat med under en hel termin. Att det krävs en hel termin är i sig lite underligt men det är så tror jag med musiken i Carmen; mycket franska på kort tid är lurigt. Men vackert.

Solisterna igår i Quenell-hallen var underbara. Tänker inte nämna någon. Alla var fantastiska.

En vän till mig säger: Jag är rik. Och då syftar hon på de goda och nära vännerna hon har. Jag gillar skarpt det uttrycket. Det är rikt att vara med om detta och att träffa alla vännerna i kören, orkestern och bland solisterna.

En vandring med Loppan

Loppan är en fantastisk labradoodle som huserar hemma hos husse och matte. Men just nu behöver Loppan av olika skäl lite extrahussar och mattar. Idag var det vår tur.

Loppan är en klok labradoodle - när hon inte sätter i sig förrätter... men nog om det. Väl inne i hallen pekade Loppan med nosen på det koppel som skulle användas, det gjorde Loppan alldeles efter det att jag undrat högt vilket koppel det kan vara. Då pekade Loppan på kopplet som skulle nyttjas. Med nosen.
Så gör Loppan.

Sedan gick vi så där strävandes som hundar gör, varför gör de det förresten? Det kan väl inte vara skönt att vara så tight i halsen tänkte jag. Men till slut fogade hon sig. Loppan. Utan att leva just det som hon heter dessutom. Det uppskattade vi stort.

Vandringen företogs enligt ett slags vant mönster för Loppan gissar jag, hon är van att gå på den där platsen och troligen den där rundan men fogade sig snällt i just vår valda tur. I alla fall i början.

För det slumpade sig så att den passerade Loppans kompis Soya. Det märktes, men lite oklart var det för Loppan var exakt Soya bodde. Det nosades på de gula löpsedlarna i snön. Men osäkerhet uppstod märkte man. Alla hus och ingångar som såg likadana ut förvillade troligen Loppan. Det gick så långt att googlingorken infann sig och Soyas hem identifierades. Men Loppan var faktiskt lika ivrigt intresserad av de övriga ingångarna och i vissa skulle det krypas under stänger för att ta sig till dörren.
Så gör Loppan.

Apropå löpsedlar så tror jag att några av dem var fake news...men det får ju vi inte reda på. Men vi gissade det.

Sedan tågade vi hemåt efter en halvtimmes vandring, så vandringen var cirkus en timme inalles.

Tvättning av tassar och mage utfördes. Av extramatten.

Loppan är en fantastisk labradoodle.

Idag är det begravning, för Lasse mjölkbonden på slätten

Idag är det begravning för Lasse, han mjölkbonden på slätten jag skrev om för några dagar sedan. Jag träffade honom en eller möjligen två gånger. Sonen träffade honom flera gånger. Jag tänker på gården, framtiden och Bosse. Brodern som är kvar och dansar på jorden.

Jag vet inte men troligen var de som ler och långhalm och kompletterade varandra i verksamheten på gården. Lasse lagade maten vet jag, så mycket vet jag. Lasse var lite ofärdig - som det heter i dalarna - efter det att han trillat av en traktor för några år sedan. Lasse satt i rullstol sedan den olyckan. Sedan drabbade cancern honom och han avled för några veckor sedan.

Det finns något som djupt, väldigt djupt binder samman mitt eget liv med sonens liv i och med gården. Tidigt var jag på en bondgården i Sunnanhed och klämde kokta potatisar till grisarna i stallet. Jag har ett minne av att det var kor där innan grisarna och mormor Hilma mjölkade dem så klart och hade såna där fina mjölkkrukor ni vet som nu står utmed vissa vägar på pallar.

Mjölkpallar.

Pallar ja. Det undrar jag om jag gör idag. Tanken är att vara där som stöd för sonen, på begravningen. Vi får se hur det går med den saken.

Jag tror jag håller mormor i handen, så löser det sig.

Det säger vi.

Lasse och Bosse - två mjölkbönder på slätten

Lasse en av två bröder har - hade - en gård tillsammans med ett - gissar jag - 45-tal kor. Mjölk är huvudproduktionen på den gemensamma gården. Flera tusen liter varannan dag kan jag tänka mig. Sonen hjälpte och hjälper till där då och då med matinköp och göromål i ladugården.

Jag minns mitt första besök.

Det var tydligt att man inte fick gå in i ladugården om man inte arbetade där. Lasse satt i sin rullstol, inte på vakt, utan bara satt där i öppningen. Som för att vara med. Han kunde köra traktor trots rullstolen men det var bökigt att köra runt i ladugården.

Verksamheten var i full gång. Det mockades, det kördes skottkärror, det lades ut hö. När skottkärran vars däck hade lite för lite luft i sig passerade Lasse för fjärde gången sa Lasse "Det var inte mycket luft i den där du". Svaret blev ett kort "mmmm"...men vid nästa passage blev svaret "Jaaa, men det är bara nertill". Skratt utbröt...:-)

Vila i frid Lasse. Mitt enda möte med dig minns jag alltid. En anledning är historien ovan. En annan anledning är att jag ville så gärna efter mötet med dig, din bror Bo, kor och ladugård ringa till min mamma och berätta att barnbarnet är i en ladugård med kor. Precis som min mormor var för länge länge sedan. Nu kan ni alla byta historier där uppe i himlen.

Jag hör skratten eka ända hit.

Det spelar ingen roll faktiskt hur gammal hon hade blivit

I vanliga fall hade jag räknat ut hur många år mamma skulle blivit i morgon, då hennes födelsedag är. Men nä.

Struntar i det nu.

Finis origine pendet.

Jag vet med hjärtat och hjärnan att hon bidrog till mitt nuvarande mantra: jag är ärlig så jag lider av det och social så jag lider av det. Jag minns som igår när hon avslöjade en lögn. Hon tittade bara på mig på väg nerför en trapp. Det behövdes inget mer. Hennes ögon sa: ljug inte, det leder ingenstans.

Senare i livet sparkade jag boll. Ja faktiskt, tro det eller ej. Råkade så klart slå bollen in i en ruta som gick sönder. Så klart. Gick hem och berättade det för mamma som ringde till farbrorn som ägde fastigheten.

Han meddelade mamma att han tar kostnaden under parollen ' är pojken så ärlig ska det belönas '. På den vägen är det.

Kram mamma. Saknar att språka med dig här på jorden men känner än din kärlek.

I Warszawa pussas det en gång på kind

En gång i Polen alltså. Ett gäng gymnasietjejer gissar jag ses på Statbucks. En av dem är sen. Går runt till de tre och medelhavskt pussar på kind. Rättare sagt i luften bredvid kind.

I Grekland verkar det görs också detta men då i två vändor. Det vet jag eftersom en av mina vänner och jag gör så. Han är från Grekland.

I Frankrike vill jag minnas att turerna är tre och diskuterade med våra franskboende vänner vilken sida man ska börja på.

Vilken sida S började på förresten när han kindpussade nyblivna tonårsdottern M på stora bokhandeln i Avignon förtäljer inte historien. Dottern M struntade ljuvt i vilken. Men ett bläck-S återfanns senare på handen under resan.

Hur kommer det sig att medelhavssedvänjor letar sig norrut? Så långt ibland som till de mer ostliga delarna av vår huvudstad. Där dock utförs pussandet som en (social) markör får jag en känsla av. Men är osäker.

Här i Polen en gång. Grekland två. Frankrike tre.

I Sverige tar vi inte längre varandra i handen när vi ses. Jo. I  vissa grupperingar sker det. Men annars är vi utfattiga på nära kontakt vid mötet med en annan medmänniska.