Lasses minneslappar och tankenotiser från Susnet:

Totalt: Månad: Vecka: Dag: Instagram

Leta i den här bloggen

2006-11-30

Hittade en tom post, som det heter på denna engelska bloggkomponerare. Ibland talas det, i de rosa tidningarna, om Operational Excellens.

På arbetet stavas det understundom Operatjånell, tyvärr föll det mig nu ur minnet hur vi ibland stavar Excellens.

2006-11-28

Humanisterna verkar vara på frammarch, alltså förbundet där Christer Sturmark är ordförande. Man kan undra varför.

När man undrar måste man undersöka fakta, en sökning på nätet på Camilla Grepe (flitig debattör i Corren) ger det inte så förvånande resultatet att Fru eller möjligen Fröken Grepe är medlem i den...församlingen.

Tonen och ordvalen är drastiska, eller bombastiska. Jag vet inte varför det upprör så mycket. Att en allmän skola samlas i en kyrka. De kan ju samlas i Cloetta Center - det kanske är bättre?

Serier är närande
Serien Himlens Änglar är en fröjd att läsa. Härommånaden var det tre rutor. Ett gäng änglar står och kikar med sina glorior på huvudet. På andra bilden åker Gud förbi på ett moln och en ängel lyfter inte på sin gloria för att hälsa på Gud.

På sista bilden står det "Han är ateist" i pratbubblan.

En annan helradsstrip (heter det så månne?) visar gud någon, Gabriel kanske vad vet jag, sin skiss med orden "Vad tycker du om min design?".

Intelligent, svarar Gabriel.

Jag önskar att debattklimatet skulle finna sin grund i yin och yang, att leva i förståelsen för att människor har olika trosåskådningar, åsikter, bilar, cyklar, tankar, idéer, lungor, hjärta och hjärnor. Fantasin ligger till grund för mycket här i världen, vetenskap såväl som tro.

Innan elen kom till byn så skulle ingen tro på att man i framtiden får en kontakt på väggen, knäpper på den och det blir ljust i rummet. "Du menar, ingen vätska liksom som brinner, näääää. det tror jag inte på". "Men jo", säger vetenskapsmannen, "jag tror det går att ordna, hmmm". Sedan tänker han ut elen och hur den ska fungera, med sin fantasi.

Kanske tänkte han på troll också. Det går troll i elpriset nu tycker jag. Men det är en annan sak.

Grepe är trött på att ägna sig åt avprogrammering, vilket ord förresten - kan man inte ägna sig åt att laga mat i stället - jag läser hennes alster med nöje. De vässar tankarna.

Jag tror det, det märks liksom.

Kommer att tänka på den underbara tanten, genetikern, som fick nobelpriset 1983. Hon fick det för insatser tidigare under sin forskning, säg 20-30 år tidigare.

Under en intervju frågade en journalist vad hon tänkte när hon gick där bland majsodlingarna och upptäckte de hoppande generna. Jag menar, läs de två orden igen. Hoppande gener, gumman är knäpp, hon har inte alla mackor i lunchboxen. Det är klart som korvspad.

Intervjuaren var intresserad av vad hon tyckte om de som ansåg att hon hade fel, eller i alla fall var ute och cyklade, men bara lite. "Jag tänker inte på dem så mycket", svarade hon, "tids nog inser de att jag har rätt".

2006-11-27

En god vän är på väg till New York och utställer sina tavlor. Resan var lång, 16 år sådär. Hon är ju inte framme än, det är inte så jag menar. Men roligt att hon snart kan leva på sin konst.

En annan god vän filmar en dokumentär om sin pappa. Hon kommer nog att synas med, hoppas jag innerligt. Lite osäker är jag, men jag köpte hennes sånger på iTunes. Mitt första iTunes-köp.

2006-11-26

Brahms Requiem

1988 var det, senaste gången jag sjöng Brahms. Ein deutsches Requiem. Jag var runt 30 år, vad vet man om Brahms då?

Inget, speciellt inte om man som jag inte läst tyska. Noterna är fulla med "ts"-bläckanteckningar över vissa (är det bäst att jag skriver för jag har ingen aning) z-tecken.

Imponerades dock av mig själv, för jag hade översatt vänsterspaltens tyska text. Metoden jag använde är för den invigde uppenbar, jag frågade de som kanske kunde veta vad "Weish." motsvarade i den svenska bibeln. Sedan var saken biff.

Apropå biff. Det åt jag igår. Gott. Men barnen börjar tröttna, och barnen ska man lyssna på.

Men Brahms påkallar mer uppmärksamhet nu än att få något i magen, ja, jag kallar honom Brahms. Lika roligt är det varje gång, tycker då jag och några med mig, en dirigent säger under något repetitionsarbetet. Antingen vid anekdotberättandet vid fikapausen eller under själva arbetet.

...och så ska vi sjunga något av Brahms hade jag tänkt.
Vems?

Som om Brahms endast hade med genitiv att göra.

Frukosten (hungrig) och högmässan (det är vår körs tur att sjunga med församlingen) kallar så jag slutar mina försök till en berättelse om en av våra största kompositörer.

Mitt favoritställe - oavsett inre sinnesstämning och humör - i Ein Deutsches Requiem är partiet där det undras över vem som skall trösta. ...Han "spelar" där inne nu, Brahms och jag märker att det kommer att bli fler favvoställen, dock kanske inte oberoende av sinnet och stämningen...

Jag är känslomänniska, så i noterna efter 1990 står det "TERMINAL" som marginalanteckning men centralt placerad där just jag ska skärpa mig. För att inte gråta, man ser nämligen inte noterna.

Dirgenternas ord klingar i mitt öra "sjung utantill då...". Nå.

Favoritstället, upplevelsemässigt av musiken, är just textavsnittet "jag hoppas på dig". Vackert som få ställen. Trioler och lite lugnt stöd från orkester. Men oj så vackert. Att beskriva det i ord fungerar som sagt inte.

Och förrsten, om hoffe betyder just hoppas. Det vet ju inte jag. Men men.

Man kan ju hoppas.

2006-11-25

Nalle Puh och synen på livet

Igår är historia.
Imorgon är en överraskning.
Idag är en gåva.

Nalle Puhs visdom är stor.

Tittar igenom "Sagan om Ringen" en andra gång. Underbar film, tycker man inte om "fantasy" so OK. Men jag tycker ju det jag tycker.

Annars är allt bra, trots lite planerad visserligen, men ändå, sjukhusvistesle för sambons del. Det gick bra, det onda är borta och det var inte så ont att det var farligt. Det skulle bara bort.

Att det sedan blev en andra sväng beror på att doktorn inte gått sykurs...rekommenderade det till en kollega till henne. Munterhet uppstod i en pressad situation. Faktiskt.

Visst, handen på mitt hjärta, det har varit en liten känslomässig berg-och-dalbana. Men men. Nu är vi, familjen, på marken igen.

Man omvärderar livet liksom, som livet ter sig.

2006-11-23

"Svårt hjälpa redan feta barn" läser jag som rubrik i Corren. Vän av ordning frågar sig om det blir enklare sedan.

Minns ett ord som Susanne Osten använde i TV för några dagar sedan. Skicklig sa' hon. Ett bortglömt ord. Om samhället i stort befolkas av skickliga människor så kanske man även tar sig an det som är "svårt".

Ingen skugga faller över någon person som omnämns i artikeln, jag tänker mer på resultatet om människor i ett samhälle ger tusan i att utföra det som är svårt.

2006-11-21

Dottern med kompis var på teatern i fredags. Med mamma. Enligt uppgift var de fnittriga i början när skådespelerskan låg i sängen och, såvitt jag förstår, bara pratade. Liksom. Betraktade något som hon upplevt.

Senare under föreställningen var de knäpptysta. Väldigt tysta.

Tror de inte kommer att tacka nej nästa gång det kommer en inbjudan. Trots att de var lite svala när jag frågade hur det varit.

2006-11-12

Julskivelyssning

Snart är det dags igen, den traditionella julskive-lyssningen.

Vi och ett annat par samlas en kväll för att lyssna på julskivor. Inte gamla, nä, det gäller att hitta nya. I USA hittade jag några nya, med Gladys Knight, Whitney Houston och Aretha Franklin. Den senare inte så bra som jag trodde.

Min favoritjulsång är nog Christmas Song (Chestnuts roasting...) och O helga natt. Faktiskt. Men inte den klassiska då, utan mycket gärna med Barbara Streisand. Och Gloria Estefans julskiva snurrar minst en gång varje jul. Den är superbra.

Och Johnny Cash har gjort en julskiva som är underbart bra.

Och förstås den gamle sångaren i Blood, Sweat and Tears, David Clayton-Thomas. Den är kanon!

2006-11-11

Hemma igen

Inlägget om demonstrationen nedan kom i Corren idag. Något litet modifierat. Men ändå.

Hemma igen förresten, från ett Philadelphia där det var tjugo grader varmt. Skönt. Det kanske är därför inte Foppa spelar som han borde, kompisar var på match, inte jag.

2006-11-09

Det tågar på, middag på olika ställen, nu är de tre runt hotellet besökta. Som brukligt, i utåtgående spiralordning. Sedan vidtar röstning om vart man ska gå ikväll, sista kvällen.

Fint väder annars i USA. 18 grader. Eller så. Soligt.

2006-11-07

I lördags avvisades tre demonstranter

I lördags hände det!

På Nygatan. I Linköping. Polisen avvisar tre demonstranter.

Jag borde vara glad över att det hände, det är jag nu inte. Jag är oroad. För demonstranterna skanderade inte. De mässade.

De mässade om djurens rätt. Och på banderollen stod det "Fram för ett pälsfritt Linköping" eller något ditåt. Det var tre unga tjejjer. Utanför en butik, som såvitt jag vet inte säljer pälsar, stod de.

Tre unga tjejer. Kanske din och min dotter om ett tag.

De starka poliserna kom, de avvisade de tre unga tjejerna. Jag pratade med tjejerna och undrade vad farbror polisen sagt. Farbror polisen hade sagt att hade man inte tillstånd så fick man minsann inte stå där och mässa om pälsar, och så.

Basta.
Det sa' Polisen till tjejerna.

Tjejerna masade sig iväg.

I andra demonstrationsfall är det tyvärr polisen som masar sig iväg.

Det är det som oroar mig.

Ingen landning...på Newark

Underlig landning.

Det blev liksom ingen. De startade om...igen...ett varv till liksom. Som om någon ropat.

Men vi kom ner till slut.

Det kom ju Newton på. Men moder jord har praktiserat hans teori väldigt länge... Det ska vi vara glada för.

2006-11-03

Vad göra med sin extra timme?

Corren har haft en frågerunda - med tanke på vintertiden och den "vunna" timmen - om vad man ska göra med sin extra timme.

Jag fick en alldeles riktig extratimme igår. I Lund. Åkte med ett tidigare tåg från Helsingborg, och sedan var tåget till Linköping försenat. Så...vips...en timme. Vad gör man i Lund i en timme?

Man går på Bönan, mitt emot stationen, ett litet café. De har liten cappucchino vilket är lite anmärkningsvärt dock. Små och stora latte förstår jag. Men liten eller stor cappu förstår jag inte.

Inga cantuccinisar hade de heller, och ingen lite chokladbit, så tjejjen tog en sådan där chokladbit som heter något klatchigt och gav mig...jag protesterade lite...men då spände hon varmt ögonen i mig och sa "Det är inte alla jag bjuder på en sådan...". Öh...tänkte och sade jag, och såg säkert ut som ett Öh också. Åt den. God. Så klart.

En liten cappu, en enkel espresso och en liten cappu till senare gick jag på tåget. Espressofylla kunde man kalla det, dock lite utblandat med mjölk.

Har en gång druckit tre espresso av olika skäl inom en timme. Man blir spattig då...fast klokt spattig.

Svårt att sova? Nä...bara när det som nu är fullmåne.