Vi skulle träffa några vänner vi inte sett på länge. Bland annat en trollkarl så jag anade lite vad som skulle komma att hända; mamma Sigrid låg på sjukhus sedan några veckor, familjen - alla fyra - var dit till Mora över dagen och hälsade på några dagar före idag.
Hon hade något kvar tänkte jag, det brukar ju vara så. Det är något kvar "att göra". Det var att träffa familjen tänkte vi. Så vi åkte.
För sju år sedan, för några dagar sedan. Då.
Natten mot i morgon hände det. För sju år sedan. Mamma somnade in. Med lussebulle i magen och jag vill tro med ett leende på läpparna. Det senare är en önskan, jag vet det. Men jag vill tro det. Det finns en historia här som jag ska berätta någon gång när anden faller på. Ja, anden.
Spotify spelar på slump Olle Adolphsons "Så går vi bort". Jag säger då det. Nu blev till och med jag förvånad över "slumpen" och det är inte ofta.
Så nu slutar jag att skriva. Ser inte vad jag skriver längre så tar en paus. Passerar jag domkyrkan i morgon och tänder ett ljus.
Tände just ett på familjesidan.se och skrev
"Det kvarstår, ringandet som jag vill göra. Men jag lägger liksom på innan jag slagit numret.
Sedan pratar vi en stund."
Har sagt detta till många nu som förlorat någon och jag minns tyvärr inte vem som lärde mig det. Men skulle vilja minnas det: Själar tar aldrig farväl.
Nä, de gör ju inte det.
Inlägg
