Det finns två anekdoter som påverkar mitt liv dagligen i samtal med människorna

De två är väldigt väsensskilda känns det som. Den ena är den om gurun som möter två olika vandrare vid sidan av en väg utanför en by.
Den andra är mannen på tåget med de bråkiga barnen.

Tillsammans med lokförarens lilla men ack så insiktsfulla mening till mig ("Du träffar bara trevliga människor du") där i Småland någonstans efter stormen Gudrun är de tre - meningen inkluderad men även alluderad på väg-historien ovan - historierna ett rättesnöre för mig. I samtal. Med medmänniskor.

Samtalen gör mycket, en del är otroligt korta men oväntade. Som ett "Hej" på väg till jobbet av en främmade person. Ibland behöver man inte utbyta ord ens för det märks på långt håll om man har tentaklerna ute hur det är med en person. Det syns tidigt.

Men samtalen är viktiga och nödvändiga.

Har en bok hemma vars titel är "Människan är en berättelse". Den är så sann den titeln och jag älskar att lyssna till människors berättelser om sig och sitt liv och sitt leverne.

Kairos och Chronos (Kronos)

Kairos hette den lille gynnaren som lekte i Olympens trädgård, hårpiskan slängde omkring när han ilade runt. Kairos var sonson till Zeus, den mer välkände farbrodern namn var således den grymme barnslukaren Kronos. Kairos representerade drömtiden för dåtidens greker, men betyder också den kvalitativa tiden, ögonblicket, eller en tid för förändring.

Sagorna berättade att man skulle fånga hårpiskan på denne lille krabat, för den som lyckades med konststycket blev belöningen att tiden stod stilla; en tid för eftertanke, så man inte drabbas av dess blekhet, vanligen krank som bekant.

Eftertanken svindlar, kronometer kontra en slags kairosmeter.

Oavsett vad mätaren heter behövs idag en fokusering på kairostiden som står stilla som motpol till kronosfixeringen som folk i väst inbillar sig är en linje. Inget kan vara mer fel.

Tiden är snarare - vill jag mena - ett böljande hav med skeenden man väljer att fokusera på. Är vågorna höga bör man vara kvar där i rummet (inte i tiden) och gå när så är dags.

När vågorna lagt sig.

En god vän dansar inte mer på jorden

Och som han dansade och berörde. Mig berörde han i grunden, hur jag ser på saker, hur jag samtalar och lyssnar på människor.

”Kan du lyssna?” Sa han under en av våra första rätt långa bilfärder. "Eh, ja",  svarade jag. Den lilla episoden på väg till Malmö påverkade något så alldagligt hur jag namnsätter grupper av ikoner på min iPad...

Lyssna. Titta. Rita. Resa. Navigera...med flera. Men startade med just Lyssna.

På en annan av våra resor vars mål troligen också var Malmö eller i alla fall södra Sverige körde jag med mitt lokalvansinne vilse och vännen utbrister: jag tycker om att vara vilse då upptäcker man ofta något nytt. Just då, just där hade jag troligen en alltför hård jobbpiska på mig så uppskattning saknades nog av att vara just vilse.

I ett av våra samtal tillhörande bilfärd före jul till Vadstena pratade vi om musik och jazz. Speciellt jazz. Jag spelade Thad Jones/Mel Lewis Orchestra för honom i bilen. Han gillade det skarpt.
I helgen lyssnade jag på underbare Jan Allan i en trio.

Mestadels Lars Gullin, kanske endast, framfördes. Underbar musik som jag tidigare gått lite vilse i förr men inte nu. En låt grep tag i min sorg över vännen och ljusa tårar kom. Låten heter Late Date.

Den har en svensk text av Eva Sjöstrand.

Bara den som drömmer törs gå vilse

bara den har kraft och mod

Bara den som drömmer finner vägar

vågar följa nästa flod

Vågar söka nya stigar

i  en annars snårig skog

där bara den som drömmer törs gå vilse

vågar tro att marken bär

vågar drömma sitt liv, vågar leva sin dröm,

vågar älska och leva livet nu och här

Den texten är för mig en bra beskrivning av vännen. Han levde sin dröm och drömde sitt liv. Att i sammanhanget lilla jag fått vara med under hans vandring på jorden är en kär ynnest och en innerlig fröjd.

Vila i frid Laszlo/Ladislaus

En helig man - sa sambon

Igår var jag och sambon med om något fantastiskt. Det märkliga med detta då det sker är man har tid att tänka: detta är fantastiskt och viktigt.

Det var en sådan vanlig inledning på ett kalas. Man dricker bubbel och bubblar. Så långt ofantastiskt. Vanligt som sagt. Men det är ju så klart kul att säga hej till några vänner och bekanta och utbyta semesterminnen och så.

Men sen.

Sen händer det något himmelskt när man språkar med en Martin. Denne underbare man med plirande ögon som på något vis annonserar att jag vet vem du är. Och dessa ögon ser Dig. Just Dig. Öronen Lyssnar uppmärksamt på just Dig.

Men. Viker inte en tum från att berätta om livet, kärleken och tillståndet i världen.

Citerade dessutom inte - vad jag vet - bibeln en enda gång.
Men Buddha.

Samtalet vi hade med biskop emeritus Martin kommer jag att minnas i evigheters evighet.

Inte orden.
Men andemeningen.

Fyllde 60 i somras

Men festen var i helgen.

Och vilken fest, vilken värme bland de som var där. Det vara bara favoriter där. Kommer att leva på den festen länge länge. Av värmen och samtalen med  de som var där.

Jag är rik som en av mina närmaste vänner brukar säga.

Där återfanns vänner från tiden på Linköpings Tekniska Högskola som den hette i slutet på sjuttiotalet. Där fanns människor från tiden i alla körer jag sjungit i: LiHkören, AdLibitum, Vox Humana, Domkyrkans Kammarkör, Östgöta Kammarkör. Där fanns våra vänner numera boende i Frankrike som vi besökte under nästan två dekader under sommaren. Där fanns grannar från förr, vänner som jag fått genom Lotta.

Man märker hur viktigt, eller jag märker, hur viktigt det är i alla fall för mig att hitta ett jag i och med att det finns ett du.

Vad lagar du en dag som idag då?

Det var dags igen. Att vänta på ett samtal som inte kom, och ett som inte behövde ringas. Vad lagar du idag då? En onsdag.

Tänkte, mamma, att idag, idag ska jag laga det som M gillar skarpt. Räkor, röd chili (man ska passa sig för den, skölja händer om jag säger så, nooooooga), vitlök, peppar och salt och pasta. Det är gott. Väldigt gott. Tycker M. Och jag. Och övriga delar av den hemmavarande familjen.

Jag gör något nytt också, som jag läste om i en kokbok på Zodiaken - ett mycket trevligt fik och matställe på universitetsområdet. De har massor med böcker ståendes i bokhyllor inne, i serveringen! Underbart att gå där och kolla, de därvarande fikagästerna verkar rätt vana vid att besökare kollar runt medan de sitter där och språkar.

Visst ja, vad då nytt? Jo, mamma, en enklare variant på Lundgrens fänkål: Skär fänkålen på längden - så gott det nu går - och lägg i form. Oljad så klart...nå...salt och svartpeppar och parmesanost.
In i ugnen tills den får färg. Gott.

"Hur gör du med räkorna då?" hade mamma frågat. Sedan sade hon oftast "det låter gott".

Nu, medan jag skriver detta tänker jag på den korv som hon mikrade.
  Mikrad                             korv.
                Räkor med chili och en enklare variant av Lundgrens fänkål.

Tur jag inte skar lök idag.
Då hade jag fått göra en längre paus idag än jag behövde göra under matlagningen.

Jag hade ingen aning om vem Pontus Norgren var...

förrän igår.

Skulle lämna tillbaka lite filmer till  Hemmakväll - en trio Jason Statham-filmer, nej, inte Transporter, några andra... - och passerade den musikaffär som ligger där. Den var öppen, märkligt tänkte jag, klockan är ju efter 18:00. Det visade sig att BOSE - som sysslar med ljud - höll föredrag. Men inte bara det...

När jag skulle gå hör jag en barnröst säga "får jag en autograf" och "Klart du får!". Eh...tänkte jag, vem där liksom i dörröppning som skulle precis gå in i musikaffären. En pappa betittade autografskrivandet. Jag kikade också lite, och såg en vänlig lång man skriva en autograf till en, tja, typ åttaåring.

"Får jag ta ett kort" sa pappan.

"Klart du får!" sa mannen, som böjde sig ner i nivå med - se där - åttaåring. Kort togs. Mannen gick in i affären.

Kvar dröjde familjen, pappan ivrigt pratande med sonen "vad skrev han vad skrev han?". En stolt son visar vad han skrev. Pappan visar fotografiet.

Det är stort när man möter en idol. Jag minns det som igår. I mitt fall var det Lill-Babs. Jag var fyra år iklädd rättviksdräkt. En del av mig kan sakna den numera enkla dokumentationsmöjligheten av tillfället i fråga, en annan tackar Gud för att den saknades. Men...men...visst. Hm...det finns säkert någonstans...

Vad jag minns är Lill-Babs ord "Gud så söt, han kan bli något för Malin". Så blev det nu inte, och vem Malin var då - 1960-61 - visst jag heller inte.

Jag anar dock att mina fyraåriga ögon under mötet med Lill-Babs lyste precis som hos åttaåringen igår när han träffade Hammerfalls gitarrist Pontus Norgren.

Listor. En gammal företeelse i bloggosfären

vilket är ditt mest använda ord denna vecka?
Espresso
har du någon fobi?
Ja, men börjar få bukt med dem faktiskt. Underligt vore det väl annars i min ålder...
vad är det godaste du har ätit hittills i veckan?
Spice and Rice - deras cashew-kyckling är bra. Den är stark, inte så tam som vanligen cachew-kyckling brukar vara.
vad är det finaste någon har sagt till dig idag?
Hur är det idag Lasse? Jag har aldrig sett dig så tyst.
när kände du dig riktigt nöjd med dig själv senast?
Förra veckan, i tisdags, efter målning av andra - av fyra - fasader på landet.
vad tror du kommer bli roligast i helgen?
Svårt att veta. Men det finns några kandidater.
vilken är din pepplåt för tillfället?
Himmel. Det är många...behöver många just nu. Så...Elina Garanca - vad som helst, bara hon sjunger :-), For Good från Wicked, Vi kommer aldrig att dö - den med trumpetintrot, Lara Fabian - vad som  helst, bara hon sjunger. Just nu Bridge of Hope
vad har du sysselsatt dig med då du har haft dötid i veckan?
Fikat, funderat och fixat
har du gjort/kommer du göra något i veckan som du inte gjort förr?
Nej, inte som jag kommer på. Vad trist att jag inte har det!
vad oroar du dig för?
Det mesta just nu. Är en sådan period.
vem är den kändaste personen du har sett på senaste tiden?
Claes Borgström, i Västervik aningen förvirrad troligen letandes efter ett hotell.
vad har varit mest förvirrande på senaste tiden?
Allt faktiskt.
hur ser dina senast tagna webcam-bilder ut?’
Tar inga web-cam-bilder.
Har veckan varit bra än så länge?
Tillräckligt. Men inte en av de bättre veckorna. Oklart varför.

Första dagen på jobbet efter tjugotvå dagars semester

Det kostar på det.

På många sätt. På något sätt ska det väl gå. Det vill jag tro, men upplever uppförsbacken bli brantare och brantare ju äldre man blir.

Varför är det så? Varför blir man så trött på vissa företeelser, nu senast dårpippin på ett (privat, men det spelar mindre roll tror jag faktiskt, trots att jag anar att det är mer förekommande där) omsorgshem. Förut tröttnade jag på andra missförhållanden i samhället.

Folk som är som folk är mest som far illa.

Det får mig att faktiskt må illa. I själ och hjärta.

Goda relationer

Man lär sig något varje dag, ofta är det saker man liksom anat legat där. Under något töcken av, ja vad då? Man undrar för när lärdomen kommer i en enda mening, en liten mening med en sammankoppling av två oanade men närliggande synapser säger det inte bara klick. Det tänds en stor lampa, ett ljus som skingrar töcknet och liksom hjärnan och hjärtat vibrerar samman.

Meningen den här gången var "det är väl det som är vitsen med goda relationer,  goda minnen".  Sagt i ett sammanhang man minst anar det. Två människor i  samspråk i en kö på systembolaget. De talade om allvarliga ting, det märkte man. Men med hjärna och hjärtat med, och en sann undran om varför just de personer de talade om agerade på det ena eller det andra sättet.

Och så kom den plötsligt, meningen. Inga neonskyltar, inga trumpeter ingen fanfar eller inga fyrverkeier, den bara stod där. Att betrakta.

Jag fattade mod och påpekade just detta: att jag kommer bära den meningen med mig länge. Kvinnan sa varsågod, och häri sker ett till mirakel. Hon sa inte tack. Hon sa varsågod, den meningen får du av mig.

Linköping har blivit med saluhall

Trodde jag i alla fall. Men det verkar inte så, det verkar vara samma företag i hela hallen. Men jag kan ha fel, men fel har jag inte när jag konstaterade att vår lokala ostleverantör - ni vet vilken jag menar - är billigare och bättre på exempelvis Comté. Norins :-) som jag talar om har Comté som är lagrad trettiosex månader, billigare än Matkällarens Comté som är lagrad - enligt uppgift - minst 16 månader.

Eh...minst sexton...okey...Låt oss då tala om något väsentligt. Taleggio, eller möjligen Talleggio, stavningen är inte viktig när man talar om priset. Möjligen för en sökrobot... Där var också Norins billigare.
Visst...det kan vara värt sju kronor kilot att sitta och mysa...på Matkällaren.

Men kan man mysa där? Idag var det rörigt, stökigt och rivigt. Inget lugn alls.

Ser fram emot om även denna av Linköping kopierade idé från Stockholm kan bli något. Det får framtiden utvisa.
2013-01-30 Framtiden har utvisat det...har inte varit där någon mer gång. Jo, förresten, gick igenom en gång för det var lite kallt ute. Och behövde lite värme men befann mig inte utanför Bokia ni vet, där på vägen. Därigenom  brukar jag också gå, med den skillnaden att jag kikar på   böcker man senare ska handla på CD-Media. Där priset är bättre. Avsevärt bättre.

I alla fall på pocket.

Café i Goult - igen

Idag är det tre damers tur, inbegripna i en intensiv diskussion. De tre ser lite rustika ut liksom, lite så där beigeklädda, lite jordnära. Diskussionsämnet delas av alla tre, en är aningen äldre lite mer distingerad. Nu sa en av dem 'snobbism' med avsmak som en slags sammanfattning och kunklusion av ämnet. Alla tre är bilden av det kulturellt intresserade Frankrike.

Vet inte om de tre är från Goult, har ingen aning. De kan ha ett andra hem här, eller rättare sagt där i Goult. En väderbiten man satte sig just. Men inte som övriga morgonfikare vänd utåt, utan inåt. Från hans ytterbord kanske det är en intressantare vy. Han driker rosé och betraktar de fikande gästerna. Bland andra Gwyneth Paltrow - lookalike, med två barn. Han kikar nog på alla men mest på henne gissar jag.

Nu verkar de tre som blivit fem kommit igång igenmed en diskussion. Alla fem är med, mer eller mindre. De lyssnar alltid får jag gör mig, även om de är tysta. Det enda stället jag ser liknande diskussioner är på ljugarbänken... Annars ser jag dem aldrig i Sverige.

I vissa vinklar är lookaliken så lik Gwyneth Paltrow att det gör ont.

Tar en kopp kaffe till...eftersom det träder in, eller skrider in ett gäng engelsmän. En kvinna med ett påklistrat leende. Hon verkar överdrivet glad över allt som sker. Juat nu berättar en person om något (de andra verkar måttligt intresserade) om en konsert med franska och engelska julsånger. Jaha.