De två är väldigt väsensskilda känns det som. Den ena är den om gurun som möter två olika vandrare vid sidan av en väg utanför en by.
Den andra är mannen på tåget med de bråkiga barnen.
Tillsammans med lokförarens lilla men ack så insiktsfulla mening till mig ("Du träffar bara trevliga människor du") där i Småland någonstans efter stormen Gudrun är de tre - meningen inkluderad men även alluderad på väg-historien ovan - historierna ett rättesnöre för mig. I samtal. Med medmänniskor.
Samtalen gör mycket, en del är otroligt korta men oväntade. Som ett "Hej" på väg till jobbet av en främmade person. Ibland behöver man inte utbyta ord ens för det märks på långt håll om man har tentaklerna ute hur det är med en person. Det syns tidigt.
Men samtalen är viktiga och nödvändiga.
Har en bok hemma vars titel är "Människan är en berättelse". Den är så sann den titeln och jag älskar att lyssna till människors berättelser om sig och sitt liv och sitt leverne.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar