Mannen tåget och barnen

Trodde jag skrivit om dem förut, det hade jag inte. Det är apropå att döma folk efter vad man ser men inte vet.

En man sitter på ett tåg, hans två barn stojar och pockar på vagnens och människornas uppmärksamhet medan mannen sitter uppgiven på sin plats vid det fönsterbord för fyra de annekterat.

Han tittar förstrött ut genom rutan och ser landskapet svepa förbi. Barnens ljudnivå höjs lite och de börjar bli aningen irriterande för omgivning i kupén. Efter ett tag tar en man sig till orda, han vill liksom inte ha stoj, låt vara att detta inte är en tyst kupé. Så han säger:

- Kan du inte hålla lite ordning på dina barn? De lever om så väldigt.

Mannen tittar upp från sina försjunkna tankar och säger:

- Deras mamma dog igår, och jag vet inte vad jag ska ta mig till.