Lasses minneslappar och tankenotiser från Susnet:

Totalt: Månad: Vecka: Dag: Instagram

Leta i den här bloggen

2013-04-26

Livet, kärleken och döden

Det är ju allom bekant att de samtal vi har kretsar kring just dessa tre. Det har min nuvarande sambo lär mig för massor med år sedan. Ja, alltså inte kretsandet - det har jag anat - utan uttrycket. Med de tre.

Sedan spädde Cia på det, att bekräfta att "ja, det talar man ju om". Jag visste inte ens om att man talar om just dessa: livet, kärleken och döden. Men tänker vi efter så är det just så. Oavsett om vädret kommenteras, eller frånvaron av död och liv och kanske kärlek.

Eller närvaron av de tre. Eller så.

Om det man inte kan tala måste man tiga - i princip, sa en av mina favvofilosofer. Google och i skolen finna... En annan person i min krets av själar sade en gång vid ett tal till nyutexaminerade läkare: lyssna på det som sägs, men lyssna också på det som INTE sägs. Detta har genom livet blivit en ledstjärna som jag kikar mot. Och försöker - med betoning på just försöker - ledsaga mig mot en helhetsbild. Av människan som jag möter.

Det mellanmänskliga mötet själar emellan är ett möte att vårda. I just de tre aspekterna livet, kärleken och döden. Den sista nog så viktigt. För vi kommer inte undan. Inte någon av oss.

2013-04-12

Möte i alla åldrar

När man återser vänner man haft sedan tonåren så händer det något. Väldigt märkligt och samtidigt fullständigt underbart. Det är som om valv efter valv öppnar sig oändligt (Tranströmer!) när samtalet börjar och fortgår. Att liksom ett bygge, själsligt då, syns tydligare och tydligare. Det ramverk som fanns i tonåren har fått väggar, isolering, fönster, dörrar och tak. Men man ser ramverket, det underbara byggmaterial som syntes. Då.

Då när det begav sig.

Samtalen och mötena med de man träffade i de övre tonåren kännetecknas av likartade egenskaper, man ses ibland, sedan dröjer det ett tag och man återvänder. Livets skeenden liksom flimrar förbi. Där finns dock inte det ramverk som tonårstiden utgör. När man blev den man blev.

Man anar på något vis hela människan i alla sina åldrar. De lyser igenom som transparenta diabilder (googla på det ungdomar:-) vid betraktandet av människan man möter och samtalar med.
Man anar vart olika egenskaper som kunde sjönjas då nu tagit vägen, en del har tonats ner, ibland ser man faktiskt människan exakt som den tonåring man en gång mötte och då älskade. Som vän. Vänskapen fördjupas när man ses som vuxen. Nästan alltid, eller så beror det på att man väljer att träffa de man gillade redan som 15-årig skäggfjunig (ska jag köpa en grov handduk till dig Pluto, som bror Calle sa...) identitetsletande människa i vardande.

En livsvandring som så att säga blir synlig för den som var med från början. Trots att man inte setts under hållplatserna på vägen mot den man blivit, eller snarare då är.