Hemkomst efter en vandring i minnenas allé

Att så att säga möta sig själv där man vandrade för 50 år sedan (och mer) gör att man påminns om det inre livet i ens väsen. Det som är en kärna av just mig mitt jag. Samtidigt är detta jag ändrat och jag vet inte varför men jag kommer att tänka på att vi på Matematisk Statistik-kursen sa att det vi lärde oss där var att säga stokastiskt i stället för slumpmässig (!). Det är ett roligt skämt på sitt sätt. Men skämtet visar också att en del ord mejslar ut saker och ting bättre än andra. Kanske inte i just detta fall. Men i andra är orden viktigare. En del ord visste man inte om för 50 år sedan.

Jag minns en uppsats jag skrev i svenska på Rättviksskolan. Av någon anledning hade jag uppsnappat ordet understundom som 14-15 åring. Var vete sjutton. Men snappat upp det hade jag. Så. Skrev ordet i min uppsats som handlade om min praktik på LM Ericsson i Stockholm. Minns meningen än: Understundom lärde jag mig något på praktiken. Läraren i svenska hade roligt åt ordet. Och jag tänkte. Ja ja...ha lite kul åt det då...det jag inte förstod då var att det var ett slags brott mot formen. Det kan varit så. Om det verkligen var anledningen till att han läste upp det inför klassen vet jag inte.

Långbryggan ska man gå ut på när man är i Rättvik. Oavsett årstid. Dispens från denna vandring tror jag inte går att få faktiskt.

Det är lite fuskigt att inte gå ut på den. Det lite underliga är att jag gick inte ofta ut på den när jag bodde där från 1957 till 1976. Då gick jag mest i vattnet vid sidan av den. På den vänstra sidan i bilden men på den högra sidan från samhället. Man kan gå ut nästan till holmen som ligger 5-600 meter ut. Så långgrunt är det (!).

En sak till som är ett måste är så klart gravarna. Den som är min mormors grav är lite ansatt men mammas och pappas är inte det:

 

Mamma och Pappa

 

Mormor Hilma
(Unger-Axels grav)

Har ett brev hemma där det står att min mamma får anta namnet Unger. Men hon kallade sig inte det tror jag. Men jag vet inte.

Antingen är det något på G eller så är det bara något

 Kan idag inte lyssna på I den stora sorgens famn. Beröringen blir för stor. Jag ryser och tårarna rinner när jag sitter på kontoret.

Tids nog får jag väl veta.

Så på det då. Det tar liksom inte slut med att slumpen inte är en tillfällighet...

Gabriels Oboe med Ryan Anthony. Han trakterar en piccolatrumpet så håret krullar sig på sidan av benen.

Ikväll för sju år sedan vandrade jag och sonen ner på stan

Vi skulle träffa några vänner vi inte sett på länge. Bland annat en trollkarl så jag anade lite vad som skulle komma att hända; mamma Sigrid låg på sjukhus sedan några veckor, familjen - alla fyra - var dit till Mora över dagen och hälsade på några dagar före idag.

Hon hade något kvar tänkte jag, det brukar ju vara så. Det är något kvar "att göra". Det var att träffa familjen tänkte vi. Så vi åkte.

För sju år sedan, för några dagar sedan. Då.

Natten mot i morgon hände det. För sju år sedan. Mamma somnade in. Med lussebulle i magen och jag vill tro med ett leende på läpparna. Det senare är en önskan, jag vet det. Men jag vill tro det. Det finns en historia här som jag ska berätta någon gång när anden faller på. Ja, anden.

Spotify spelar på slump Olle Adolphsons "Så går vi bort". Jag säger då det. Nu blev till och med jag förvånad över "slumpen" och det är inte ofta.

Så nu slutar jag att skriva. Ser inte vad jag skriver längre så tar en paus. Passerar jag domkyrkan i morgon och tänder ett ljus.

Tände just ett på familjesidan.se och skrev
"Det kvarstår, ringandet som jag vill göra. Men jag lägger liksom på innan jag slagit numret.
Sedan pratar vi en stund."

Har sagt detta till många nu som förlorat någon och jag minns tyvärr inte vem som lärde mig det. Men skulle vilja minnas det: Själar tar aldrig farväl.   

Nä, de gör ju inte det.

 

En familj vandrar på griftegården

Ett par och en 6-årig tjej vandrar på griftegården tillsammans med en äldre man. Gissar det var en morfar till 6-åringen. Att de vandrar bland gravstenar verkar inte alls bekymra den 6-åriga tjejen. Men hon håller sig värdigt lugn.

Det gör också den förmodade morfadern också. Håller sig lugn. När mamman i familjen - och då dottern gissar jag - pekar på ett ställe som är tomt på sten och säger:

- Här är det inte så mycket sol som där borta, som nu när det är eftermiddag och solen lyser just där.

När hon sagt dessa ord pekar hon mot ett ställe i mer soligt läge. Där de står nu finns ett träd över den tomma platsen. Den förmodade morfadern pekar upp mot trädet och säger något jag inte hör. Kanske handlade om skugga kanske om något annat orosmoln.

De traskar runt där i området rätt länge, kanske 45 minuter. Det växer fram en aning om att de letade en gravplats för mormodern som - troligen nyss - avlidit. När jag tänker efter utstrålade morfadern ett samlat lugn. Tror också att han var fullt medveten om att platsen som nu valdes - eller skulle väljas - där kommer han att begravas när det är dags.

En plats valdes vill jag tro. De var ju där länge länge i ett lugn.

Och som någon sa för länge sedan apropå plats att begravas på: Nä, där på den gravplatsen kan jag inte ligga, där känner jag ju ingen.

Hon hittade blommor till slut

Den gamla damen med pigga ögon och rollator ser smått bedrövad ut, kanske mest för att en bil står utanför och väntar på henne. Hon meddelar den butiksanställde att hon ska till Graven. Just Graven misstänker jag och inte graven, alltså vilken som helst.

Det är måndag ganska tidig morgon och hon har troligen beställt en resa just till Graven men då måste man ju ha blommor med sig. Och just de hon ville ha fanns inte och leverans väntas ju kanske inte en tidig måndagmorgon.

Jag gick in och köpte min traditionella sallad att ha sin komplement till matlådan - som idag är kålpudding - eller proteinet och kolhydraterna som vi säger på jobbet. "Vilket protein har du idag?" frågar vi glatt vid matbordet. Salladen tog inte lång tid att handla.

När jag passerar kassorna på vägen ut ser jag damen med rollator och en blomsterkvast i korgen på rollatorn.

När jag går ut genom ICA-dörrarna ser jag en östgötatrafikbil stå och vänta.

På damen och hennes blommor som hon nu har med sig till Graven.

Det hände under julkonserten i Skänninge

Den julkonsertern som är så himla vacker att vara med om och antalet besökare blir fler och fler med åren verkar det som. Som om hela Skänninge vandrar man ur huse för att lyssna.

Men den här julkonserten hände det något. Mest på grund av att jag är van att sjunga styckena så jag kan kika upp lite mer från noterna och studera publiken. Då under en av sångerna sker det. Mötet mellan ett tonårsbarn och (troligen) en mormor. Barnbarnet lutar huvudet mot mormodern och blundar. Mormodern blundar också.

De är där. Där och då eller snarare här och nu. Utan ett enda carpe diem. De bara var tillsammans på julkonsert och det var som om tiden stannade på ett sätt som den gör när två människor är samman, på samma våglängd. Tillsammans i lugn. Ordlöst.

Tyvärr minns jag inte under vilken sång det var detta skedde. Kanske är det inte så viktigt eller så är det väldigt viktigt. För de två.

Hela 2019 präglas av denna syn av mötet mellan ett barnbarn och far-morföräldern. Det ÄR något särskilt med det mötet. Alltid.

Idag är det begravning, för Lasse mjölkbonden på slätten

Idag är det begravning för Lasse, han mjölkbonden på slätten jag skrev om för några dagar sedan. Jag träffade honom en eller möjligen två gånger. Sonen träffade honom flera gånger. Jag tänker på gården, framtiden och Bosse. Brodern som är kvar och dansar på jorden.

Jag vet inte men troligen var de som ler och långhalm och kompletterade varandra i verksamheten på gården. Lasse lagade maten vet jag, så mycket vet jag. Lasse var lite ofärdig - som det heter i dalarna - efter det att han trillat av en traktor för några år sedan. Lasse satt i rullstol sedan den olyckan. Sedan drabbade cancern honom och han avled för några veckor sedan.

Det finns något som djupt, väldigt djupt binder samman mitt eget liv med sonens liv i och med gården. Tidigt var jag på en bondgården i Sunnanhed och klämde kokta potatisar till grisarna i stallet. Jag har ett minne av att det var kor där innan grisarna och mormor Hilma mjölkade dem så klart och hade såna där fina mjölkkrukor ni vet som nu står utmed vissa vägar på pallar.

Mjölkpallar.

Pallar ja. Det undrar jag om jag gör idag. Tanken är att vara där som stöd för sonen, på begravningen. Vi får se hur det går med den saken.

Jag tror jag håller mormor i handen, så löser det sig.

Det säger vi.

Lasse och Bosse - två mjölkbönder på slätten

Lasse en av två bröder har - hade - en gård tillsammans med ett - gissar jag - 45-tal kor. Mjölk är huvudproduktionen på den gemensamma gården. Flera tusen liter varannan dag kan jag tänka mig. Sonen hjälpte och hjälper till där då och då med matinköp och göromål i ladugården.

Jag minns mitt första besök.

Det var tydligt att man inte fick gå in i ladugården om man inte arbetade där. Lasse satt i sin rullstol, inte på vakt, utan bara satt där i öppningen. Som för att vara med. Han kunde köra traktor trots rullstolen men det var bökigt att köra runt i ladugården.

Verksamheten var i full gång. Det mockades, det kördes skottkärror, det lades ut hö. När skottkärran vars däck hade lite för lite luft i sig passerade Lasse för fjärde gången sa Lasse "Det var inte mycket luft i den där du". Svaret blev ett kort "mmmm"...men vid nästa passage blev svaret "Jaaa, men det är bara nertill". Skratt utbröt...:-)

Vila i frid Lasse. Mitt enda möte med dig minns jag alltid. En anledning är historien ovan. En annan anledning är att jag ville så gärna efter mötet med dig, din bror Bo, kor och ladugård ringa till min mamma och berätta att barnbarnet är i en ladugård med kor. Precis som min mormor var för länge länge sedan. Nu kan ni alla byta historier där uppe i himlen.

Jag hör skratten eka ända hit.

Min mamma och min mammas mamma och min mammas mammas mamma

Nej, det är inte släktforskning. Eller jo, det är det nog. Det som Charlotte Engelkes utför på scenen med ett gäng attribut. Föreställningen Min Mamma som just nu reser omkring i Sverige.

Tankeväckande och smärtsamt. Väldigt bra teater. Som berör till skillnad från vad Correns recensent tyckte. Men de har ju inte alltid rätt...

Lyckosam helg i Stockholm

Helgen i Stockholm blev som jag trodde och samtidigt inte.

Amerikanen Ricardo som satt vid mig på restaurangen var himla trevlig. Vi talade om lingon, datorvirus, Trump, Kina, Indien, IKEA, renhjärtan, köttbullar och   Skandinavien. Mycket givande samtal.

Det hampade sig så att jag bodde vid Katarina kyrkogård. Där ligger bland andra Cornelis. Väldigt vacker sten och tror det var små figurer på sen som dansade.  Fredrik Åkare gissar jag.

Lyssnade på en konsert i Hedvig Eleonora. De slutade med Över skogen över sjön som är en av mina favoriter.

Igår var min mammas födelsedag, idag är det mormors. Tänkt på dem mycket denna helg.

Via nostalgia positiva ma abrupta

Åker av olika skäl vägen till Örebro oftare nu, två dagar i veckan faktiskt.
Då i sinnet också mot Rättvik.

Denna väg, 211 heter den om jag inte minns fel, åkte jag ofta hemåt varje fredag eftermiddag för att spela med Bertil Spåmans orkester. Och för att komma hem till Rättvik och då till mamma och pappa. På vägen hem (till Linköping) på söndagen sedan passerade jag alltid pappas arbete på Postens semesterhem och åt mat.

Det känns som om jag är på väg till hembygden varje gång jag åker den vägen och nu avbryts resan.

I förtid.

Nostalgia har ett inneboende negativ klang i sig. Min nostalgi är så fri från negativ klang att det borde finnas upp ett nytt ord. Eller ett post-fix. Nostalgia+ månne.

Nu sitter jag här i Örebro på min avbrutna resa och det känns, som man säger nu för tiden, helt okey.

På mammas och pappas gravsten borde det stå "i ljust minne bevarat".

Nu sitter jag och skäms för jag minns faktiskt inte vad det står på gravstenen. Kanske just för att de flesta resor nu i flera år har varit just avbrutna.

Mors dag är det inte än.

Jag vet det. Men jag fastnade lite på ICA-filmerna. Tittade igenom en del eftersom ICA-Stig ska sluta. Ju. Som ni vet. Skrattade gott åt dem, tills jag hamnade på en jag inte räknat med, som inte finns med bland de som ICA har på sin youtube-kanal. 

Kan ha något med rättigheter till låten som spelas, som ju är Chicago.

Anade vart det skulle barka lite grand. Men ändå inte. I morgon är det ett år sedan vi satte ner mamma Sigrids urna. Det ska jag tänka på när jag lyssnar på Anna Christoffersson på Mornington.

Det ska jag.

https://www.youtube.com/watch?v=BhaoTyFD95E

Över nata paradisi

så är det.

Dessa sånger vill jag ska ljuda när jag lämnat jordelivet.

Över skogen över sjön. Den heter inte det, men alla manskorister vet vilken jag menar.

O nata lux. En ny favorit som återfinns på en skiva jag var med på förra året.

Paradisi Gloria. Återigen en ny favorit. Samma skiva. Samma år.

När dessa tre alster ska göras vete fåglarna eller gudarna. Men nu vet ni. Vilka församlingen ska höra.

O skogen Gloria. Eller Över lux i Gloria. Blanda och ge. Men sjunges lämpligen i rad. Vilken rad som helst.

Psalm? Ja. Härlig är jorden.

Rosa och blå handduken

Historien om den rosa och blå handduken var i korthet så att mormor, alldeles innan hon dog, kom fram till min sambo som var gravid med vårt första barn. Hon tittade på sambon och sade bestämt
- Här får du två handdukar.
- Två...sade sambon.
- Ja, de ska ha var sin.
Sa mormor. Vi har en dotter och en son...mormor dog en månad innan vår son föddes.

Mormor - den välvilligaste person jag mött på min livsvandring

Min mormor, död i 17 år, Hilma var nog en av de snällaste och vänligaste människorna på denna jord. Men hon kunde säkert ha hårda nypor om det nu krävdes, dessa nypor drabbade aldrig mig. Jag var mest hos mormor, där uppe i Dalarna, när jag var "liten", hann avverka tre katter, eller kattungar, de dog överkörda av bilar. Det fanns en försåtlig häck vid vägen, och den dolde kattungarna, och bilisterna hade liksom ingen chans.

Mormor hade diplom på väggen för "förtjänstfullt omhändertagande av mjölk". Hon hade väl, på sin tid, sisåddär åtta kor. ÅTTA KOR! Vilket litet jordbruk, eller snarare djurhållning inom jordbruket. Höns hade vi aldrig vad jag minns. Grisar hade sedan min bror och mormor var med på ett hörn, de var nog lite enklare att sköta. Det blev rubriker på sextiotalet när en yngling ville bli bonde. Reportrar var där och rapporterade.

Om man frågade mormor om tomtar och troll plirade hon med ögonen och sade att "man ser mycket på fäboden". Hon hade nog sett både det ena och det andra, och jag tänker på henna varje gång jag låser ytterdörren. "Det är bäst vi låser så inga tjuvar kommer och tar oss". Ska inte trötta ut er med historien om det rosa och blåa badlakanet. Har säkert berättat den förut.

Mormor satt länge i baksätet på min bil - efter sin död alltså - och stimmade. Stimmade var just ordet, det ordet har jag inte skrivit på länge. Inte så att hon störde, utan hon bara var där. Hon dog någon månad innan sonen föddes, lite tråkigt att hon inte såg honom i levandes livet. Men det är klart, sonen hade inte haft minnen av det misstänker jag.