2022-08-03

Vad sa mamma egentligen...till pappa när han låg och skulle dö...

För det gjorde han. Han låg och skulle dö, minns inte om Cheyne-Stokes-andningen hade kommit. Det minns jag inte. Mindes inte det i detta inlägg heller...
Men den här gången när han låg där på sängen skulle han dö.

Telefonsamtalet från mamma det däremot glömmer jag aldrig: Jag gjorde som du sa. Det är slut nu. Kom och hämta mig. 

Men vad sa hon till pappa efter det att jag sagt till mamma att det var bara hon som kunde säga till pappa att släppa taget. Jag kunde inte säga det, det fungerar liksom inte så.

Hon sa: Släpp taget nu Henry så ses vi se'n.

Det tog två och ett halvt år. Sedan släppte Sigrid taget med i alla fall lite av en saffransbulle i magen.

Nu slår det mig att det finns mer att berätta. Bland annat om ett fönster som var stängt men öppnades.

Det tar vi om tio år eller fem kanske. Eller om fem år eller tio minuter...


2022-07-31

Tiden är inte en linje - den är ett hav

Har länge tänkt på det viset. Det började med att jag tog av mig klockan när jag var 32 år.
Brukar säga 32 år men vet inte när jag tog av mig klockan...det ligger liksom i sakens natur att inte veta det...

Tiden i västerlandet är en linje sedan gammalt. Sedan tågen kanske eller ännu längre tillbaka. Men för länge sedan var troligen mer händelseorienterad. "Kriget med Norge", "Skörden ska bärgas" och så vidare.

Tiden är ingen linje med ett från och till eller ett igår, idag och i morgon på en rad som går åt höger. Den går åt höger på alla powerpointbilder. Tiden går endast åt vänster i ekonomiska redovisningar på hitta.se (ja, kolla själva vid tillfälle).

Men tiden är ett hav som böljar. Det går att lära sig navigera i det havet och i tanken går det faktiskt att navigera sig bakåt i tiden men just det är lite lurigare fysiskt gissar jag. Väldigt lurigt, så lurigt att det inte går.

Vad då hav?

Jo. Vatten som böljar och man befinner sig där man är tills havet lugnar sig, eller sinnet stillnar, då går man vidare mot något annat. Troligtvis en våg som är högre för man bör vara just där i stället för där man är (eller snarare var).

Detta tankesätt kom till mig för massor med år sedan när en vän till mig som lär ut svenska för invandrare frågade en elev:

- Var har du varit i tre dagar?!?

- Jag träffade min bror, jag har inte sett honom på 5 år.

För eleven var det - så klart - viktigare att träffa sin efterlängtade bror än att lära sig svenska just onsdag - fredag. Det var det faktiskt.
Så. Han behövdes någon annanstans.

Tiden är inte en linje. Den är ett hav.

2022-06-27

Läser i tidningen nu att Anders Byström gått bort

Visst det redan eftersom det bland musikervännerna på Facebook redan skrivits om det.

Man minns om man mötte honom. Han spred alltid värme omkring sig och en okonstlad glädje. Kan inte påstå att jag kände honom men man minns om man mött honom. Han gjorde avtryck där han gick och verkade.

Vila i frid Anders.

2022-06-13

Hemkomst efter en vandring i minnenas allé

Att så att säga möta sig själv där man vandrade för 50 år sedan (och mer) gör att man påminns om det inre livet i ens väsen. Det som är en kärna av just mig mitt jag. Samtidigt är detta jag ändrat och jag vet inte varför men jag kommer att tänka på att vi på Matematisk Statistik-kursen sa att det vi lärde oss där var att säga stokastiskt i stället för slumpmässig (!). Det är ett roligt skämt på sitt sätt. Men skämtet visar också att en del ord mejslar ut saker och ting bättre än andra. Kanske inte i just detta fall. Men i andra är orden viktigare. En del ord visste man inte om för 50 år sedan.

Jag minns en uppsats jag skrev i svenska på Rättviksskolan. Av någon anledning hade jag uppsnappat ordet understundom som 14-15 åring. Var vete sjutton. Men snappat upp det hade jag. Så. Skrev ordet i min uppsats som handlade om min praktik på LM Ericsson i Stockholm. Minns meningen än: Understundom lärde jag mig något på praktiken. Läraren i svenska hade roligt åt ordet. Och jag tänkte. Ja ja...ha lite kul åt det då...det jag inte förstod då var att det var ett slags brott mot formen. Det kan varit så. Om det verkligen var anledningen till att han läste upp det inför klassen vet jag inte.

Långbryggan ska man gå ut på när man är i Rättvik. Oavsett årstid. Dispens från denna vandring tror jag inte går att få faktiskt.

Det är lite fuskigt att inte gå ut på den. Det lite underliga är att jag gick inte ofta ut på den när jag bodde där från 1957 till 1976. Då gick jag mest i vattnet vid sidan av den. På den vänstra sidan i bilden men på den högra sidan från samhället. Man kan gå ut nästan till holmen som ligger 5-600 meter ut. Så långgrunt är det (!).

En sak till som är ett måste är så klart gravarna. Den som är min mormors grav är lite ansatt men mammas och pappas är inte det:

Mamma och Pappa

Mormor Hilma
(Unger-Axels grav)
Har ett brev hemma där det står att min mamma får anta namnet Unger. Men hon kallade sig inte det tror jag. Men jag vet inte.




2022-06-01

Antingen är det något på G eller så är det bara något

 Kan idag inte lyssna på I den stora sorgens famn. Beröringen blir för stor. Jag ryser och tårarna rinner när jag sitter på kontoret.

Tids nog får jag väl veta.

Så på det då. Det tar liksom inte slut med att slumpen inte är en tillfällighet...

Gabriels Oboe med Ryan Anthony. Han trakterar en piccolatrumpet så håret krullar sig på sidan av benen.

2022-05-25

Är det åt helvete med världen eller är världen på väg åt helvete?

En del menar vi är redan där, i helvetet, skottlossningar på skolor som är så svåra att greppa för oss som bor på andra sidan det stora vattnet.

Människor vill påstå att bränna en bok är yttrandefrihet. Vilket nys och trams. Att säga att bok A är en skitbok är yttrandefrihet om det så är Sagan om Ringen, Giftas eller Koranen.

Mutskandaler både här och där. Man baxnar inför det troliga deviset "går det så går det".

Socialkontoret i Linköping betalade hotellrum under en period för kriminella element. Man tar sig för pannan. (Skrivit till dem, så klart, i ärendet, inget svar än)

Antalet mördade i gängkriminalitetens tecken verkar öka trots att det totalt sett är färre brott nu än förr.

Antalet människor som letar burkar i soptunnorna verkar ha ökat.

Självmordsfrekvensen går upp bland de unga (män 15-24 år) samt kvinnor 25-44 år.

När man kikar på listan ovan blir man ju inte upplyft. Det blir man inte. Frågan är hur man ska bli det. Tja stoppa huvudet i sanden är ett sätt. Fokusera på vad som är bra är ett annat. Ett trassel med en sådan lista är att det känns futtigt för listan ovan är så stor så stor.

Lasse Lasse liten, världen är så stor så stor. Den är ju det. Undrar varför jag skrev detta inlägg... var på rätt bra humör före det...:-) 


2022-05-11

Kjell Lönnå har lämnat jordelivet

 

Möte vid Munkbroleden 1988-ish

Var ute och vandrade med en vän just där i Gamla Stan i Stockholm. Det var sommar och livet lekte liksom på något vis. Under den här tiden sjöng jag i AdLibitum som leddes av P-A Sjöberg. Plötsligt kommer en nercabbad bil på vägen och där sitter Kjell Lönnå, leendes, strålandes. 

Jag kunde inte hejda mig (en brist jag har...) utan hojtar "Hej! Jag bor i Linköping och sjunger i kör!"
Kjell Lönnå utbrister ropandes "Ja! Ja! P-A!"

Så nu tänker jag inte bara på Kjell Lönnå utan på P-A. Som jag berättat om tidigare flera gånger. Bland annat förra året då vi gjorde konserter med Elise Einarsdotter.


Slumpen är ingen tillfällighet.
Lyssnade på en hel drös med psalmer som dirigerades av Kjell Lönnå. Mycket bra. La dem på kö i Spotify. Sedan återgår ju Spotify till en av mina alltid slumpade (fniss) listor.
Då kommer Helen Sjöholm. Sjunger bland annat textraderna

En dag försvinner vi
men sångerna har många liv
De sjunger oss
in i en ny
och evig tid
Sången heter Sångerna.

Vila i Frid Kjell Lönnå.

2022-02-18

Det tog ett tag i mitt liv innan jag började lyssna på texter på riktigt

 När jag började med det minns jag inte riktigt. Det är nu rätt längesedan men det skedde. Tidigare var det mest - eller bara - musiken som intresserade mig. Men sedan kom det en sång, kanske var det "You are the sunshine of my life" med Stevie Wonder, som gjorde att jag började lyssna mer.

Just idag är jag såld på två texter. Den första är en sång av Per-Erik Hallin: Vilken värld det ska bli. Första delen speciellt:

Varje gång som någon mot mig ler
Känns det som all kyla smälter ner
Är varje vänligt ord som talas på vår jord
Ett frö som gror
Jag ser det i min fantasi
Vilken värld det ska bli

Den andas så mycket hopp och så mycket glädje redan nu när man så att säga hoppas. Gillar den skarpt.

Sedan en sång som jag missat av James Taylor denne underbare man och låtskrivare (men han skrev INTE You've got a friend, det gjorde Carol King). Men denna bland många nya som jag hittat är bra. Secret of Life heter den. Även här drabbade mig första delen av den.

The secret of life is enjoying the passage of time.
Any fool can do it, there ain't nothing to it.
Nobody knows how we got to the top of the hill.
But since we're on our way down, we might as well enjoy the ride.

Sedan har han en som heter Top of the Roof som jag inte fattar hur jag kunnat missa. Den är underbart bra. När livet blir svårt kliver han upp på taket helt enkelt.

When this old world starts getting me down
And people are just too much for me to face
I climb way up to the top of the stairs
And all my cares just drift right into space
On the roof, it's peaceful as can be
And there the world below can't bother me
Let me tell you now
 

 

2022-01-13

Det händer titt som tätt och jag gillar det skarpt

Ibland genomsyras jag av en tacksamhet över livet att få leva det. Att bara finnas till liksom. Självklart glad över att jag föddes i ett land där de flesta har tak över huvudet och mat i magen varje dag. Det är en nåd och en gåva att få vara med sedan om allt som livet innebär.

 Att möta människorna som vandrar här på jorden är otroligt häftigt; vi är ju så olika! Inte bara till utseendet utan även i tankar och innandömet. De mjuka värdena alltså. Något av det mest livgivande är att se ett barn. Möta dess blick och de släpper inte ögonblicket i första taget. Tvärtom. De håller kvar ögonkontakten och de lever dessa ögon. Så enormt mycket.

Minns en blick från en som troligen var 100 år eller skulle snart bli. Vi möttes på Norrboda gammalgård. Hon plirade med ögonen och sa "Du är Himlas pojk va". Dvs min mormor. Ja svarade jag. Då plirade hon ännu mer med ögonen men det var glatt plirande.

Sedan sa hon "Fattar inte vad de där ungdomarna ska göra på ålderdomshemmet...". Ungdomarna som hon syftade på var i 70-80-års åldern... :-)

Tänk. Jag minns hennes blick så väl. De var bruna ögonen och de lyste ungefär på samma sätt som barnens glittrande livfulla ögon.

Ofta väcks denna tacksamhet över livet genom musik, så var det nu. As you are av Nils Lindberg. Men genomsyrandet och en slags lätt positiv rysning kommer även på andra ställen.

2022-01-04

En liten titt i skattkistan även för Kasper då

 När Märta fyllde år kikade jag i det dokument där det finns nerskrivet olika episoder i deras liv. Det skrevs ganska länge på det dokumentet. Nu får de skriva sina egna om de vill.

Här kommer en passage om Kasper, vi var på inflyttningsfest hos några vänner:

Väl framme i festligheterna kom ytterligare en gäst, 1:a sop från LiKet, Lillemor. Kasper satt mittemot henne och efter ett tag sjöng han "Minus är min lilla katt" ackompanjerad av en plingande leksakstelefon. Det är en ny skiva med nya sånger av G. Reidel.

           – Annars är det filmen med Ronja Rövardotter som gäller, sade pappa.

           – Jaha, svarade Lillemor, kan du rövarsången då?

           – Ja, det kan jag gullunge, svarade Kasper.

Munterhet uppstod så klart.

Sedan en annan episod på en bilservice i Norrköping:

Idag, onsdag den 11 mars, hade vi Hondan på service i Norrköping (eftersom Nils-Erik Eriksson har lyckats med det omöjliga, nämligen att sälja ett konsignationslager, och försatts i konkurs av sparbanken Alfa). Där var det livat, tyckte Kasper. Man kunde

- stänga av och på skärmen på deras dator
- stänga av och på en kopieringsmaskin i en farbrors rum
- stänga av och på motorn i en Honda CRX som var illgrön och säkert går fort av bara tusan
- städa litet med en dammvippa
- skrämma vettet ur bilförsäljarna

och mycket mycket mera.

Ett mail till alla i Domkyrkans Kammarkör när jag slutade där för 4-5 år sedan

Lasse missar bussen...

Hej alla underbara,

Hoppas er sommar är bra, min har varit det, har bland annat lyssnat på Solala
- tre grabbar från Göteborg - på Orust. Fantastiskt bra.

Att sjunga i Linköpings Domkyrkas Kammarkör är också alldeles alldeles fantastiskt underbart.
Jag har dock nu med stor vånda och några fällda tårar beslutat att sluta sjunga i kören från
i höst. När jag skriver detta saknar jag er redan...men ingen av oss
försvinner ju från jordens yta så vi ses säkert på stan eller i kyrkan när
jag kommer och lyssnar på er.
Ser fram emot just detta lyssnade.

Att jag fått varit med från 2005 och fram till den dynamiskt mer medvetna och
kompetenta kör som huserar i Domkyrkan idag är en ynnest. Är oerhört tacksam för att jag fick
möjligheten att vara med så länge, för mig var det 2005 en omstart i mitt sjungande.  
De otroliga mängderna med skratt - och i mitt fall tårar då och då...:-) - kommer jag att bära
med mig hela livet som en skatt väldigt nära hjärtat.

Nu hoppar jag av, men vem vet: finns det plats i framtiden och rösten håller
återvänder jag kanske till Kammarkören.

Innerligt tack för alla sköna, glada, trivsamma stunder tillsammans och sist men inte
minst så är jag evigt tacksam för alla givande samtal om livet, kärleken och döden.


Kramar på er alla,
Lasse

2021-12-28

Idag för åtta år sedan vandrade jag och sonen ner på stan

 

Vi skulle träffa några vänner vi inte sett på länge. Bland annat en trollkarl som finns här i staden så jag anade lite vad som skulle komma att hända; mamma Sigrid låg på sjukhus sedan några veckor, familjen - alla fyra - var dit till Mora över dagen och hälsade på några dagar före idag.
För åtta år sedan.

Hon hade något kvar att göra tänkte jag, det brukar ju vara så. Har varit med om det i samtal med människor som varit nära någon som är på väg att ta farväl av livet på jorden. Det är något kvar "att göra". Det var att träffa familjen tänkte jag. 

Så vi åkte.

För åtta år sedan, för några dagar sedan. Då.

Natten mot i morgon hände det. För åtta år sedan. Mamma somnade in. Med lussebulle i magen och jag vill tro med ett leende på läpparna. Det senare är en önskan, jag vet det. Men jag vill tro det. Det finns en historia här som jag ska berätta någon gång när anden faller på. Ja, just anden.

Spotify spelar på slump Olle Adolphsons "Så går vi bort". Jag säger då det. Nu blev till och med jag förvånad över "slumpen" och det är inte ofta jag blir det.

Så nu slutar jag att skriva. Ser inte vad jag skriver längre så tar en paus. Passerar jag domkyrkan i morgon så tänds ett ljus.

Tände just ett på familjesidan.se och skrev
"Det kvarstår, ringandet som jag vill göra. Men jag lägger liksom på innan jag slagit numret.
Sedan pratar vi en stund."

Har sagt detta till många nu som förlorat någon och jag minns tyvärr inte vem som lärde mig det. Men skulle vilja minnas det: Själar tar aldrig farväl.   

Nä, de gör ju inte det.

2021-11-28

Lugnt, jag filmar bara upptill

Ja, så sa Hans Liljegren när han skulle sälja vårt hus i Ånestad på Gnejsgatan för massor med år sedan. Vi tyckte att det var lite ostädat när han plockade fram sin videokamera och skulle filma direkt vid första besöket.

Man blev glad av att träffa Hans Liljegren och nu går han i pension. Det slår mig att det var väldigt längesedan jag såg honom vandrandes på stan med sitt leende, alltid där. Leendet. Välviljan.

Tidigt ute med datorhjälpmedel var han, redan då för massor med år sedan på Kaserngatan - tror jag kontoret låg, kanske till och med där en god vän nu bor slår det mig - med skrivare och mallar för dokumenten.

Hoppas pensionärstiden blir så som du hoppats Hans. Allt Gott.

2021-10-01

Först var dina ögon

Först var dina ögon bara havet.
Blågrönt skiftande,
speglande,
strandlöst sökande
som det.

Sedan var dina ögon
bara människan.

Jag har aldrig sett ögon dröja
så djupt hos en annan
forskande, förstående,
fulla av värme och vilja.

Sist var dina ögon bara sorg.
Bottenlös, förtärande
på livet besviken
sönderbristande sorg.
Då var du mig närmare
än någonting på jorden.

Kerstin Söderholm 

Ögonen är själens spegel har någon sagt, vem vet man nog inte. Det har troligen kommits på av flera personer kanske under samma tidsperiod. Det ligger mycket i det. "Levande ögon" säger man då och då. Sorgsna. Glada. Kort sagt levande.

Ser in i ögonen ibland på barn sisådär 1-åringar och de viker inte bort blicken. Jag gillar det skarpt. Rättare sagt, de tittar kort på mamman för att kontrollera om hon är lugn då fortsätter de titta. Ibland ler de först, ibland ler jag först. Det tysta mötet är bland det vackraste som finns.

Vi i Östgöta Kammarkör ska göra ett program med Elise Einarsdotter och det ska bli så himla kul. En vän säger då och då att hon är rik. Jag känner mig rik av musiken som Elise gjort och berikad av kören och det vi gör ihop.

2021-09-08

Det är något särskilt med vissa människor

Med den här människan är det något väldigt särskilt. Han är 91 år. Han var biskop i 15 år här i Linköping. Han är numera biskop emiritus men då och då aktiv i domkyrkan i Linköping och annorstädes. Läser man om honom ser man att han skrivit ett 20-tal böcker. Troligen alla lika tänkvärda.

Såg honom precis nyss i S:t Lars-kyrkoparken. Satt på en bänk där och. Ja. Gissa.

Läste MPIH - Med Pennan I Handen - en bok som jag inte vet namnet på. Den var rätt tjock.

Alltid när man ser honom, tycker jag, utstrålas ett lugn som bara han kan utstråla. Som han alltid utstrålat misstänker jag. Har haft förmånen att tala med honom då och då på diverse ställen i staden.

Minns ett möte när han gick med sin son i skogen vid T1. Vi nickade åt varandra. Det var det enda vi gjorde. Jag blir lugn bara av att tänka på det mötet, på just det mötet.

Martin Lönnebo en av få. Ett som är säkert.

2021-07-06

Koppången är fullständigt magnifik. Den fängslar mig alltid.

Förstår inte hur jag kunnat missa den när den kom. Men jag minns när jag upptäckte den. Men för sent gjorde jag det. Precis som Broadway som jag också inte upptäckte när man bort (!) upptäckt den.

Men Koppången, denna underbara kombo av text och musik. Musiken skriven av en orsapojk, en Per-Erik Moreaus och texten av Py Bäckman. Texten kom till senare än musiken, det visst inte jag. Men hittade det nu på nätet nyss, man lär sig.

Koppången sjöng jag på ett rep för länge sedan i Vårfrukyrkan i Skänninge. Hade inte sjungit den förut och det gick bra i några takter... sedan kom tårarna och jag såg inte noterna alls...eftersom jag var inhyrd tenor och främling så att säga kunde jag ju inte visa något... Sedan dess har den varit en klar favorit. Då också med flera verser som har med julen att göra.

2021-06-21

Det kan vara så att jag kände det på mig

Men jag minns inte faktiskt. Men jag minns att jag tog bilen och åkte upp till mamma och pappa. Den senare var på "hemmet", mamma höll sig hemmavid där de hade bott länge länge i "sommar"stugan. Men den var nog mer ett land. För man vistades där under vinterhalvåret också.

Jag minns att det var veckan före midsommar när jag styrde kosan norröver mot Norrboda och Furudal. Det är nu dags att skriva ner delar av den berättelse jag undvikit att skriva ner i 10 år. Det är liksom lite dags nu på något vis i alla fall delar av den.
Det finns dock delar jag inte skriver om. Så får det bli. Har berättat den då och då när läge finns att göra det.

Pappa,89, låg på Orestrand där han vistats i några år men nu med betoningen just nu på låg; det var liksom dags att lämna den här världen.Vi hälsade på honom på Orestrand. Minns inte om han hade den där andningen ni vet, kanske. Det syntes ju att det var dags att lämna denna världen.

Väl på tillbaka på landet och efter middagen sa jag till mamma: det är bara du som kan säga till honom att släppa taget. Jag kan inte göra det, det kan bara du göra. Hennes blick hon gav mig glömmer jag inte, den var lite förvånande men forskande.

Dagen efter körde jag mamma till pappa. Men jag hade blivit lite sugen på kaffe så jag åkte till Rättvik. Intog i lugn och ro mitt kaffe. Efter ett tag ringer telefonen, troligen just den här tiden (11:50) detta datum för 10 år sedan. En hulkande röst säger: Jag gjorde som du sa, det är slut nu. Kom och hämta mig.

Hon fick inte fram mer. Så jag hämtade mamma. 

Minns att det var underligt nog en rofylld resa. Väl framme tyckte mamma vi skulle ringa begravningsentrepenören. Men jag kan inte det numret, sa jag. Det kunde mamma. Utantill. Sifferminnesdrottningen.

Det blev dags att lämna Orestrand. Varje gång mamma hälsat på pappa hade han sagt: När kan jag följa med hem? Så nu vandrade mamma med pappa i sängen mot utgången där begravningsentrepenören tog hand om pappa.

Vad egentligen sa mamma till pappa? Ja ni. Om jag säger att jag inte vet det så ljuger jag...

2021-06-12

Det är 31 år sedan nu. 31 år sedan.

 En väldigt lång tid på sitt sätt. Men han gör sig påmind i spotifyspellistan i alla fall, PA Sjöberg, grundaren av AdLibitum. Just nu med Deep River en gospel vi sjöng i AdLibitum. När en sång kommer så där så dyker det upp allehanda sånger i huvudet från den tiden.

Jag tror jag var med större delen av 80-talet. Minnen för livet. Tänk om någon sagt till mig under en trumpetlektion där jag och Sege Johansson pratade om Jan Allan att jag skulle sitta på ett ställe i Linköping efter en konsert och se just Jan Allan vid samma bord. Vilken tid! Vilka konserter, de tre kulkonserterna var unika på sitt sätt på den tiden. Ofta med gästartister.

Man ångrar det man inte gjort brukar det heta. Och här inträffade väl något under den här tiden som jag inte gjorde. Men nog borde gjort. Sjungit duett med Håkan Hagegård... Att bara få chansen var PAs förtjänst.

Den dubbelåtta vi hade lät väldigt bra i några Swingles-arr minns jag. Himla bra.

PA, du hade älskat Elise Einarsdotters musik, det är jag övertygad om. Den ska vi göra i höst är det tänkt. Undrar hur du hade skrivit arr på några slagdängor i Wicked eller andra musikaler som kommit nu dessa över 30 år.

2021-04-22

Lånade änglar - de behövs de

 Hela texten finns här. Den börjar:

They shine a little brighter, they feel a little more
They touch your life in ways no one has ever done before
They love a little stronger, they live to give their best

Sedan finns det i refrängen något om lånade änglar som är här alldeles för kort tid på jorden. Det kan man tycka ibland. Men de är ju här då och då. De behövs liksom inte hela tiden,bara ibland. Inte kommer de heller när man ropar på dem. De kommer när man inte vet att man behöver dem.

Skiner lite extra. Känner lite mer. Ger i livet.

Det är som det ska vara på något vis. 

(Konstaterar dessutom att under detta inledande slut på Corona-tiden - hoppas vi innerligt - att etiketten Livet Kärleken Döden varit oftare förekommande. Det är också som det ska vara. På något vis.)

2021-04-02

Kurosawa - Att Leva

 Trodde jag skrivit om den filmen, en kinesisk film från 1952 som jag letat lite efter då och då. Nu finns den på BluRay tillsammans med fem andra Kurosawa-filmer. Det blir till att köpa den.

Filmen kom med i ett prov i svenska på gymnasiet. Jag avslutar där med en mening som huvudpersonen i filmen säger. Han är byråkrat och går runt och inspekterar något, byggnader tror jag det är. Han fick ett besked om att han hade cancer. Under en sekvens säger han: jag kan inte gå omkring och hata någon, det har jag inte tid till.

Bra inställning. Det tycker jag. Den har färgat mig sedan 1975 eller 1976 när jag såg filmen. Då visste jag inte det var den berömde Kurosawa som regisserat den. Nu vet jag. (Trodde tills häromdagen att den var kinesisk...men men...nu vet jag. Den är japansk. Så klart.)

Man kan inte gå omkring och hata någon, vi har inte tid till det.