Lasses minneslappar och tankenotiser från Susnet:

Totalt: Månad: Vecka: Dag: Instagram

Leta i den här bloggen

Läser in...

2016-08-05

Tänkte jag skulle vara snäll emot fåglarna i morse

På min vandring mot espresson på ett av stadens caféer går jag ner för en trapp. I morse var det befolkad, eller befåglad snarare av en massa gråsparvar. De gick lite lojt och pickade omkring.

Flyttade sig inte nämnvärt när jag kom. De pickade på. Jag stod

still.

De pickade var sina små smulor de hittade.

Tänkte att men liksom...de kan få lite mer mat. Gick tillbaka till köket och skar en tunn skiva bröd. Skar den sedan i små - någorlunda små - bitar. Gick ut. Slängde ut dem vid avsatsen ovanför trappen. Det fattade ju inte fåglarna...de såg bara att jag viftade till med armen "där uppe".

Så jag tågade ner till andra avsatsen och förbi det träd där de satt för att få dem att förflytta sig uppåt. Till slut gjorde de just det.

De ändrade beteende inför överflödet! Jag stod och gapade! Nej, det gjorde jag inte, men man skriver ju så...:-)

Plötsligt såg jag några fåglar som knep en bit och flög fort som attan längre bort; jag såg två, tre som stred om en bit bröd. Jag såg slagsmål om överflödet.
Märkligt.

När jag kom pickade de omkring och i min okunskap tänkte jag att den synen och attityden hos fåglarna skulle vara lika. Men så icke. De blev som förbytta. Förändringen etsar sig kvar i mitt minne. Vad den betyder vet jag inte, men det synes mig som överflöd inte alltid är bra, av tillgången på mat exempelvis.

2016-07-19

Vissa saker går inte att låta bli att delge...



Ett utdrag ur dagboken som jag är så glad över att vi började med då barna var små.

30 november 1999

Jag sitter uppe vid datorn och skriver brev till kunderna. Dottern sitter i vardagsrummet på nedre planet och ritar.

- PAPPA!
- Ja...
- Vilken färg hade Jesus på håret?
- Öh, njaa, det vet jag inte, det står inte något om vilken färg han hade. Det får man nog välja lite själv.
- Jag tar svart.
- Det är nog vanligast.

Det dröjer ett litet tag.

- Var Jesus en han eller en hon?
- ... Öh, njaa, eh, det är en bra fråga. Man brukar säga att det var en han. 

Det dröjer ytterligare lite till.
- Pappa!
- Ja.
- Var pappan längre än mamman?
- Öh, ja, det brukar vara så.

Hon kommer upp, har tydligen funderat klart på Jesus. Allt verkar utrett.

- När kommer du ner och spolar Bröderna Lejonhjärta?
- Snart.
- Det är dom där två tvillingarna nu.
- Ja, tvillingar brukar vara två, så det räcker med att säga tvillingarna.
- Ja, som Stina och Olle.
- Mmmm.
- Och som Bertil och Arne.
- Ja (fast jag vet inte om de är tvillingar)
- Och som jag och bror min.
- Näääää, ni är inte tvillingar.
- (Mycket förvånat) Är vi inte?
- Nä, ni är syskon.

2016-07-14

Vadstenasolisterna - Linköpings domkyrka

Igår var jag och några till med och något fantastiskt i Linköpings Domkyrka, ett gäng unga människor framförde diverse klassiska verk på ett förnämligt sätt.

Vi bjöds på en trio av Beethoven, Sommaren av Vivaldi, nykomponerad musik av Daniel Nelson, Tarrodi (en av mina favoriter) och tre glada blåsare i parken :-).

De var så samspelta alla musikanter att det lät som en enda stundtals, imponerande. De vävde in sina teman i varandra på ett alldeles magiskt sätt. De hade roligt, det syntes och de presenterade styckena kort, kärnfullt, glimtar i ögonen och med innerlig värme. Att kommunikation var ett honnörsord under konserten var tydligt.

Såväl med publiken som inom grupperna som spelade.

Okey då... jag fick en favorit, en klar favorit bland dem alla. En sats ur en fagottkvintett. Förnämlig var den.

Innerligt tack Vadstenasolisterna med stipendiater. Kommer bära med mig konsertern länge länge i hjärtat.

2016-07-03

Om du blundar lite och fantiserar...


 
så hamnar du i stort sett var som helst i värlen, det är bara att välja. det sjuder av liv men ett lugnt liv och ett lågmält ackompanjerat surr av människors tal. Låg musik i bakgrunden, oftast jazz. Gästerna talar med varandra, med personalen och då tas de tips varligt emot som personalen har om vad som ska ätas eller drickas. 

Maten och kaffet är fantastisk, mazarinerna kan man äta när som helst... Före maten eller efter eller båda. Citrontarten, en liten godbit, är underbart himmelsk.

Personalen förresten var just de tre syskonen i början, nu räknar jag ett syskon vid varje besök samt ett femtal anställda. Det är just de anställda man noterar, syskonens förhållningssätt har spridits också till dem. Effektiva, lugna, det springs aldrig men alla har klipp i stegen. Alla. Och alla ler någon gång då och då.

Alla.

Det finns en puls på de ställen syskonen Seropian skapat som jag älskar, en nerv som nästan kan tas på. En åder av kärleksfullt liv. Ett stort stort hjärta genomsyrar hela lokalen. 

Tillströmningen av kunder vekar inte avta under timmen - timmarna blev det - jag satt igår, inte heller idag. Snarare tvärtom, men också köns längd har en underlig förmåga att pulsera; ibland tomt på kö, ibland kö till ytterdörren. Ibland bara kö, som oavsett längd varsamt och precist betas av. 

I lugn och ro. Hela hela tiden.

Pascal håller för trycket och det är en oasernas oas mitt i pulserande Stockholm. När man är här längtar man redan tillbaka med hela hjärtat.


2016-06-03

MInnen från ett café

För ett antal år sedan tog Simon över Café Chocolat på Storgatan 54. Femtiofyran kallade vi stället i början. Jag kontaktade också stadsarkivet för att få en vink om vilken verksamhet som bedrivits i lokalerna innan. Mjölkaffär och antikaffär är de troliga svaren. Underligt nog finns inte många fotografier tagna på den här delen av Storgatan.

"Ska vi ses på Fiket?" sades under den här tiden många gånger och det rådde aldrig några tvivel om var Fiket låg, sedan ändrades det till "Vi ses hos Simon". Det blev många gånger, uteserveringen med lite lagom sol och en känsla av att sitta i Gamla Stan i Stockholm blev ett lyft.

Otaliga stammisar har man mött på detta café. Vänner där en liten kommentar om livet eller tillståndet i världen förgyllt vardagen. Eller så var man bara där och nu.

Den bästa beskrivningen av caféet stod en stammis för som skrev en dikt.

Syster till Simon tog över stället efter några år, men stamkunderna var Fiket trogna. Stället renoverades och blev alldeles underbart fint. Vi sa fortfarande "Vi ses hos Simon"...

Simon öppnar snart något nytt på just Storgatan, i närheten av gamla stället. Så det blir en upprepning ju av "Vi ses hos Simon".


En köttgryta. Det är så man gör.

"Det är mycket bättre att komma över med en köttgryta." skriver Malin Lagerlöf om döden, hennes man försvann spårlöst från en klippa under en reknosering inför en tv-deckare. Blåsigt och halt var det troligen på klipporna.

Vad ska man göra eller säga till en person som plötsligt förlorat en nära anhörig.

"Det är mycket bättre att komma över med en köttgryta.".

En köttgryta, för att de vardagliga tingen kan bli oöverstigliga. Just så tror jag också det är, ibland måste man inte säga något. För det behövs inte. Det är mycket bättre att göra något, som en köttgryta.

2016-04-28

Via nostalgia positiva ma abrupta

Åker av olika skäl vägen till Örebro oftare nu, två dagar i veckan faktiskt.
Då i sinnet också mot Rättvik.

Denna väg, 211 heter den om jag inte minns fel, åkte jag ofta hemåt varje fredag eftermiddag för att spela med Bertil Spåmans orkester. Och för att komma hem till Rättvik och då till mamma och pappa. På vägen hem (till Linköping) på söndagen sedan passerade jag alltid pappas arbete på Postens semesterhem och åt mat.

Det känns som om jag är på väg till hembygden varje gång jag åker den vägen och nu avbryts resan.

I förtid.

Nostalgia har ett inneboende negativ klang i sig. Min nostalgi är så fri från negativ klang att det borde finnas upp ett nytt ord. Eller ett post-fix. Nostalgia+ månne.

Nu sitter jag här i Örebro på min avbrutna resa och det känns, som man säger nu för tiden, helt okey.

På mammas och pappas gravsten borde det stå "i ljust minne bevarat".

Nu sitter jag och skäms för jag minns faktiskt inte vad det står på gravstenen. Kanske just för att de flesta resor nu i flera år har varit just avbrutna.

2016-03-11

Därute föll en snökristall (Göran Fristorp)

Det kom in en man i köket med en hund i läderband
han la upp en kniv på bordet och sträckte fram en hand.
Han log ett stilla leende med frusna anletsdrag
och pekade på hunden, det är han och inte jag.

Och därute föll en snökristall på vägens torra grus
och mörkrets mjuka sånger fyllde fåglarna med ljus.

Han åderlät en vild fasan och tömde i en kopp
sen slet han av sin ryggsäck och sträckte på sin kropp.
Han tittade i spegeln och klappade sitt djur
och frågade hur river man ekot av en mur.

Och därute föll en snökristall på rälsens blanka stål
och nattens kalla clowner fyllde framtiden med hål.

Han la sig på en sovsäck och börja domna bort
vi hörde hur han viskade: vi är av samma sort.
Nästa gryning var han borta, men hans vita hund låg kvar
vi lärde oss att älska den och döpte den till svar.

Och därute föll en snökristall på berg av bruten kol
och dagens två legender fyllde änglarna med vrål.




2016-03-02

Undrar om inte detta är en av de vackraste texter som finns...

Bjuder ett mänskoöga
till stilla kärleksfest
oss, kyliga och tröga,
som folk är mest,

lägger som himmelsk läkning
för djupa själasår,
en vän, fri från beräkning,
sin hand i vår,

synes en ljusglans sprida
sig kring vår plågobädd -
då sitter vid vår sida
en gud förklädd.
Hjalmar Gullberg

2016-03-01

Det finns berättelser som inte gör sig i text

Och så ska det nog vara. Men jag berättar den när jag kommer åt under fika med folk eller öl. Ibland berättar jag den inte alls för det passar liksom inte just då.

För det är en berättelse om sorg.

Den har ju sin tid som bekant. Kahlil Gibran - husfilosofen - har ju texter om det. Och om döden.

Nej. Jag kommer inte att - av olika skäl - skriva om just denna händelse. Den är lite utlämnade till sin natur. Och lämna ut ska man inte.

2016-02-19

Hur tar man bort tårar från en iPad-skärm...

det funkar liksom inte.

Allt bara svischar iväg. Åt alla håll och kanter.

Så. Hur gör man. Man låter de genomskölja själen. iPaden klarar sig.

Det vill jag tro.

2016-02-18

Sökordspoesi - igen


Älskade dumburk - en blogg om TV misstänker jag hade för många år sedan en artikel om sökordspoesi. Dvs man ställer samman de sökord som leder surfare till ens webbsida.

Lite spännande är det...fortfarande. Originalsidan har tyvärr fallit bort. Oklart varför, eller ja, den finns fortfarande men inte artikeln om sökordspoesi som skrevs 2009. Så här kommer hela min sökordspoesi för den här bloggen. Man märker att folk vill veta texten till Jag var en vandrare av Göran Fristorp. Den hittas troligen inte på något annat ställe än här. Har flest träffar på det inlägget.


jag var en vandrare text









jag var en vandrare









jag var en vandrare lyrics









brylepudding









farstamodellen









där de blinda barnen bor









petroliumförbund









saluhall linköping



















raffens öden och äventyr

2016-02-16

Vi sökte inte varandra, vi fann varandra

på livets stig där sniglarna också vandrar. Långsamt släpandes men de tar sig framåt.
Hälsar på de mötande.

Vid skiljevägen skakar blomman när den på kistan läggs ner.

2016-01-31

En sväng till Bjärka är en färd genom tid och rum...

Till det jätteforna spanien. När morerna var där, var ledsna och spelade uod och framförde gemensamma sånger samt spelade blockflöjter i olika storlekar. Om det var morer och spanjorer vet jag inte. Men roligt hade de. Övertygad om det.

I rotundan ikväll på Bjärka Säby slott upplevde vi som var där en fantastisk resa i tid och rum. Idel spanska tonsättare i en slags vild blandning men lika magnifikt som förtjänstfullt samlad av Linköpings Kammarkör med Johan Gertz i spetsen. Tretton sångare gjorde väldigt bra ifrån sig - att de inte kan äta middag tillsammans är en annan sak... - och var oerhört samsjungna. Vackert klingande inom såväl som mellan stämmorna.

Som den dalmas jag är fälldes en tår då de melankoliska delarna sjöngs och jag fördes tillbaka till en tid kantad av vedermödor men också glädjeämnen. Jag upplevde blockflöjtsinlagen som små droppar av glädje.

Johan Gertz är en nu levande Pan som förtrollar alla som lyssnar.  Inlevelsen är total och närvaron fullständigt makalös.

Ni som inte var där missade något. Något som berörde, som gjorde att tiden stannade och som gör livet värt att leva. Ja. Faktiskt.

Innerligt tack.


2016-01-27

Nej Dan Eliasson det duger inte...

Lyssnade på intervjun idag i P1. Det duger inte Dan Eliasson.
Att svara som du gör. Gör om gör rätt.
  1. Bekräfta att misstag begåtts och du ska undersöka det. Skumläs inte en bok och säg att det finns en annan sida av det som påstås. Ta kritiken i stället på allvar.
  2. Gör inte ner den (kvinnliga) författaren och misstänkliggör inte henne. Hon hade mycket på fötterna medan du knappt hade flip-flops Dan Eliasson.
  3. Skyll inte på att det är förhållanden före din tid. Trams. Ta ditt ansvar i stället.
Dan Eliasson har varit, med rätta i blåsväder på senaste tiden. Finner det märkligt att en hög polischef går med sådana skygglappar. Det är oroväckande.

2016-01-22

Idag är det två år sedan

Två år sedan urnan sattes ner. Den enda begravningen min mamma ville ha. Vi sjöng Härlig är jorden där runt urnan som sattes ner. Vi lade blommor i gropen och runt.
Två år sedan.

Mamma som levde i hela 93 år får man förstå tröttnar lite på att omgivningen inte ringer längre; de som gjorde det till mamma Sigrid dog ju efterhand. "Det är bara du som ringer nuförtiden".

Sa hon.

Mamma.

Jag slutar nog aldrig tänka "nu ska jag ringa till mamma" verkar det som. Sker oftast på vägen, eller på väg någonstans. Lurigaste gången var då jag hälsade på sonen som arbetade i ett stall med ett fyrtiotal kor. Då ville jag verkligen ringa till min mamma och säga vad han sysslade med.
Påtagligare blir det inte. Minnet av såväl mamma som mormor omgiven av muande bligande kossor, gul halm och stalldoft. Väggen i hennes rum prytt av diplom för hennes mjölkhantering.

Inte lukt.

Doft.

2016-01-19

Nytt år. Nystart. Gammalt år lagt till handlingarna.

Jag vet inte det jag.

Det är ju liksom inget gupp man åker över... det bara flyter lite på, kallare blev det. Snö blev det. Ljusare. Klart det.

Eller så är detta att bli äldre just så, man går runt och kalendergupp märker man inte. Jo förresten var femte år sådär, eller kanske var tionde. För då hamnar man i en annan box när man fyller i  undersökningar på nätet. Nu närmar jag mig ett sådant boxhopp, noterade jag vid ifyllande av just en enkät på nätet.

Närmar och närmar. Det har jag gjort hela livet, närmat mig. Fjärmat mig från en inre tjugoåring har jag aldrig gjort. Och den tjugoåringen ger mig näring fortfarande.


2015-12-09

13 år sedan Kaj Lindman gick bort

Minns fortfarande hans siluett när han stod vid receptionsdisken och småpratade med personalen. På Fridtunaskolan. Vi såg rätt in i receptionen genom rutan från vår bostad. Det var något speciellt med Kaj. Hade ett blogginlägg om hans bortgång, men även en text som jag inte tror publicerades någonstans.

Skrev detta för tretton år sedan:

Tomt. Fruktansvärt tomt. Saknaden efter Kaj Lindmans är stor, Kajs hastiga bortgång  måndagsmorgonen den 9 december 2002 sätter djupa avtryck. Sonen minns Kaj när de tillsammans flyttade möbler till en skola för de som ”inte är som vi andra”. Kaj och sonen hade en relation som gjorde mig fridsam i sinnet. Jag själv minns samtalet om FN-tjänstgöring vi hade för ett par veckor sedan, på Kajs självklara vis spred han kunskap om tjänstgöringen som sådan och livets villkor i största allmänhet.
Kaj var allt-i-allo på enheten där han arbetade. Kaj hade alltid tid, han fanns alltid till hands för dem som sökte upp honom. En pratstund med Kaj och man levde den stundande dagen lättare i sinnet, hans livserfarenhet och glädje över att leva spred han till föräldrar, arbetskamrater och sist men absolut inte minst, barnen. Kaj hade alltid något på gång, som gagnade barnen, skolan eller samhället, han var dessutom en lika välbehövlig som underbar  förebild för alla barn i skolorna på T1/Stolplyckan-området.
Vi kommer för alltid att minnas dig och ljuset du spred under den alltför korta tid du vandrade på jorden.
Våra tankar går till hans familj under stundande jul- och nyårshelg.
Vila i frid, Kaj.