Erik har lämnat jordelivet

Det finns så många personliga minnen av Erik att det är svårt att välja.

De får komma ett och ett.

Det finns en slags minikupol på T-banestationen på Östermalm, där brukar jag i hemlig offentlighet nynna lite på någon sång. Akustiken är underbart bra där. Tonerna liksom får liv och låter underbart bra.

Mötte Erik precis i den kupolen en vacker dag för 15 år sedan, han på väg upp och jag på väg ner. Ett mer passande ställe för ett möte med stortenoren Erik har jag svårt att se kan finnas. Eriks stämma behövde visserligen inte några kupoler för att ljuda änglalikt.

Detta uppdykande kupolmöte var varmt men kort, vi hade båda något i siktet, vad är oklart i hans fall men även i mitt fall eftersom mitt minne sviker mig. Erik han strålade, som alltid. Leende. Varmt handslag. Ett glatt återseende sedan förra ekumenmötet. Vi möttes i princip varje år på just dessa ekumenmöten.

Minns inte om det var morgon eller kväll, men jag minns mötet med Erik. Bär just detta oplanerade mänskliga mötet med mig ljust bevarat i hjärtat.