En poetisk vän har varit i Nepal

 Skriver om hur dagarna går där och är. De är inte som här. Så klart. Men i alla fall. Nu är vännen hemma i varmt täcke och varm dusch.

Men en mening tog tag i mig i det avslutande mailet från Nepal.

Klart väder idag och de vita topparna längs Världens Tak har blinkat åt mig med ena ögat för att få mig att längta tillbaka. Jag såg det nog.

Det är så vackert och man ser framför sig hur de höga bergen liksom blinkar till.

Det är något särskilt med vissa människor

Med den här människan är det något väldigt särskilt. Han är 91 år. Han var biskop i 15 år här i Linköping. Han är numera biskop emiritus men då och då aktiv i domkyrkan i Linköping och annorstädes. Läser man om honom ser man att han skrivit ett 20-tal böcker. Troligen alla lika tänkvärda.

Såg honom precis nyss i S:t Lars-kyrkoparken. Satt på en bänk där och. Ja. Gissa.

Läste MPIH - Med Pennan I Handen - en bok som jag inte vet namnet på. Den var rätt tjock.

Alltid när man ser honom, tycker jag, utstrålas ett lugn som bara han kan utstråla. Som han alltid utstrålat misstänker jag. Har haft förmånen att tala med honom då och då på diverse ställen i staden.

Minns ett möte när han gick med sin son i skogen vid T1. Vi nickade åt varandra. Det var det enda vi gjorde. Jag blir lugn bara av att tänka på det mötet, på just det mötet.

Martin Lönnebo en av få. Ett som är säkert.

En familj vandrar på griftegården

Ett par och en 6-årig tjej vandrar på griftegården tillsammans med en äldre man. Gissar det var en morfar till 6-åringen. Att de vandrar bland gravstenar verkar inte alls bekymra den 6-åriga tjejen. Men hon håller sig värdigt lugn.

Det gör också den förmodade morfadern också. Håller sig lugn. När mamman i familjen - och då dottern gissar jag - pekar på ett ställe som är tomt på sten och säger:

- Här är det inte så mycket sol som där borta, som nu när det är eftermiddag och solen lyser just där.

När hon sagt dessa ord pekar hon mot ett ställe i mer soligt läge. Där de står nu finns ett träd över den tomma platsen. Den förmodade morfadern pekar upp mot trädet och säger något jag inte hör. Kanske handlade om skugga kanske om något annat orosmoln.

De traskar runt där i området rätt länge, kanske 45 minuter. Det växer fram en aning om att de letade en gravplats för mormodern som - troligen nyss - avlidit. När jag tänker efter utstrålade morfadern ett samlat lugn. Tror också att han var fullt medveten om att platsen som nu valdes - eller skulle väljas - där kommer han att begravas när det är dags.

En plats valdes vill jag tro. De var ju där länge länge i ett lugn.

Och som någon sa för länge sedan apropå plats att begravas på: Nä, där på den gravplatsen kan jag inte ligga, där känner jag ju ingen.

Kairos och Chronos (Kronos)

Kairos hette den lille gynnaren som lekte i Olympens trädgård, hårpiskan slängde omkring när han ilade runt. Kairos var sonson till Zeus, den mer välkände farbrodern namn var således den grymme barnslukaren Kronos. Kairos representerade drömtiden för dåtidens greker, men betyder också den kvalitativa tiden, ögonblicket, eller en tid för förändring.

Sagorna berättade att man skulle fånga hårpiskan på denne lille krabat, för den som lyckades med konststycket blev belöningen att tiden stod stilla; en tid för eftertanke, så man inte drabbas av dess blekhet, vanligen krank som bekant.

Eftertanken svindlar, kronometer kontra en slags kairosmeter.

Oavsett vad mätaren heter behövs idag en fokusering på kairostiden som står stilla som motpol till kronosfixeringen som folk i väst inbillar sig är en linje. Inget kan vara mer fel.

Tiden är snarare - vill jag mena - ett böljande hav med skeenden man väljer att fokusera på. Är vågorna höga bör man vara kvar där i rummet (inte i tiden) och gå när så är dags.

När vågorna lagt sig.

Det finns saker som är fina. Såväl här som där.

Idag, nä, igår har jag rättat mig efter en text jag såg. Tänker endast presentera slutsatsen i texten:

    Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra.

Igår levde jag efter den meningen. Hela dagen. Sitter nu och funderar på hur mycket jag ska skriva och vem vet. Det kanske räcker så. Man frestas att tala om Gibran och kärleken. Man frestas att tala om grekerna och deras olika ord för kärlek. Jag gör inte det men varför jag gör det vet jag inte riktigt faktiskt. Ibland ska man stanna upp. Stå still och betrakta.

För dig som undrar. Slutsatsen är ju då från Bibeln. Såg hela texten i domkyrkan idag - men fasiken, igår :-) - när jag gick in i kyrkan. Det var gårdagens bibelord, det ligger alltså en rätt så stor bibel där i domkyrkan i Linköping som är uppslagen och där var slutsatsen.

I Första Johannesbrevet.

En märklig (bara för att jag inte sett den förut...) bok i bibeln. Har alltiså inte kikat i den boken i bibeln. Den har gått mig förbi och jag trodde faktiskt att Joh betydde något annat när jag läste på lappen som ligger vid sidan av bibeln. Vad jag trodde Joh betydde för bok i bibeln minns jag inte. Johannesevangeliet kanske. Typ något sådant.

Allt mynnar ut i, vill jag mena: vi måste älska varandra. Oavsett vad vi anser om Gud eller ingen existerande Gud. Förmågan att älska, den har vi oavsett. Det finns en mening med den förmågan hos oss människor vill jag mena.

När jag skriver detta sjunger Celine Dion O Holy Night. Dagen blev just en rätt bra dag. På grund av besöket i domkyrkan som fick mig på spåret.

Tack.

Idag är det 6 år sedan urnan sattes ner med mamma Sigrid

Om jag inte minns fel åkte hela familjen dagen före, det var också en tisdag. Som igår. På kvällen åts det middag, troligen på bowling-stället. Vi bodde centralt minns jag i ett vandrarhem. Rummet var snarare en lägenhet och inte en sovsal. Låg alldeles bredvid konsum.

Vi åkte till Ore kyrkogård.

Urnan sattes ner, vi sjöng Härlig är jorden.

Sedan åkte vi hem.

Jag har skrivit om det i stort sett varje årsdag men kärnan finns i detta inlägg från förra året.

Passerar domkyrkan idag - nä, förresten, jag passerar inte, jag går in - och tänder ett ljus.

Barbra sjunger medan jag kikar på farfars födelsår och dödsår

Hon sjunger "Those tomorrows waiting deep in your eyes".

Dödsåret för en farfar jag aldrig mötte är 1981. Eller var om man så vill. Som jag hade velat träffa honom. Jag tror han har en nyckel till att jag är den jag är. Tillsammans med en annan nyckel som en morfar har som jag inte träffat och vet ännu mindre om.

1981. Det var året före jag började arbeta. Så jag hade kunnat hälsa på honom under någon av mina pendlingsresor till Linköpings Universitet 1976 - 1982.

Om Emil - farfar- vet jag en hel del. Jag vet att det finns ingen gravsten på den plats han är begraven, enligt kyrkogårdsförvaltaren står där ett träd. Jag förstår inte. Men antagligen har ingen betalt på ett tag. Hans släkt, Emils, dog ut där och då.

Farmor ville inte veta av honom enligt mammas och pappas utsagor. Den - vad ska vi kalla det - bakbundenheten lades även på min pappa. Annars hade han ju kunnat säga att farfar lever och och hälsa på honom du Lasse. Jag kan inte. Men du kan.
Nog.
Hade han troligen lagt till.

En gång när jag och pappa talade om något jag minns inte vad så gläntades det en aning på en dörr vill jag minnas. Pappa hette Emil i andra namn och jag undrade varför. Då ryckte han till lite. Nu vet jag ju varför. Så lite farfar finns allt i pappa. Så klart.

"Those tomorrows wainting deep in your eyes." Som sjunget var. Min morgondag hade troligen setts lite mer i ett slags ljus om jag sett farfars ögon. Men jag har fått en förnimmelse om just det ljuset, alldeles nyss faktiskt... Men också en gång väldigt handfast och omvälvande tillrättavisning från just Emil. Jag undrar lite, tänk om det var han och inte Gösta som var musikalisk. Eller var det...ja...det får jag nog aldrig veta.

Inte i denna dans på jorden i alla fall.

Nu har jag hittat det. Peter Ustinov-programmet

Berättar då och då om min tillvaro efter den andra separationen i mitt liv. Att jag vid något tillfälle var hemma, lagade mat och drack ett eller två glas vin och tittade på TV.

Minns då att jag tänkte att nu kommer det att bli så här och det är inte bara helt OK utan bra. Tidigare hade jag varit nedstämd men inte nu.

TV-programmet jag tittade på hade Peter Ustinov på scenen, enbart honom. Och jag trivdes. Med mig själv - viktigt så klart - och med programmet i sig.

Nu subblade jag på det på Youtube, lite märkligt kan jag tycka. Men känner igen det. Årtalet - 1988 - stämmer också.

Peter Ustinov i sitt esse, publiken är liksom inte heller vilka som helst...:-)

På Fars dag stod jag och väntade på skjuts för att sjunga på en konsert

Det är en syssla man gör då och då när det är dags för just konsert. Samåkning sker. Vanligen har jag inget för mig mer än att studera de förbipasserande där vid den lilla men dock affären som finns i grannskapet. Den har inte många varor nuförtiden utan är mest utlämningsställe för paket.

Eftersom det var Fars Dag kom det väldigt många bilar som skulle till kyrkogården som finns intill där vi bor. Så det var många bilar att studera för att utröna om det kunde vara min skjuts som kom. I den bil jag skulle färdas fanns två kvinnor och i de bilar som anlände för att hedra sina fäder satt oftast...två kvinnor.

Jag började tänka på att det föreligger en skillnad i livslängd mellan könen. När jag står där i mina tankar kommer två kvinnor gående, den ena med rullator och lite forskande men glad blick. Den andra har en omvårdande och omhuldande attityd som annonserar att något skifte här i livet är på gång. För henne såväl för den rullatorbehövande.

"Ursäkta, vet du var ingången till äldreboendet är på Överstegatan?" säger den yngre. "Ja!", svarar jag och fortsätter med att beskriva ingången till just äldreboendet på Överstegatan.

"Men titta här är en affär!" utbrister vidare den yngre. "Ja, sa jag, det är lite mer av ett pakethämtningsställe". "Man kan nog få en tidning där i alla fall" säger den yngre och tittar lite menande på mig och jag säger att det kan man nog.

Duon vandrar vidare, visserligen bort från äldreboendet på Överstegatan, men verkar ha det rätt bra. Båda två. Den yngre hyser så klart en stark förhoppning att hennes mamma ska trivas där på...ja...ni vet...stället på Överstegatan. Kvinnan med rullatorn verkar också anse att det blir (nog) bra där.

Jag vet inte varför denna episod etsade sig fast i minnet det får jag fundera vidare på. Men jag hoppas innerligt att jag ska få möta kvinnan med rullator snart utanför paketutlämningsstället eller utanför äldreboendet på Överstegatan.

Hon kommer att få det bra där.

Idag är det begravning, för Lasse mjölkbonden på slätten

Idag är det begravning för Lasse, han mjölkbonden på slätten jag skrev om för några dagar sedan. Jag träffade honom en eller möjligen två gånger. Sonen träffade honom flera gånger. Jag tänker på gården, framtiden och Bosse. Brodern som är kvar och dansar på jorden.

Jag vet inte men troligen var de som ler och långhalm och kompletterade varandra i verksamheten på gården. Lasse lagade maten vet jag, så mycket vet jag. Lasse var lite ofärdig - som det heter i dalarna - efter det att han trillat av en traktor för några år sedan. Lasse satt i rullstol sedan den olyckan. Sedan drabbade cancern honom och han avled för några veckor sedan.

Det finns något som djupt, väldigt djupt binder samman mitt eget liv med sonens liv i och med gården. Tidigt var jag på en bondgården i Sunnanhed och klämde kokta potatisar till grisarna i stallet. Jag har ett minne av att det var kor där innan grisarna och mormor Hilma mjölkade dem så klart och hade såna där fina mjölkkrukor ni vet som nu står utmed vissa vägar på pallar.

Mjölkpallar.

Pallar ja. Det undrar jag om jag gör idag. Tanken är att vara där som stöd för sonen, på begravningen. Vi får se hur det går med den saken.

Jag tror jag håller mormor i handen, så löser det sig.

Det säger vi.

Italien vs Frankrike del 1

Började läsa franska redan i högstadiet, att jag sedan smet undan franska som B-språk i gymnasiet är en annan historia... tog det som C-språk, det är också en ann...nä tredje historia. Men frankofilin började nog då, misstänker jag.

De har samma rytm på ett sätt italienarna och jag känner en del italienare och gillar dem. Men...byarnas utbud vad gäller restauranger lämnar mycket i övrigt att önska. Och det är lite synd för tror jag gillar den italienska maten bättre. Men det finns nästan ingenstans att äta den...

Runt väster om arenan i Verona finns ställen. God mat och helt ok men på gränsen till turistfällor; de har till och med inkastare. När jag tänker efter fanns inte och finns inte - vad jag minns - sådana ställen runt eiffeltornet, exempelvis.

Ja ja ja...varit här en vecka...jag vet. Men ibland är även jag vän av första intryckets devis.

Ecke har lämnat jordelivet

Det var i sing-sing, en lokal på KTH i Stockholm för säkerligen 30-35 år sedan, vi - LiHkören - hade haft konsert tillsammans med Stockholms Studentsångare, eller så var LiHkören i Stockholm för att fira att Stockholms Studentsångare fyllde jämnt.
Jag minns faktiskt inte.

Men jag minns mycket väl var jag satt.

Jag satt med ryggen mot Ecke och Björn, det skulle visa sig vara en fantastisk placering. Dels sångligt så klart med dessa giganter rygg mot rygg med mig. Men också rent festmässigt...så klart...

Ecke hade sångförbud (!) från troligtvis välunderrättat läkarhåll och detta förbud bemästrade han genom att skriva på lappar under hela middagen. Med ett stort leende på Eckes läppar distribuerades budskapen till adressaterna genom sångarvännernas försorg.

En lapp minns jag mycket väl, på den stod "Lysande viftat Hasse!!!". Tror där var tre just utropstecken. Lappen syftade på dåvarande dirigenten för LiHkören, Hans Lundgrens förmåga att dirigera.

Under samma middag slår det mig myntades gemensamt uttrycket "vokalensemble" som betyg av ett gyckel där just endast vokaler hördes...

Kunde Ecke hålla på sångförbudet genom hela kvällen? Så klart inte...i slutet av kvällen sjöng han också i delar av sångerna på det sätt endast Ecke kan sjunga.

Ofantligt vackert.

Hvem är, som ej vår broder mins,
fastän hans skugga mer ej fins?
Fastän hans valdthorn tystnat har,
är skogens genljud ändå qvar.
     Än Floras fåglaskara
     skall ömt hans spel förklara.
     Än jägarn vid sin snara
     skall på sina pipa svara,
     hur, i bland Orfei söner
     af Bachus krönt så sköner,
     han utan like var.

Tänkte jag skulle vara snäll emot fåglarna i morse

På min vandring mot espresson på ett av stadens caféer går jag ner för en trapp. I morse var det befolkad, eller befåglad snarare av en massa gråsparvar. De gick lite lojt och pickade omkring.

Flyttade sig inte nämnvärt när jag kom. De pickade på. Jag stod

still.

De pickade var sina små smulor de hittade.

Tänkte att men liksom...de kan få lite mer mat. Gick tillbaka till köket och skar en tunn skiva bröd. Skar den sedan i små - någorlunda små - bitar. Gick ut. Slängde ut dem vid avsatsen ovanför trappen. Det fattade ju inte fåglarna...de såg bara att jag viftade till med armen "där uppe".

Så jag tågade ner till andra avsatsen och förbi det träd där de satt för att få dem att förflytta sig uppåt. Till slut gjorde de just det.

De ändrade beteende inför överflödet! Jag stod och gapade! Nej, det gjorde jag inte, men man skriver ju så...:-)

Plötsligt såg jag några fåglar som knep en bit och flög fort som attan längre bort; jag såg två, tre som stred om en bit bröd. Jag såg slagsmål om överflödet.
Märkligt.

När jag kom pickade de omkring och i min okunskap tänkte jag att den synen och attityden hos fåglarna skulle vara lika. Men så icke. De blev som förbytta. Förändringen etsar sig kvar i mitt minne. Vad den betyder vet jag inte, men det synes mig som överflöd inte alltid är bra, av tillgången på mat exempelvis.

MInnen från ett café

För ett antal år sedan tog Simon över Café Chocolat på Storgatan 54. Femtiofyran kallade vi stället i början. Jag kontaktade också stadsarkivet för att få en vink om vilken verksamhet som bedrivits i lokalerna innan. Mjölkaffär och antikaffär är de troliga svaren. Underligt nog finns inte många fotografier tagna på den här delen av Storgatan.

"Ska vi ses på Fiket?" sades under den här tiden många gånger och det rådde aldrig några tvivel om var Fiket låg, sedan ändrades det till "Vi ses hos Simon". Det blev många gånger, uteserveringen med lite lagom sol och en känsla av att sitta i Gamla Stan i Stockholm blev ett lyft.

Otaliga stammisar har man mött på detta café. Vänner där en liten kommentar om livet eller tillståndet i världen förgyllt vardagen. Eller så var man bara där och nu.

Den bästa beskrivningen av caféet stod en stammis för som skrev en dikt.

Syster till Simon tog över stället efter några år, men stamkunderna var Fiket trogna. Stället renoverades och blev alldeles underbart fint. Vi sa fortfarande "Vi ses hos Simon"...

Simon öppnar snart något nytt på just Storgatan, i närheten av gamla stället. Så det blir en upprepning ju av "Vi ses hos Simon".

Via nostalgia positiva ma abrupta

Åker av olika skäl vägen till Örebro oftare nu, två dagar i veckan faktiskt.
Då i sinnet också mot Rättvik.

Denna väg, 211 heter den om jag inte minns fel, åkte jag ofta hemåt varje fredag eftermiddag för att spela med Bertil Spåmans orkester. Och för att komma hem till Rättvik och då till mamma och pappa. På vägen hem (till Linköping) på söndagen sedan passerade jag alltid pappas arbete på Postens semesterhem och åt mat.

Det känns som om jag är på väg till hembygden varje gång jag åker den vägen och nu avbryts resan.

I förtid.

Nostalgia har ett inneboende negativ klang i sig. Min nostalgi är så fri från negativ klang att det borde finnas upp ett nytt ord. Eller ett post-fix. Nostalgia+ månne.

Nu sitter jag här i Örebro på min avbrutna resa och det känns, som man säger nu för tiden, helt okey.

På mammas och pappas gravsten borde det stå "i ljust minne bevarat".

Nu sitter jag och skäms för jag minns faktiskt inte vad det står på gravstenen. Kanske just för att de flesta resor nu i flera år har varit just avbrutna.

Nej Dan Eliasson det duger inte...

Lyssnade på intervjun idag i P1. Det duger inte Dan Eliasson.
Att svara som du gör. Gör om gör rätt.

1. Bekräfta att misstag begåtts och du ska undersöka det. Skumläs inte en bok och säg att det finns en annan sida av det som påstås. Ta kritiken i stället på allvar.
2. Gör inte ner den (kvinnliga) författaren och misstänkliggör inte henne. Hon hade mycket på fötterna medan du knappt hade flip-flops Dan Eliasson.
3. Skyll inte på att det är förhållanden före din tid. Trams. Ta ditt ansvar i stället.

Dan Eliasson har varit, med rätta i blåsväder på senaste tiden. Finner det märkligt att en hög polischef går med sådana skygglappar. Det är oroväckande.

Idag är det två år sedan

Två år sedan urnan sattes ner. Den enda begravningen min mamma ville ha. Vi sjöng Härlig är jorden där runt urnan som sattes ner. Vi lade blommor i gropen och runt.
Två år sedan.

Mamma som levde i hela 93 år får man förstå tröttnar lite på att omgivningen inte ringer längre; de som gjorde det till mamma Sigrid dog ju efterhand. "Det är bara du som ringer nuförtiden".

Sa hon.

Mamma.

Jag slutar nog aldrig tänka "nu ska jag ringa till mamma" verkar det som. Sker oftast på vägen, eller på väg någonstans. Lurigaste gången var då jag hälsade på sonen som arbetade i ett stall med ett fyrtiotal kor. Då ville jag verkligen ringa till min mamma och säga vad han sysslade med.
Påtagligare blir det inte. Minnet av såväl mamma som mormor omgiven av muande bligande kossor, gul halm och stalldoft. Väggen i hennes rum prytt av diplom för hennes mjölkhantering.

Inte lukt.

Doft.

Den sjungande lantbrevbäraren har slutat sjunga på jorden

Otaliga är de gånger jag och Kennet Olsson sjungit Gärdebylåten i mikrofonen ofta på begäran, längst fram i bussen under Bertil Spåmans kör och orkesters resor genom Sverige. Alla verser. Unisont.

Men mästaren själv är i särklass, och nu finns han inte mer på jorden. Minns när han tog sig an Bridge Over Troubled Waters pianokomp till Anders Soldh. Som sjöng. Evert bemästrade det kompet också.

Minns Evert som en glad människa som inte gjorde någon illa. Som dessutom spred sin glädje till alla han mötte, ung som gammal. Nu var det otroligt längesedan jag såg honom, men hans ljusa minne lever i mig.

Vila i frid Evert. Jag lyssnar till dig och Gärdebylåten en gång extra idag. Den finns ju tack och lov på Youtube. Mina tankar går också till sonen Mikael.

Tårar

Lärde mig av en klok man en gång att det finns ljusa tårar. Blev lite förvirrad för i min ungdom (runt 1973 så där) läste jag en bok om yoga - innan det blev så där populärt som det är nu - i boken stod det skrivet att tårar liksom inte var bra.

För själen, är inte så säker på det. Jag fortsatte ju också att släppa ut mina tårar.

En annan god vän lärde mig - när jag satt i hanses (ja, Bertil din) fåtölj på Ryds Allé 15 och grät - att jag renade mig då. Då, på den tiden som en svamp tog upp andras sorg och spolade ut den. För jag själv var liksom inte ledsen. Nu är tårarna inte av den karaktären. Det var då det. Nu kommer tårar när jag lyssnar på vissa ackordsförflyttningar i musik, oavsett vilken musikform det är så kommer de. Tårarna.

Sture - allas vår Sture - tittade ner på mig då och då under repetitioner med Ad Libitum och sa "är det vackert Lasse"...då satt jag på golvet ihopkrupen och hulkade. Underbare Sture. Han förstår och förstod. Han lärde mig förstå.

Några ställen som dyker upp på en gång är sista versen på En vänlig grönskas, slutet på Uno Sandéns underbar Sommarpsalm, sista koralen - får man väl kalla den - i slutet på Karl Jenkinks The Armed Man. I den underbara gruppen Chicagos olika låtar kommer de också, men inte så ofta nuförtiden. Koppången kämpade jag mig igenom med alltmer suddiga noter under en prima vista-läsning i Skänninge under Fredriks ledning. Molly Telemans Som en våg.

Lara Fabian får mig på fall då och då, i Broken Vow eller Love By Grace. Underbara River med Joni Michell. Lina Nyberg i Here, There and Everywhere. Det finns en timbre i vissa röster som slår an något, Eva Cassidy har en sådan röst.

Jan Allans trumpet i Rolf Billberg In Memoriam, Nils Lindbergs underbara stycke till en bortgången nära vän.

En norrman vars namn jag glömt...Jonas Holmberg då och då vad han än gör, Helen Sjöholm vad hon än gör...Sist men inte minst For Good med Idina Menzel och Kristin Chenoweth, från Wizard. Nu, när jag skriver detta sjunger Anne Hathaway I dreamed a dream. Den scenen tittade jag på flera flera gånger. Hon gör den bäst. Och i sammanhanget får den en annan betydelse. Moulin Rouge...jag slutar nu...

Men nu har jag gjort det jag länge tänkt göra. Ställa samman en lista på dem, för att se om det är något i dem som är lika samma. För det kanske är det. Är det inte det finns många strängar i min gråtlåda som slås an. Lider inte av det. Absolut inte. Det fanns en tid när jag funderade över det. Slutat med det.

Först nu, igår, blev jag varse den här dikten av Bo Setterlind. Som är skriven till sådana som mig...vi är några stycken. :-)
Anders Paulsson har tonsatt den, och vi ska sjunga den i februari. Ser fram emot det.

Räds ej att gråta broder,
Själen behöver det.
Gråten ger livet lyster,
som det ej annars får,
Trötta ögon blir klara,
Sorgen får regnbågens glans
Fromt vågar hjärtat svara,
Saknaden skimra förmår.

Syster, av livet sviken,
räds ej att fälla en tår.
Omärkligt hör till musiken
också en ström av år.
Du som känner dig dyster,
tänk dig att mörkret förgår.
Räds ej att gråta, syster,
stjärnor bland tårarna står.

Märkligt hur en del människor berör en, direkt

Jag träffade honom många gånger, men mötte honom bara en gång. Det var utanför Domkyrkan i Linköping, han hade dottern och två söner med sig med vill jag minnas. Vi satt ett tag och samtalade på bänken. Om lite allt möjligt, om vad minns jag faktiskt inte.

Men jag minns känslan.

Känslan av ömhet och värme. Ett nästan obotligt intresse för människor och glädjen samt en enorm innerlig glädjen över barnen. Och själva livet misstänker jag. Vissa människor berör en direkt, de är människor ända in i själ och hjärta. Så var Pontus.

Det känns konstigt att han inte finns mer för jag saknar honom trots att jag inte riktigt mötte honom. Jag var liksom inte klar med att möta honom. Och kan inte alls påstå att jag kände honom. Men på något underligt vis så gjorde jag det ändå. För saknad är han, i mitt fall saknar jag framtida möten med honom.

Vila i frid Pontus.