Hon hittade blommor till slut

Den gamla damen med pigga ögon och rollator ser smått bedrövad ut, kanske mest för att en bil står utanför och väntar på henne. Hon meddelar den butiksanställde att hon ska till Graven. Just Graven misstänker jag och inte graven, alltså vilken som helst.

Det är måndag ganska tidig morgon och hon har troligen beställt en resa just till Graven men då måste man ju ha blommor med sig. Och just de hon ville ha fanns inte och leverans väntas ju kanske inte en tidig måndagmorgon.

Jag gick in och köpte min traditionella sallad att ha sin komplement till matlådan - som idag är kålpudding - eller proteinet och kolhydraterna som vi säger på jobbet. "Vilket protein har du idag?" frågar vi glatt vid matbordet. Salladen tog inte lång tid att handla.

När jag passerar kassorna på vägen ut ser jag damen med rollator och en blomsterkvast i korgen på rollatorn.

När jag går ut genom ICA-dörrarna ser jag en östgötatrafikbil stå och vänta.

På damen och hennes blommor som hon nu har med sig till Graven.

Väventyr - väver ett äventyr

Det gjorde jag i helgen. Det fanns fasta  hållpunkter med möten med människor i stora huvudstaden. Men resten vävdes efterhand till en väv, kanske tråcklades det lite också. Det är lite oklart.

Väventyret startade med en öl på Spanjorskan, detta relativa nytillskott på Stockholms kroghimmel. Gillar den.

Sedan fortsattes det med ett fint möte på Tak med multikonstnär. Tak har underbar utsikt över huvudstaden! Tur vi var där tidigt, när vi lämnade taket var kön väldigt lång, vääääääldigt lång. Sedan blev det middag med multikonstnär och gemensam vän i högskolebranschen på SKH.

På lördag var ett besök givet, nej, två, ett på Cafe Pascal på Norrtullsgatan och ett besök på Skånegatan 57, Cafe Pascals nyöppnade bageri och cafe. Kant i kant kom en inbokad fyratimmars lunch - den blev så lång (!) - lunchen var huvudtråden i väven och blev som väntat: varm, viktig och varsamt forskande.

Gustaf Sjökvists kammarkörs konsert i Nacka kyrka lördag kväll var himla skön att få till livs. Själen berikades och jag mötte en internetvän. Och en vän IRL - eller afk som en del säger away from keyboard - mötte jag också som sjöng i kören. Himla fint att ses och att lyssna på musiken som framfördes.

Lördagens avslutningen skedde på Daphne's en restaurang jag kommer att återvända till nästa väventyr misstänker jag.

Söndag. Lerin. Liljevalchs. Vad mer finns att säga.

Se den. Se den.

Speciellt Syrien-tavlorna.

Se dem.

Tyst som i graven

Och bygget liknar ett mausoleum. Dagen efter den svåra olyckan då två omkom och en person kämpar för sitt liv på Karolinska.

Kranarnas siluetter bildar kors i vissa vinklar mot den blå himlen, som en tyst hyllning till de döda arbetskamraterna. En ensam polisbil står parkerad vid olycksplatsen. I går kväll och under hela natten var det vakter runt hela bygget.

Bygget blir inte längre som det var på ett tag nu, dels för att det står still och är tyst, men också för att det kommer påminna alla som passerar om det som hände igår. När jag gick hem igår var flaggorna på halv stång och molnen låg tunga över området.

Det är något med filmer som berättas i köksmiljö

Vet inte om det beror på att jag själv är uppvuxen i ett kök, restaurangkök. Med allt plink och plonk som där finns. Ett, för mig, rogivande plink och plonk. Plinket och plonket är mamma och pappa för mig. Man visste de var där, i restaurangköket.

Vi har Julia och Julia förstås, men nu senast - igår - visades Kärlek på menyn (No reservations är en bättre titel men svåröversättbar så klart) på fyran. Handlade om en köksmästare som gick upp i sitt arbete och hade väl inte så mycket liv. Var på väg att stänga av eftersom intrigen verkade klar, köksmästaren hittar säkert en kärlek på något vis tänkte jag. Så det går att gissa den här filmen.

Men icke.

Systern och dottern skulle på besök, men systern omkommer i en bilolycka. Köksmästaren får då ta hand om barnet. Hm...tänkte jag. Det var ju inte så jag tänkte mig den här filmen. Får väl titta då...

Och visst kommer det en sous-chef från ett italienskt kök som ska arbeta i köket och kärlek uppstår. Men det är inte så "rakt på" som man misstänkte från början. Sous-chefen sjunger opera så det ekar i köket. Bara det är roligt, och han får den sörjande dottern att börja äta. Igen.

Början på filmen är underbar också, hon, köksmästaren är inte där man tror att  hon är. Det är en lite scenvändning där...man tror hon talar om nästa meny på restaurangen men...icke. Eller ja, det gör hon, men inte med någon restaurangschef.

Ett citat finns som jag gillar..."you know better than anyone, it's the recipes that you create yourself that are the best." som svaret på frågan varför livet är så svårt att leva.

För övrigt tyckte jag rulladerna jag gjorde igår var goda.

Vad lagar du en dag som idag då?

Det var dags igen. Att vänta på ett samtal som inte kom, och ett som inte behövde ringas. Vad lagar du idag då? En onsdag.

Tänkte, mamma, att idag, idag ska jag laga det som M gillar skarpt. Räkor, röd chili (man ska passa sig för den, skölja händer om jag säger så, nooooooga), vitlök, peppar och salt och pasta. Det är gott. Väldigt gott. Tycker M. Och jag. Och övriga delar av den hemmavarande familjen.

Jag gör något nytt också, som jag läste om i en kokbok på Zodiaken - ett mycket trevligt fik och matställe på universitetsområdet. De har massor med böcker ståendes i bokhyllor inne, i serveringen! Underbart att gå där och kolla, de därvarande fikagästerna verkar rätt vana vid att besökare kollar runt medan de sitter där och språkar.

Visst ja, vad då nytt? Jo, mamma, en enklare variant på Lundgrens fänkål: Skär fänkålen på längden - så gott det nu går - och lägg i form. Oljad så klart...nå...salt och svartpeppar och parmesanost.
In i ugnen tills den får färg. Gott.

"Hur gör du med räkorna då?" hade mamma frågat. Sedan sade hon oftast "det låter gott".

Nu, medan jag skriver detta tänker jag på den korv som hon mikrade.
  Mikrad                             korv.
                Räkor med chili och en enklare variant av Lundgrens fänkål.

Tur jag inte skar lök idag.
Då hade jag fått göra en längre paus idag än jag behövde göra under matlagningen.

Hur man spenderar sina pengar spelar roll.

Väldigt stor roll. Bland kommuner, landsting och stat.

Tänk på det nästa gång ni har ett budgetmöte. Betitta och betrakta publiken på detta torg när en enda peng läggs i en hatt. En enda peng. Gör att folk stannar upp.

Ler, tänker, kikar runt, dansar, viftar uppfugen i en gatlykta och verkligen ser varandra.

Tänk. Jag tror det är just detta som kommer att göra att vi kan rädda den här planeten vi kallar jorden.

Att det sedan är Beethovens nia och en slags - numera - EU-sång tänker jag inte orda om. Det är bara larvigt. Att det är en EU-sång alltså. Inte att det är Beethoven.

Själv tänker jag på Pellos text när jag hör den. Skrevs 1976. Och är underbart bra.

Del 2:1 - ärligheten

Ärlighet varar längst. Här finns två anekdoter, nej tre.

Min tio år äldre bror Calle sa alltid "Tala om för mamma och pappa om du gör något som de bör veta om". Eh...tänkte jag...liksom...vad då...ja ja...jo...det ska jag göra tänkte jag. Det gjorde jag nu inte alltid. Men oftast.

I Baren, Rättviksbaren, fanns en lång trappa ner till källaren där ombytesrum fanns och lite förråd. Ovanför den trappen stod man och gjorde rent brickorna, det gjorde jag ibland - minns barnarbete hette familjeföretag då :-) - och en gång spillde jag vatten ner på trappen! Aj aj aj. Tänkte inte torka upp. Varför skulle man...under parollen "det torkar nog".

Alldeles när jag gick ifrån bricktvättarstället vandrar mamma nerför trappen! Kris och katastrof. Hon utbrister

"Men...det är vatten här? Lars-Olof" redan här alltså...LARS-OLOF, då var det allvar, det visste man "vet du något om det?"

Nej, svarade jag, under det att jag passerade just trappen i fråga.

Mamma Sigrid vände sig upp mot mig, långt där nerifrån, och gav mig en och endast en blick.

Den blicken sade allt. Den sa "du ljuger inte för mig, sluta med det". Blicken var inte arg ej heller  anklagande, bara konstaterande.

Trumpeten, ärligheten och sifferminnet

Hur börjar man, skrev jag i en bok nyligen. Högst upp på sidan står det 25/12 2013.

Hur börjar man? När mamma är på väg att sluta sin dans här på jorden. Hur börjar man?

Där det började. I den gigantiska kastrullen på Rättviksbaren. De rymmer väl minst 100 liter. Kanske. Jag vet inte. Tippa dem kunde man också. I en sådan placerade mamma mig när jag var liten, väldigt liten. Mamma och troligen pappa lagade mat i köket på Rättviksbaren.

Då, i de kastullo giganto, visste hon var jag var. Jag hörde ljuden från mammas och pappas stök i kök. Jag hörde de röra i grytor, smöret fräste på stekbordet. Det puttrade av mat, doftade gott och jag kände mig trygg. Den stora till synes stålkalla grytgiganten var ett synnerligen tryggt förvar.

Så fortsatte det inser jag genom hela skoltiden, Rättviksbaren, eller baren som vi alltid sa, var plats där jag visste att mamma oftast var. Pappa höll sig i Fiskaffären, Rättviks Vilt & Fisk. Men samlingspunkten och tryggheten var baren, där var det liv och rörelse hela hela tiden. 

Middagar hemma vid ett bord i lägenheten där vi bodde fanns inte på kartan. Alla måltider åts i baren. Enda lediga dagen för mamma var Juldagen. Se där. Skrev detta, eller början till detta, på Juldagen.

När mamma någon gång var ledig åkte hon alltid till Grövelsjön. Hon älskade det stället, där fanns minst en vän som regelbundet fick besök. Jag var med i mycket unga år. Har inga minnen av platsen, men vet att mamma älskade den platsen.

Se också trumpeten och ärligheten.

Jag hade ingen aning om vem Pontus Norgren var...

förrän igår.

Skulle lämna tillbaka lite filmer till  Hemmakväll - en trio Jason Statham-filmer, nej, inte Transporter, några andra... - och passerade den musikaffär som ligger där. Den var öppen, märkligt tänkte jag, klockan är ju efter 18:00. Det visade sig att BOSE - som sysslar med ljud - höll föredrag. Men inte bara det...

När jag skulle gå hör jag en barnröst säga "får jag en autograf" och "Klart du får!". Eh...tänkte jag, vem där liksom i dörröppning som skulle precis gå in i musikaffären. En pappa betittade autografskrivandet. Jag kikade också lite, och såg en vänlig lång man skriva en autograf till en, tja, typ åttaåring.

"Får jag ta ett kort" sa pappan.

"Klart du får!" sa mannen, som böjde sig ner i nivå med - se där - åttaåring. Kort togs. Mannen gick in i affären.

Kvar dröjde familjen, pappan ivrigt pratande med sonen "vad skrev han vad skrev han?". En stolt son visar vad han skrev. Pappan visar fotografiet.

Det är stort när man möter en idol. Jag minns det som igår. I mitt fall var det Lill-Babs. Jag var fyra år iklädd rättviksdräkt. En del av mig kan sakna den numera enkla dokumentationsmöjligheten av tillfället i fråga, en annan tackar Gud för att den saknades. Men...men...visst. Hm...det finns säkert någonstans...

Vad jag minns är Lill-Babs ord "Gud så söt, han kan bli något för Malin". Så blev det nu inte, och vem Malin var då - 1960-61 - visst jag heller inte.

Jag anar dock att mina fyraåriga ögon under mötet med Lill-Babs lyste precis som hos åttaåringen igår när han träffade Hammerfalls gitarrist Pontus Norgren.

Stryk under ordet potatis...

Hade tänkt - apropå matematik igen, hörde på radion om ordet nyanserat i samband med mål för matematik - skriva om just rubriken. Fanns i Mad - tidskriften - vill jag minnas men det kanske inte är så.

Upptäckte att min vän Hans redan skrivit om det. Och hela raddan med hur matematik-uppgifterna sett ut genom åren. Det är lite raljant kanske, men inte desto mindre beskriver det verkligheten som jag uppfattar den.

Minns också 1976 när jag började med Proppen (i matte då, på Universitetet i Linköping som säkert då hette Linköpings Tekniska Högskola LiTH) som repeterar vad den tidens universitetslärare ansåg vara det man skulle kunna från gymnasiet. Repetitionen gavs i två veckor.

Det var inte mycket som gåtts igenom på gymnasiets mattelektioner som jag återsåg då, under dessa två veckor. Efter några dagar droppade några av och ägnade sig troligen åt något annat än universitetsstudier på Y-linjen på Linköpings Högskola.

Men, jag kom på, vi saknar ju ett perspektiv i listan ovan som Hans redovisar.

2000-talet
En agrarintresserad person säljer vad han påstår vara potatis för tjugo kronor per säck. (Ordet "per" betyder att varje säck kostar tjugo kronor). För ordet säck, se http://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A4ck). För att göra potatisen behöver den agrarintresserade personen en traktor och lite annat, det kostar också att frakta potatisen (för ordet frakt gå till http://www.google.se och skriv ordet frakt i sökrutan och tryck på knappen "Jag har tur"). Allt detta kallas bondens (vänligen se http://sv.wikipedia.org/wiki/Bonde) produktionskostnad. Den är 4/5 av tjugo kronor. För att veta vad fyra femtedelar är fråga mamma eller pappa.

Be dem då bara tala om vad det blir (säger de något annat än 16 kronor har de fel). Klarar du nu inte av att räkna ut vad bondens vinst blir, kontakta läraren och boka ett möte för det måste vara något fel på det här talet. Hjälper inte det, ring mamma eller pappa och så får de hota att ta barnet ur skolan så den går miste till skolpengen om läraren inte accepterar ett svar mellan 1 och 11 kronor.

(Tack Urban Bäckman för den idéen:-)

Åtvidabergs FF vad i hela friden sysslar ni med?

Det kan man undra. Läste tidningen idag och "trevlig" är det när man får tårtor slängda på könsorganen. Det är inte min uppfattning om trevligt.
Tycker Corren ska ha en omröstning om vi läsare tycker det är trevligt.
De som röstar ja är troligen ät-sex-intresserade a la "äta mat från naken dam" - som i Japan - eller internet-troll.

Det verkar väldigt trevligt att få ögonbrynen avrakade och svaren som Herr Svensson ger inger en befogad oro i stället för förtroende. För honom såväl som för pennalismen inom och utanför idrotten. "Vi har ingen anledning att skynda på den här processen för att pressen ska vara nöjd" nej, Herr Svensson. Men jag vill veta. Det finns kanske inte tid att diskutera missförhållanden, det finns matcher att spela. Jo, det är klart. De är ju viktigare. Än blivande spelare.

Pytsan.

Det är som om American Fun Videos, Robinsson, "Vi är innestängda i ett hus i flera månader och förnedrar oss" - eller vad  nu förnedrings-tv-programmen heter - finns här, hos oss i verkligheten. Det är som om individualismen och att pika folk är det nya folknöjet; man ska hålla på tills Lisa gråter (se den utmärkta boken av Ann Heberlein "Det var inte mitt fel - om konsten att ta ansvar"). Det ska svida att vara människa, man ska vara liten. Så att alla alla andra kan vara större.

Än du själv är. Fy fan.

Ansvar tar inte Jan Svensson, ansvar tar inte lägervärdarna. Det är 17-åringar vi talar om, de är inte myndiga. De är barn.

Vi hade nyss återträff med Spåmans kör och orkester, 40-års-firande av en USA-resa som företogs 1973. Invigningsriter innan den resan, eller för nya medlemmar? Alls icke.

En person grät visserligen under en körhelg nyss.
Det var jag för att kören sjöng så vackert under dagen då vi repeterade ett stycke. Ingen annan grät vad jag vet för att någon var dum.

Samma körhelg i Björkfors avlöpte, såvitt jag vet, utan tårtkastning på diverse
organ, inga avrakade ögonbryn eller annan avrakad kroppsbehåring. Förutom min skäggväxt då. Vi hade, kort sagt, trevligt; åt, sjöng och samtalade om livet, kärleken och vissa säkerligen också döden. Som mellanmänskliga kontakter och sund samvaro ska vara.
En nyligen antagen sjöng på eget initativ underbara Blackbird som Beatles gjort.
Vackert.

Vi skrattade också, mycket.

Allt annat är fel. Åt helvete fel, på Lundsberg såväl som i Åtvidaberg. Eller på arbetsplatsen, eller i skolan under den vedervärdiga nollningen. Lyckade nollningar på gymnasierna i Linköping verkar vara undantagen som bekräftar regeln.

Åtvidabergs FF har lite att bevisa. Nu. Inte om en månad. Då är ett ögonbryn till bortrakat. Det är slut med det nu.

Nu får det fanimig vara nog.

Listor. En gammal företeelse i bloggosfären

vilket är ditt mest använda ord denna vecka?
Espresso
har du någon fobi?
Ja, men börjar få bukt med dem faktiskt. Underligt vore det väl annars i min ålder...
vad är det godaste du har ätit hittills i veckan?
Spice and Rice - deras cashew-kyckling är bra. Den är stark, inte så tam som vanligen cachew-kyckling brukar vara.
vad är det finaste någon har sagt till dig idag?
Hur är det idag Lasse? Jag har aldrig sett dig så tyst.
när kände du dig riktigt nöjd med dig själv senast?
Förra veckan, i tisdags, efter målning av andra - av fyra - fasader på landet.
vad tror du kommer bli roligast i helgen?
Svårt att veta. Men det finns några kandidater.
vilken är din pepplåt för tillfället?
Himmel. Det är många...behöver många just nu. Så...Elina Garanca - vad som helst, bara hon sjunger :-), For Good från Wicked, Vi kommer aldrig att dö - den med trumpetintrot, Lara Fabian - vad som  helst, bara hon sjunger. Just nu Bridge of Hope
vad har du sysselsatt dig med då du har haft dötid i veckan?
Fikat, funderat och fixat
har du gjort/kommer du göra något i veckan som du inte gjort förr?
Nej, inte som jag kommer på. Vad trist att jag inte har det!
vad oroar du dig för?
Det mesta just nu. Är en sådan period.
vem är den kändaste personen du har sett på senaste tiden?
Claes Borgström, i Västervik aningen förvirrad troligen letandes efter ett hotell.
vad har varit mest förvirrande på senaste tiden?
Allt faktiskt.
hur ser dina senast tagna webcam-bilder ut?’
Tar inga web-cam-bilder.
Har veckan varit bra än så länge?
Tillräckligt. Men inte en av de bättre veckorna. Oklart varför.

CSR Corporate Social Responsibility

Det börjar tidigt. Klädföretaget Lindex går över lik, nja, kanske inte, men nästintill för att sälja. De lägger ingenvärdering i vilka bh-storlekar som säljs. De borde och ska lägga värderingar i det. ICA, livsmedelsföretaget, gör det. De tarbort bh i yttepytte storlekar från sitt sortiment.

Så, jag fortsätter handla - då och då endast visserligen men ändå - på ICA. Lindex går fetbort. Mammon härskar där mer än det sociala ansvaret, som för övrigt sträcker sig längre bort (!) än arbetarnas arbetsförhållanden hos Lindex leverantörer långbortista'n.

Artikeln som jag refererar till och reflekterar över återfinns på SvD.

Konjunkturinstitutet och indikatorer

Roligt i morse på P1, en person från Konjunkturinstitutet berättade om sina metoder. Han var väldigt förtjust i en indikator, på konjunkturen på arbetsmarknaden - företagens anställningsplaner.

Nähä! :-) Meeeeeeeeeeen det hade vi aldrig kunnat räkna ut själva...

Dömde ut gjorde han däremot att räkna godståg...eller räkmackeindex på Gothia Tower i Göteborg, eller skumpa-försäljningen...Nå. Var och en  blir väl kär i just sin egen metod...och just detta är kanske en indikator på att just indikatorerna kan hysas bakom agendor.

Vanligen dolda. Men så är det väl inte på Konjunkturinstitutet, väl? Eller? Finns det något som indikerar det...

Dessutom är det ju så att man aldrig ska förolämpa framtiden med prognoser. Som jag faktiskt skrev i en artikel redan förra milleniet. Likväl görs just dessa förolämpningar ideligen.

För övrigt rekommenderar jag denna läsning om okänd poet.

Linköping har blivit med saluhall

Trodde jag i alla fall. Men det verkar inte så, det verkar vara samma företag i hela hallen. Men jag kan ha fel, men fel har jag inte när jag konstaterade att vår lokala ostleverantör - ni vet vilken jag menar - är billigare och bättre på exempelvis Comté. Norins :-) som jag talar om har Comté som är lagrad trettiosex månader, billigare än Matkällarens Comté som är lagrad - enligt uppgift - minst 16 månader.

Eh...minst sexton...okey...Låt oss då tala om något väsentligt. Taleggio, eller möjligen Talleggio, stavningen är inte viktig när man talar om priset. Möjligen för en sökrobot... Där var också Norins billigare.
Visst...det kan vara värt sju kronor kilot att sitta och mysa...på Matkällaren.

Men kan man mysa där? Idag var det rörigt, stökigt och rivigt. Inget lugn alls.

Ser fram emot om även denna av Linköping kopierade idé från Stockholm kan bli något. Det får framtiden utvisa.
2013-01-30 Framtiden har utvisat det...har inte varit där någon mer gång. Jo, förresten, gick igenom en gång för det var lite kallt ute. Och behövde lite värme men befann mig inte utanför Bokia ni vet, där på vägen. Därigenom  brukar jag också gå, med den skillnaden att jag kikar på   böcker man senare ska handla på CD-Media. Där priset är bättre. Avsevärt bättre.

I alla fall på pocket.

Redan tulpanerna.

Ja, "Sociala medier ser ut att följa samma mönster som it-bubblan." och som tulpanbubblan som visserligen kanske inte var jämförbar men ändå.  Människors tillit till marknaden. Det närmar sig väl noll nu utom för fri-sjukvårdskramarna. Och apotekskramarna.

Men IT-bubblan hade ju en föregångar förra milleniet, fastighetsbubblan. Den har man kanske redan glömt. För den var så hemsk.

Så jag vet inte, bubblor och bubblor. Det är ju endast en förändring av tilliten till marknaden och deras aktörer. Som alltid på aktiemarknaden. Men ordet tillit hör man sällan i sammanhanget. Mest risk, och säker investering och nytt sätt att spara.

Bankkonto hade varit bäst inbillar jag mig de senaste 10 åren. Men  jag vet inte. Men med pengar på banken vet man i alla fall vad man får. Där är tilliten hög faktiskt.

Fläskkotlettkammade ynglingar...

Stor underhållning just nu. På östermalm. På lokal. Ett tiotal fläskkotlettskammade ynglingar vid bordet intill. Någon har varit i spanien. Någon vän ska börja jobba i hongkong. Någon har blivit bestulen på fyra hjul. . . Audi suv något. Inga kameror i garaget. Surt visserligen.

Jaha. Agendan följs. Lite raskare förbi lumpenstadiet med skämt under bältet än jag trodd. Sedan viskande prat om affärshemligheter. Nu om saab. . . Inga hemligheter dock.

Något överraskande har en av deras vänner fotboja. Förhållandet väcker lite munterhet. Avslöjade dock inte varför bojan var där.

De var intressanta, dock lite väl oidipala. De passerade tyvärr inte lumpenstadiet, de återvände då och då till det som en gummiboll som kommer tillbaka. Intressant i sig. Underhållningen fortsätter.

Prag är tydligen där man ska avhålla svensexor nu.

Och på riddarhuset täljer man råbiff... Referensen till Riddarhuset solklart på agendan...

Diskuterade deras förehavanden med servicen som jag så klart har en god relation till...en av dem hade inte hört uttrycket fläskotlettskammade förut...men uttrycket gillades så klart...:-)

Vad bra Chalmers!

Ni kom fram till att det faktiskt var den som hade kontot som skrivit inläggen . Lysande att ni törs vara så rätt fram.

Det känns bra att interna utredningar fungerar.

Se också här.

Lite pratade vi per telefon...

I alla fall, men det räckte för att få tillbaka känslan. Av en god vän. Träffade honom inte av olika skäl, men vi pratade i telefon. Tidigt tåg, den här gången, men något säger mig att vi sesi Stockholm i februari. Det ser vi nog till.

Vi har varit ifrån varandra länge länge, av olika skäl, det bara blev så. Mest nog bara så, det bara blev så. Och det var som om barrundan igår förebådade samtalet. Träffade inte bara en, eller två vänner. Utan många. Igår. Bara så där, efter en vesper i högmässan. Där återfanns sex förväntansfulla blivande präster. Träffa vänner är en bra avrundning på en vesper. Guldkantad med köröl på jycken och märren.

Vi pratade i alla fall i telefon idag. Jag och han. Ett kärt återhörande.

En liten dikt från 1994 eller så...

(Namnen är fingerade, alla heter i verkligheten något annat)
Diarré, eller en vecka i mars.

Pappa till Älmhult jobba.

Sture bajsar blött. Sture äter.

Sture sover, verkar lite trött.

Pappa ringer preliminärvården, dam med lidingö-r snackar om vätskeersättning som skall matas med sked och att "det är det enda de gör på barnkliniken".

Pappa trött. Mest på chimärvården, inte på Sture.

Pappa bestämmer sig, du ska ha i dig vätska. Pappa börjar klockan två på natten till tisdagen, ställer microvågsugnen på pip-pip så att han inte skall somna ifrån.

Sture sväljer skedarnas innehåll med tilltagande trötthet.

Efter den tredje skeden klappar Sture Pappa, pappas ögon tåras. Det var som om klappen sade: jag vet att du bara vill väl men det här börjar bli lite jobbigt.

Efter två timmar tycker Pappa det är nog med vätska.

Pappa jobba Älmhult. Pappa ringer hem. Mamma säger: Sture sover. Pappa jobbar. Pappa åker tåget hem.

Sture leker, efter ett tag säger mamma: hon sover. Pappa säger: jag går på möte med dumma herrar.

Lena kommer. Sture har inte kissat på hela dagen säger Mamma.

Lena har bubbeldricka. Lena ska flytta till Dören. Mamma, Pappa, Tora och Sture skall också flytta, men inte till Dören.

Pappa oroar sig lite, Sture är trött. Pappa ringer till preliminärvården ånyo. Pappa svarar rätt på alla frågor, vi kopplas vidare till 16A.

Pappa och Sture åker bilen. Fort.

Pappa ser doktorn, det är Doktorn som var med när Sture föddes, Amelie heter hon. Pappas axlar sjunker ner 4 centimeter. Sture bråkar.

Doktorn kommer. Hej!

Doktorn säger efter anamnesen: Jag har två val. Du får välja. Pappa tar upp en sked, och försöker mata Sture.

Sture suckar.

Doktorn tittar på Pappa.

Doktorn skriver.

Sture är nyfiken på sköterskans pennor. Stures armar blir emlade på tre ställen.

Pappa ringer till Mamma. Mamma gråter, inte för att Sture är på RiL utan för att de Höga Herrarna är dumma. De är Djur, och dessutom dåraktigt dumma.

Sture trycker på knappen. Droppapparaten piper. Sköterskan säger: Har du varit här förut? Pappa säger: Nä, hon är så'n (läraktig, alltså hon
hade ju sett de trycka på knappen), men jag är ju part i målet.

Sture ler.

Sture somnar. Pappa somnar senare.

Pappa säger: Give me Five. Sture slår till med dropp-handen så att slangarna
far och flyger. Sture ler igen.

Pappa är lugn. Pappa och Sture går hem.

Sture bajsar och äter majsvälling.

Pappa ler.

Mamma ler.

Tora ler.