Lasses minneslappar och tankenotiser från Susnet:

Totalt: Månad: Vecka: Dag: Instagram

Leta i den här bloggen

2007-04-22

Som korist upplever man mycket...

Som korist upplever man mycket, mest när man sitter och lyssnar.

Den som citerades har jag glömt namnet på, men jag minns var jag läste det, i damkören Linneas 10-årsjubileumsprogram. Men upplever mest när man lyssnar, mest upplever man, märkte jag, om man lyssnar på ett musikstycke som är komponerat av en mycket god vän. Då, då händer det något.
Detta var första gången jag lyssnat på musikstycke för kör komponterat av god vän.

Det kom skratt, tårar och tankar. Det sista är ju viktigast. Fragment för kvinnoröster, titeln förpliktigar på något sätt. Texterna var från kända kvinliga författare: Bodil Malmsten, Edith Södergran, Märta Tikkanen samt några till. Underbara kompositioner till dessa texter. De berörde.
Mig. Och andra.

Tårarna kom i det lugna, mer traditionellt harmonisatta stycket.

Skrattet kom till Bodil Malmstens text, för övrigt en författare jag träffat på. I ett garage i närheten av Birger Jarlsgatan i Stockholm. Tror jag skrivit om det, förtjänar dock att upprepas.
Hade just lagt i pengar, ser plötsligt Bodil Malmsten på väg mot samma syssla, jag utbrister:
"Oj! Hej, du är bra du!"
hon svarade med ett leende samt "Det är nog du med".
Tankarna kom hela tiden, men mest när kören står med utslagna händer och sjunger att de vill möta världen vapenlös. Och se, där var en författare till: Karin Boye.

Jag tyckte mycket om kompositionen, och det säger jag inte för att vänskapen ska bestå och frodas, utan för att jag tyckte mycket om kompositionen.

Jag är glad att jag tog mig tid att lyssna på fragment av damkören Linneas 10-årsjubileumskonsert. Spefiellt då Fragment för kvinnoröster som kommer göra mig till en helare människa.
Tack.

2 kommentarer:

Maria sa...

Å Bodil. Vilken underbar kommentar! Och känns typisk för henne på nåt vis. Vad härligt det är med människor som är oförutsägbart förutsägbara.

sLars sa...

Ja, det är typiskt henne, det var precis vad Hans sade också när jag berättade om det.

Det är liksom om de har en kärna, som yttrar sig att man förstår att det där "är" Bodil Malmsten. Och ändå känner man henne så klart inte alls. Men liksom lite. Ändå.