Vad sa mamma egentligen...till pappa när han låg och skulle dö...

För det gjorde han. Han låg och skulle dö, minns inte om Cheyne-Stokes-andningen hade kommit. Det minns jag inte. Mindes inte det i detta inlägg heller...
Men den här gången när han låg där på sängen skulle han dö.

Telefonsamtalet från mamma det däremot glömmer jag aldrig: Jag gjorde som du sa. Det är slut nu. Kom och hämta mig. 

Men vad sa hon till pappa efter det att jag sagt till mamma att det var bara hon som kunde säga till pappa att släppa taget. Jag kunde inte säga det, det fungerar liksom inte så.

Hon sa: Släpp taget nu Henry så ses vi se'n.

Det tog två och ett halvt år. Sedan släppte Sigrid taget med i alla fall lite av en saffransbulle i magen.

Nu slår det mig att det finns mer att berätta. Bland annat om ett fönster som var stängt men öppnades.

Det tar vi om tio år eller fem kanske. Eller om fem år eller tio minuter...