Vart är vi på väg...

Så inleddes en predikan för några söndagar sedan. Man kan verkligen fråga sig vart vi är på väg. Samhället, i stort och smått.

Det sker överfall på ljusa dagen i tidigare så lugna Linköping. Kvinnor som motionerar i spår i skogen i diverse städer i vårt avlånga land våldtas av svinaktiga män. Flyktingar kvävs i lastbilar på väg mot friheten eller i överfulla och låsta lastutrymmen på båtar i Medelhavet.








IS får härja fritt i Syrien, troligen beroende på att det inte finns något av värde där för det stora landet i väster.  Så de får demolera världsarvsminnen utan att någon ens lyfter på en slangbella. I samma land mördas dagligen ofattbara mängder människor.

Tokyo kanske inte finns om 100 år läste jag nyss i en rubrik i en av de stora dagstidningarna (inte kvällspressen alltså, de läser jag inte) och det kan ju faktiskt bli så.

Moder jord skriker. Rakt ut.

Snart gör jag det också.