Del 1:2 trumpeten

Förutom att jag undrar lite över min egen numrering...så...ja...men i alla fall. 1 är trumpeten, så tänkte jag nog. I de trenne trumpeten, ärligheten och sifferminnet.
Så var det.
Nog.

Trumpet spelte jag även på bröllop och begravningar. Det gick bra, en hundring vid varje gig. Typ. 150 på bröllop kanske. Minns spelningar i Leksands kyrka, ett dubbelbröllop. Minns inte vilka som gifte sig tyvärr. En hundring räckte långt! På den tiden. Väldigt långt.

Minns också när jag under en begravning såg en kompis kompis, ingen nära vän. Det var första gången jag fick lite trassel med att spela för jag blev ledsen. Trumpeten har ju den fördelen att den är "emellan" dig och publiken/församlingen.

Annars var det liksom "bara" att riva av "Jag har hört om en stad ovan molnen". Eller Entonigt klingar den lilla klockan som den egentligen heter. En rysk melodi, som var väldigt populär i begravningssammanhang i just slutet av 1960-talet, och början av 1970-talet.

Men då. Då satt han där, minns vem det var forfarande till utseendet. Minns inte vad han heter, tror det var hans pappa som gått bort. Vi nickade åt varandra. Den där nicken ni vet som betyder "jag ser dig, och det är gott nog just nu".

Senare i Linköping trodde jag inte mina öron och ögon när jag satt på Hamlet med en av min barndomsidoler: Jan Allan. Det var efter ett av många gig med Trio Con Tromba. Att jag skulle sitta vid samma bord som den trumpetare jag diggade till max i Rättvik trodde jag inte skulle ske. Men det gjorde det.

Precis som lektionerna med Americo Belotto. Som var underbara. Tror jag berättat om dem, här kommer en kort version. Han hade spelat för den berömde Caruso - nej, inte sångaren, trumpetläraren Caruso i New York City.

Spela du ett G, jag går upp så länge. Jag tänkte...han är ju lite...eljest (men det visste jag inte att det hette...då...:-) ) och efter ett tag kom han ner i källaren som var full med trumpeter för övrigt och kikade. Traskade upp för trapporna igen.

Efter tre fyra sådana vandringar hörde jag plötsligt en röst ropa "NU!".

Exakt då när jag hörde det "NU"et var det bara jag och tonen G i hela universum. Det var det fokuset han letade efter. Misstänker jag. Sedan började lektionen. Glömmer det aldrig. Har hittat honom på Fejjan nu, en av anledningarna att jag fortfarande är kvar där. Tillsammans med alla andra jag hittat genom Fejjan som jag inte hade hittat annars.

Mamma sa "men...ska han inte ha betalt?"
"Nej" svarade jag, det verkar inte så. De som skjutsades till honom i Mercedes Benz tog han betalt av...inte mig. Mamma fortsatte, men men men vill han inte ha hjortonsylt eller något? Tog aldrig med någon sylt till Americo.

Det blev aldrig så. Men jag minns mammas förundran över att  han inte ville ha betalt. Samtidigt som hon bara konstaterade detta faktum.