Är innerligt glad att jag fortfarande kan sjunga

Är innerligt glad också över att jag började sjunga, igen efter ett litet uppehåll.

Just nu sitter jag och småler åt upplevelsen i Nässjö och Faurés Requiem. Där och då som inhyrd eftersom tenortillgången inte är stor där i Nässjö och det behövdes förstärkning.

Varje gång jag hoppar in så där i körer runt om i vår bygd så slås jag av entusiasmen  hos körsångarna och hos dirigenterna för dessa sångare. De sliter som djur för att få kören framåt. Och de lyckas.

Faurés Requiem lät väldigt bra. Två kantorer var solister, en från Västervik och en annan från Jönköping. Organisten var från Nässjö och spelade på stora orgeln från läktaren. Det fungerade. Avståndet beredde bekymmer en aning under repet så en kamera på dirigenten och TV på läktaren riggades upp. Sedan fungerade det. :-)

Det finns dagar när man undrar över alla tre. Livet, kärleken och döden

Dödens närhet kommer vanligen som en åminnelse av pappa, mamma eller mormor. Eller någon vän som gått bort alldeles för tidigt. Som det heter. Som om vi bestämde när det är "dags". Det vet man aldrig ju. Jag själv har fått för mig att jag kommer att dö i en trapp. Märklig tanke. Men den är väldigt påtaglig och aningen läskig på sitt sätt.

Kärleken till livet är stor hos de flesta vill jag tro. Undrar dock inte lite stillsamt om jag söker mig till de som hyser en stark kärlek till livet. En del av dem begriper inte livet men det vill jag mena är en annan sak. Men de har en kärlek till just livet.

Livet ja. Det är till för att levas har jag skrivit någonstans. Det tror jag på. Det är inte en börda på något vis som vi ska ta oss igenom, det är ingen dans på rosor, det är ingen vandring i en jämmerdal eller en resa med en dillkvist bakom örat och en räkmacka i handen.
Det ska levas.

Som en favoritdirigent sa en gång: gå din egen väg, de andra är upptagna.