Lasses minneslappar och tankenotiser från Susnet:

Totalt: Månad: Vecka: Dag: Instagram

2018-09-05

Tågresor med akustisk miljöförstöring...och en hundraåring med flickvän

Åker tåg mellan Linköping och Västervik. Förstår inte varför det hela tiden ska pratas om man är ett sällskap. Kan det liksom inte bara vara lite tyst emellanåt. Så man kan tänka på det som sagts. Sällskapet emellan. 

Det måste ju vara så att reflektion i samtal mellan människor också är viktig. Eller är det månne så att inre deflation inte längre är på modet. Utan det ska pladdras och pladdras om vad tusan som helst. Bara det pratas. En slags skvallerradio med prat. Som mal och mal. Såvitt jag kan bedöma mest svammel. Lite intressant smyger sig in. Men inte  mycket alls.

Kräsen kanske jag är då kan man tycka. När det gäller mellanmänskliga möten är jag det. Träffade en person idag med Walters syndrom. Vi sa inte mycket. Det mötet gav mig ändå mer än detta lyssnande på var barnbarnen ska bo. Om det kostar annorlunda i olika vagnar på tåget. Eller om ja, tusan vet. Döljer snacket i lurarna.
Det som är glädjande kom jag på är att de inte talar i mobil...utan jag hör alla delar. 

Roligast är åttioåringen bakom mig, som dricksade tågvärdinnan! Värdinnan lever på det än. Tro mig. Hon vandrar omkring i vagnen med ett bredare och varmare leende,
Så det så. För det vet man.

Nu ringde han till en bekant, och ropade ut över kupén att soppåsen som Gun skulle slänga ska inte slängas. Det låg en viktig skrivelse i påsen, den hamnade där av misstag. Jag brinner av nyfikenhet vad det är för skrivelse. Men man kan ju inte fråga främmande åttioåringar om sådant... Det går bara inte för sig.

Det jag djupt ångrar är att jag inte frågade henne mer, ni minns,som varit på begravning. Och jag frågade hur gammal hennes gammelmorfar var som dog. Ett hundra år sa tjejen med den lilla svarta. Och glittrande ögon. På min undran hur många som var med på begravningen sa hon ännu mer glittrande och med ett varmare leende: hans nya flickvän...

Hur gammal var hon undrar man. Hur länge var de ihop? Jag hann inte fråga, hon gick åt taxihållet på Linköpings central, jag gick uppför trappan högt skrattande mot stan. Ibland ska man inleda samtal fast man inte tror det passar sig.

Det hade passat sig i detta fall. Vi hade haft ett mellanmänskligt möte att minnas.

2018-08-30

Ett flipper-spel - sinnebilden för positiv nostalgi

S:t Kors har gjort något väldigt väldigt bra i Mjärdevi Center, de har placerat ett flipperspel i entrehallen... En förbipasserande yngling sa "det står mest medelålders där"...

Tacka för det...vilken tripp på minnenas allé (inte memory lane som det står i S:t Kors lilla skylt vid spelet) det är att spela flipper. Gamla minnen väcks till liv. I föräldrarnas restaurang Rättviksbaren - underligt nog lokaliserad i Rättvik - fanns ett flipperspel. Jag hade så klart nycklar till det och spelade på det så snart jag kom åt utan att lägga i pengar.

Mest var vi tre som spelade. Minns namnet på den ene men väl den andra. De var några år äldre än jag och troligen fick jag glimtar från dem hur det är att vara just det, äldre.

När jag nu spelar på Pirates of the Caribbean-spelet kommer gamla takter tillbaka. Men också besvikelse över att reaktionen inte är vad den en gång var.

Men leendet över en bra kula eller en extra kula finns kvar.

2018-08-26

En helig man - sa sambon

Igår var jag och sambon med om något fantastiskt. Det märkliga med detta då det sker är man har tid att tänka: detta är fantastiskt och viktigt.

Det var en sådan vanlig inledning på ett kalas. Man dricker bubbel och bubblar. Så långt ofantastiskt. Vanligt som sagt. Men det är ju så klart kul att säga hej till några vänner och bekanta och utbyta semesterminnen och så.

Men sen.

Sen händer det något himmelskt när man språkar med en Martin. Denne underbare man med plirande ögon som på något vis annonserar att jag vet vem du är. Och dessa ögon ser Dig. Just Dig. Öronen Lyssnar uppmärksamt på just Dig.

Men. Viker inte en tum från att berätta om livet, kärleken och tillståndet i världen.

Citerade dessutom inte - vad jag vet - bibeln en enda gång.
Men Buddha.

Samtalet vi hade med biskop emeritus Martin kommer jag att minnas i evigheters evighet.

Inte orden.
Men andemeningen.

2018-08-10

Livet i kubik

Livet skriker ibland ut sin tillvaro från alla sina mörkaste hörn.
Det är död. Det är skiljelinjer. Det är sorg.
Det är en orientering om att hitta rätt väg eller en allmän oro för klimatet.

Det är en undran om ett bortval är rätt. Livet spelar spratt och ibland får man bara betrakta.

Eländet understundom.

Och ändå. Ändå ler jag inombords. Av en förnöjsamhet att fått vara med så länge. En inre tillfredsställelse att få mött så många intressanta människor genom min varsamma vandring på jorden.

Återkommer till lokföraren ord: du träffar bara trevliga människor du.

2018-07-04

Idag är det begravning, för Lasse mjölkbonden på slätten

Idag är det begravning för Lasse, han mjölkbonden på slätten jag skrev om för några dagar sedan. Jag träffade honom en eller möjligen två gånger. Sonen träffade honom flera gånger. Jag tänker på gården, framtiden och Bosse. Brodern som är kvar och dansar på jorden.

Jag vet inte men troligen var de som ler och långhalm och kompletterade varandra i verksamheten på gården. Lasse lagade maten vet jag, så mycket vet jag. Lasse var lite ofärdig - som det heter i dalarna - efter det att han trillat av en traktor för några år sedan. Lasse satt i rullstol sedan den olyckan. Sedan drabbade cancern honom och han avled för några veckor sedan.

Det finns något som djupt, väldigt djupt binder samman mitt eget liv med sonens liv i och med gården. Tidigt var jag på en bondgården i Sunnanhed och klämde kokta potatisar till grisarna i stallet. Jag har ett minne av att det var kor där innan grisarna och mormor Hilma mjölkade dem så klart och hade såna där fina mjölkkrukor ni vet som nu står utmed vissa vägar på pallar.

Mjölkpallar.

Pallar ja. Det undrar jag om jag gör idag. Tanken är att vara där som stöd för sonen, på begravningen. Vi får se hur det går med den saken.

Jag tror jag håller mormor i handen, så löser det sig.

Det säger vi.

2018-06-28

Lasse och Bosse - två mjölkbönder på slätten

Lasse en av två bröder har - hade - en gård tillsammans med ett - gissar jag - 45-tal kor. Mjölk är huvudproduktionen på den gemensamma gården. Flera tusen liter varannan dag kan jag tänka mig. Sonen hjälpte och hjälper till där då och då med matinköp och göromål i ladugården.

Jag minns mitt första besök.

Det var tydligt att man inte fick gå in i ladugården om man inte arbetade där. Lasse satt i sin rullstol, inte på vakt, utan bara satt där i öppningen. Som för att vara med. Han kunde köra traktor trots rullstolen men det var bökigt att köra runt i ladugården.

Verksamheten var i full gång. Det mockades, det kördes skottkärror, det lades ut hö. När skottkärran vars däck hade lite för lite luft i sig passerade Lasse för fjärde gången sa Lasse "Det var inte mycket luft i den där du". Svaret blev ett kort "mmmm"...men vid nästa passage blev svaret "Jaaa, men det är bara nertill". Skratt utbröt...:-)

Vila i frid Lasse. Mitt enda möte med dig minns jag alltid. En anledning är historien ovan. En annan anledning är att jag ville så gärna efter mötet med dig, din bror Bo, kor och ladugård ringa till min mamma och berätta att barnbarnet är i en ladugård med kor. Precis som min mormor var för länge länge sedan. Nu kan ni alla byta historier där uppe i himlen.

Jag hör skratten eka ända hit.

2018-06-11

Väventyr - väver ett äventyr

Det gjorde jag i helgen. Det fanns fasta  hållpunkter med möten med människor i stora huvudstaden. Men resten vävdes efterhand till en väv, kanske tråcklades det lite också. Det är lite oklart.

Väventyret startade med en öl på Spanjorskan, detta relativa nytillskott på Stockholms kroghimmel. Gillar den.

Sedan fortsattes det med ett fint möte på Tak med multikonstnär. Tak har underbar utsikt över huvudstaden! Tur vi var där tidigt, när vi lämnade taket var kön väldigt lång, vääääääldigt lång. Sedan blev det middag med multikonstnär och gemensam vän i högskolebranschen på SKH.

På lördag var ett besök givet, nej, två, ett på Cafe Pascal på Norrtullsgatan och ett besök på Skånegatan 57, Cafe Pascals nyöppnade bageri och cafe. Kant i kant kom en inbokad fyratimmars lunch - den blev så lång (!) - lunchen var huvudtråden i väven och blev som väntat: varm, viktig och varsamt forskande.

Gustaf Sjökvists kammarkörs konsert i Nacka kyrka lördag kväll var himla skön att få till livs. Själen berikades och jag mötte en internetvän. Och en vän IRL - eller afk som en del säger away from keyboard - mötte jag också som sjöng i kören. Himla fint att ses och att lyssna på musiken som framfördes.

Lördagens avslutningen skedde på Daphne's en restaurang jag kommer att återvända till nästa väventyr misstänker jag.

Söndag. Lerin. Liljevalchs. Vad mer finns att säga.

Se den. Se den.

Speciellt Syrien-tavlorna.

Se dem.


2018-05-19

Det spelar ingen roll faktiskt hur gammal hon hade blivit

I vanliga fall hade jag räknat ut hur många år mamma skulle blivit i morgon, då hennes födelsedag är. Men nä.

Struntar i det nu.

Finis origine pendet.

Jag vet med hjärtat och hjärnan att hon bidrog till mitt nuvarande mantra: jag är ärlig så jag lider av det och social så jag lider av det. Jag minns som igår när hon avslöjade en lögn. Hon tittade bara på mig på väg nerför en trapp. Det behövdes inget mer. Hennes ögon sa: ljug inte, det leder ingenstans.

Senare i livet sparkade jag boll. Ja faktiskt, tro det eller ej. Råkade så klart slå bollen in i en ruta som gick sönder. Så klart. Gick hem och berättade det för mamma som ringde till farbrorn som ägde fastigheten.

Han meddelade mamma att han tar kostnaden under parollen ' är pojken så ärlig ska det belönas '. På den vägen är det.

Kram mamma. Saknar att språka med dig här på jorden men känner än din kärlek.

2018-05-11

I Warszawa pussas det en gång på kind

En gång i Polen alltså. Ett gäng gymnasietjejer gissar jag ses på Statbucks. En av dem är sen. Går runt till de tre och medelhavskt pussar på kind. Rättare sagt i luften bredvid kind.

I Grekland verkar det görs också detta men då i två vändor. Det vet jag eftersom en av mina vänner och jag gör så. Han är från Grekland.

I Frankrike vill jag minnas att turerna är tre och diskuterade med våra franskboende vänner vilken sida man ska börja på.

Vilken sida S började på förresten när han kindpussade nyblivna tonårsdottern M på stora bokhandeln i Avignon förtäljer inte historien. Dottern M struntade ljuvt i vilken. Men ett bläck-S återfanns senare på handen under resan.

Hur kommer det sig att medelhavssedvänjor letar sig norrut? Så långt ibland som till de mer ostliga delarna av vår huvudstad. Där dock utförs pussandet som en (social) markör får jag en känsla av. Men är osäker.

Här i Polen en gång. Grekland två. Frankrike tre.

I Sverige tar vi inte längre varandra i handen när vi ses. Jo. I  vissa grupperingar sker det. Men annars är vi utfattiga på nära kontakt vid mötet med en annan medmänniska.

2018-04-03

Tillvarons beskaffenhet varierar

Idag varierar den som bara den.

Men så ska det väl vara och det är det som är livet, tycker mig konstaterat detta förut. Det är när rörigheten runt en blir markant högre och djupare som tillvaron ter sig ohanterlig. Men det går att hantera genom att sortera eller som jag gör just nu. Skriva.

En greppbar verklighet är det vi alla famnar, trängtar och söker. Den är inom räckhåll för det mesta, men när stödpunkterna, ankringstamparna och vingarna sviktar blir man vilse.

Och det är som det skall.

2018-03-15

Mitt biblitek

(Publicerad i Corren i september 1996 Lotta Torstensson)
Mitt biblitek har brunnit ner. Och det spelar ingen roll om man fyller fyra i nästa vecka och kan orden i bästa sagan utantill. Eller om man är jättestor och går på sexårs och kan skriva orden med spretiga bokstäver nästan alldeles själv. Eller om man är stor och trodde att man varit med om allt. Mitt biblitek har brunnit ner. 

Alla Pippiböckerna, mamma. Var finns dom nu? Jo, vet du, Pippiböckerna fanns ju i hyllorna inne i ditt biblitek. Så dom har också brunnit. Inget finns kvar. Vi såg ju det. Vi var ju där och tittade. På bibliteket. 

Förresten var ni på bibliteket långt innan ni föddes. För alla böckerna jag lånade och läste om hur det skulle vara och hur det skulle kännas när ni föddes. Dom fanns på bibliteket. Längst bort. Det tog sin tid att vanka dit och tillbaka med en unge i magen. Så skönt att sätta sig och vila på halva vägen.

Och alla böckerna som handlade om hur det skulle vara när ni kommit ut och växte och blev större. Dom fanns också på bibliteket. Mitt i ungefär. Så att det inte skulle vara så långt att gå när man var småbarnsförälder och alltid trött och inte längre hade tid att vila på halva vägen. 

Alldeles i närheten fanns hyllan med böcker om människor som aldrig varit trötta. Som levt hemskt intressanta liv och uträttat storverk. 

Uppslagsböckerna. Dom fanns också på bibliteket. I en lång rad. Raka i ryggen. Som soldater i givakt med blankputsade skor, välborstade uniformer och skyldrade gevär. A till ö. A till ö.
Och lyriken. Ord som vapen.

Ja, sen hade vi dom där högfärdiga skönlitterära nykomlingarna med näsan i vädret som alltid trodde att dom var förmer än andra och som man måste ställa sig i kö för att få låna. Ena riktiga mallgrodor som ännu inte bekänt färg. Ändå visste dom att folk skulle ge vad som helst för att få hålla i dom och lukta på dom och smeka dom. 

Men allra bäst på bibliteket var egentligen dom där böckerna som någon just läst. Somliga lutade sig litet nonchalant mot varandra i hyllan. Andra halvlåg, slarvigt utmanande, på en vagn alldeles vid lånedisken. Gulnade och slitna. Välanvända. Älskade. Saknade.

Alla ni hemskt intressanta människor på bibliteket. Måtte ni aldrig tröttna. Måtte ni aldrig ge upp. Måtte ni alla hamna där på hyllan mitt i. Bland dom oförtrutna, oförtröttliga, oförglömliga.
Förr mitt biblitek. För ditt biblitek. För barnens biblitek. För det fria ordet. Och för dom spretiga bokstäverna. Som alltid överlever.

2018-02-08

Ibland vill man bara släcka ner

Idag är en sådan dag. Det kommer nog att kännas så här i början av februari länge misstänker jag. Det är (igår) två år sedan Eva blev brutalt ihjälkörd av en drogpåverkad vansinneskörande yngling i hörnet av Hamngatan-Drottninggatan. Det var så otroligt onödigt. Så otroligt sorgligt. Så förbaskat dumt.

"Varför skulle du ut då?" skrev en av hennes vänner på facebook. Ja, varför?
Inläggen efter dne 7/2 2016 här på min blogg är korta men beskriver - om jag får säga det själv - rätt bra hur det  faktiskt var och kändes. Sedan får man multiplicera det med miljoner för att på något sätt försöka förstå hur familjen runt Eva hade det den tiden och har i början av februari.

Början av februari blir inte längre som den början en gång var, början av februari kommer nu att vara en påminnelse om att det tar slut en gång.

2018-02-05

Vocal Art Ensemble - Ljungs kyrka

En fullsatt kyrka på landet, vita vidder mötte oss när vi kom. Vi åkte tidigt jag misstänkte det kunde bli fullt. Och det blev det.

Det var fullt spett från början, de började med ett fortissimo så man satt klistrad i bänken. Klangfullt och effektivt. Sedan fortsatte de vandringen genom musiken som var gjord av endast nutida kompositörer. Friskt. Bäst var Hands, om ni frågar mig. Då kom tårarna - och de kommer inte så ofta nuförtiden.

Så bra det var totalt sett! Varför var det det undrade vi under  hemfärden. Jo, troligen på ett antal orsaker:
  1. De knöt omedelbart kontakt vid ingången till konserten, de viskade titeln på huvudnumret under det att de sökte ögonkontakt med publiken
  2. De tyckte mycket om musiken som de sjöng, såvitt jag kan bedöma
  3. De sjöng merparten utantill (känsligt ämne för mig...har svårt för detta)
  4. De tog ut svängarna rejält, dvs det inledande fortissimot kontrasterades med pianissimoställen.
    Men man fördes varsamt mellan ytterligheterna
  5. Solistgrupperna bröt ur sig ur klangen men tillhörde fortfarande kören när stycket sjöngs
Tycker man inte om allt man sjunger? Nä...jag gör inte det, men kollar runt lite i körerna jag sjunger i om någon annan tycker om det. Då sjunger jag för deras skull - då är det ju någon som gillar stycket.

Så. Om ni någon gång är i närheten av Vocal Art Ensamble gå och lyssna. De är fantastiska.

2018-01-15

Jag vet inte - börjar fundera på en bucket list...

Vad nu de heter på svenska. "Att göra" är så tråkigt...har aldrig haft sådana listor i mitt liv faktiskt. Skriver visserligen upp saker som jag ska göra. Men det står inte "Att göra" överst på listan men visst. Det kanske är en slags "att-göra"-lista i alla fall. Ser det dock mer som en kom-ihåg-lapp.

Men kom-ihåg-lapp på saker man vill göra innan man dansat klart på jorden låter ju lite udda. Det också. "Saker att göra innan man dör" är för långt. Och tråkigt, det annonserar dessutom slutet vilket vi inte vill av någon anledning trots att det ju kommer.

  1. Köpa en reservoarpenna. [Done]
  2. Hurtigrutten - i alla fall en del av den. Orkar nog inte hela
  3. Lyssna på Barbara Hannigan i något operahus
  4. Lyssna på Elina Garanca i något operahus
  5. Se en opera-föreställning till, eller varför inte två...på arenan i Verona
  6. Se och lyssna till musikalen Wicked någonstans i världen
  7. Lyssna på trumpetaren Tine Thing Helseth när hon spelar i närheten. (Missade henne i Stockholm i slutet av 2017) 
  8. Se midnattssolen
Något mer kommer jag inte på i en hast faktiskt. Men det räcker med sju punkter.

Väl.

2017-11-27

Fyllde 60 i somras

Men festen var i helgen.

Och vilken fest, vilken värme bland de som var där. Det vara bara favoriter där. Kommer att leva på den festen länge länge. Av värmen och samtalen med  de som var där.

Jag är rik som en av mina närmaste vänner brukar säga.

Där återfanns vänner från tiden på Linköpings Tekniska Högskola som den hette i slutet på sjuttiotalet. Där fanns människor från tiden i alla körer jag sjungit i: LiHkören, AdLibitum, Vox Humana, Domkyrkans Kammarkör, Östgöta Kammarkör. Där fanns våra vänner numera boende i Frankrike som vi besökte under nästan två dekader under sommaren. Där fanns grannar från förr, vänner som jag fått genom Lotta.

Man märker hur viktigt, eller jag märker, hur viktigt det är i alla fall för mig att hitta ett jag i och med att det finns ett du.

2017-11-21

Tänkte att Spotify skulle rädda mig från ett privat samtal i landskapet om en mammas död

Inte min mamma. En annans mamma.

Spotify står alltid på slump.

Pyttsan.

Tryckte bort en soul-låt och fram kommer Pär Lagerkvist rätt i nyllet och in i lurarna..."Det kom ett brev" tonsatt av (misstänker jag) Göran Fristorp.

Som handlar om en mamma.

Allas mammor.

2017-11-06

Läser biografin om Freddie Wadling

Ytterligare en artist jag missat genom åren. Varför är lite underligt, eller så mognar man. Bara.

Det är nog så. Eller så missar man bara en storhet som han när man vandrar här genom livet.

En del storheter upptäcker man kanske aldrig. Det är synd. Men inget att göra åt. När Freddie Wadling sjunger här med Helen Sjöholm är det magi.
I sanning magi.

I den stora sorgens famn.




2017-10-02

Vad sjutton ska man skriva...

Satt en kväll på Parkgatan i Linköping, jag var 31 år sisådär och tänkte att jaha. Nu blir livet så här. Och det är helt OK. Jag gillar barn men det kommer inte att bli några. Och det är helt OK. Jag fortsätta dricka lite öl på dåvarande MåGott (Mörners) hos Bobbo och Marjo och dem. Tränade - ja faktiskt - och jobbade. Körde Saab. Gick på fester och åkte till Jordanien 1989.

Och där fanns hon. Mamman till mina barn. Först kom Kasper, men du får ursäkta Kasper, det är Märtas dag i dag.

Och där tog det stopp. Det finns inte ord i världen och på jorden hur jag känner för dig Märta.

Nu fyller du ett kvarts sekel. Ett kvarts sekel. Jag tar och citerar lite från den skrift vi petat ihop jag och din mamma:

1994-02-03

Märta pratar också, "he å" säger hon när man går på morgonen.

En annan populär mening när de är ute och går med mamma är "iv mi ajv" (give me five). Se'n slår de ihop händerna och Märta bara skrattar, och Kasper skrattar med. De leker väldigt bra ihop, ibland vet inte Kasper när han ska sluta. Men så är det väl, man vet väl inte det när man är ungefär 1000 dagar gammal.

1994-08-16

Märta pratar för fullt, två ordsmeningar. Här följer de som kommer till mitt huvud just nu:

Mera sock(er), Mera ko(r)v, Mera (mj)ö(l)k, tappa den, öpp(n)a den.

Så talar hon, det är karakteristiskt att det mesta handlar om mat, och om mera av olika födoämnen. Där ser man middagens betydelse för språkutvecklingen hos di små.


Kram älskade Märta.



2017-09-20

Min mamma och min mammas mamma och min mammas mammas mamma

Nej, det är inte släktforskning. Eller jo, det är det nog. Det som Charlotte Engelkes utför på scenen med ett gäng attribut. Föreställningen Min Mamma som just nu reser omkring i Sverige.

Tankeväckande och smärtsamt. Väldigt bra teater. Som berör till skillnad från vad Correns recensent tyckte. Men de har ju inte alltid rätt...


2017-09-10

Den här texten säger mycket

om en älskad katt under fjorton år. Det är Leona Lewis som sjunger den.

You walked with me
Footprints in the sand
And helped me understand
Where I'm going
You walked with me
When I was all alone
With so much unknown
Along the way
Then I heard you say
I promise you
I'm always there
When your heart is filled with sorrow and despair
And I'll carry you
When you need a friend
You'll find my footprints in the sand
I see my life
Flash across the sky
So many times I've lied
And been so afraid
And just when I
I thought I'd lost my way
You gave me strenght to carry on
That's when I heard you say
I promise you
I'm always there
When your heart is filled with sorrow and despair
Oh, I'll carry you
When you need a friend
You'll find my footprints in the sand
When I'm weary
Well I know you'll be there
And I can feel you
When you say
I promise you
I'm always there
When your heart is full of sadness and despair
I'll carry you
When you need a friend
You'll find my footprints in the sand
When your is full of sadness and despair
I'll carry you
When you need a friend
I promise you
I'm always there
When you need a friend
You'll find my footprints in the sand