Det var en gång en bar - utan alkoholtillstånd faktiskt namnet till trots

Den hette Rättviksbaren, låg på HSB-gatan i Rättvik. Den var öppen 7-18 kanske till och med 6-18. Rättviksbaren hade eget porslin. Det porslinet har dykt upp igen.

På Bar Oas i Stockholm. Det som är så himla fantastiskt är att stället drivs av barn till en nära vän. Som också kommer från Rättvik. Vi spelade tillsammans i olika konstellationer under ungdomsåren. 

På Bar Oas finns tallrikar från just Rättviksbaren.

Besökte Bar Oas härom veckan. När jag frågade lite försynt - ja, jag kan vara det...:-) - om det var korrekt att det fanns tallrikar här som det står Rättviksbaren på svarade en person med att vända på klacken och hämta en.

Han frågade: Har du någon koppling till den?

Jag satt tyst med begynnande tårar i ögonen och klämde fram: Den ägdes av mina föräldrar.

Besöker Bar Oas igen. Hoppas de har tallrikarna kvar. De har fått egna nu. Fina också så klart. Men jag gillar - oaktat just Rättviksbarstallrikarna - blandningen av porslin. Det blir lite levande då.

En poetisk vän har varit i Nepal

 Skriver om hur dagarna går där och är. De är inte som här. Så klart. Men i alla fall. Nu är vännen hemma i varmt täcke och varm dusch.

Men en mening tog tag i mig i det avslutande mailet från Nepal.

Klart väder idag och de vita topparna längs Världens Tak har blinkat åt mig med ena ögat för att få mig att längta tillbaka. Jag såg det nog.

Det är så vackert och man ser framför sig hur de höga bergen liksom blinkar till.

Det finns olika slags tomhet har jag märkt

 Av olika ej påverkbara skäl började jag fundera på det i förra veckan.

Det finns en tomhet när den man bor ihop med är bortrest. Personen är "bara" inte där, hemma. Kommer tillbaka efter ett visst antal dagar. Det "vet" man eller så är det bestämt.

En större, djupare tomhet infinner sig när personen är på sjukhus. Den tomheten är djupare och den kommer till en rusande på morgonen i en enda tanke "hen är inte hemma". Sedan "hoppas det går bra". Och så: de tar hand om hen där. Men tomheten finns kvar, en djupare, bredare tomhet. Mer osäker. För man "vet" inte när hen kommer hem.

Så finns en tomhet efter den som gått bort. Den gäckar - i alla fall mig - hela tiden. Otaliga gånger har jag varit på väg att ringa min mamma (hon gick bort 2013) vid vissa tillfällen. Som exempelvis vid tomhet på grund av sjukhusvistelse. Då, inbillar jag mig, var det en regrediering till min barndom och ett rop att hjälpa mig.

Den vise mannen och män på vandring

Vet inte var jag sett eller hört denna historia. Letat efter den här på min egna blogg utan framgång...

Det sitter en vis man mellan två närliggande byar, han har suttit där ett tag och finns liksom till för de förbipasserande. Det kommer en man från byn till vänster om den vise mannen. Han frågar:

- Hur är människorna i byn där borta till höger om dig?

- Ja, sa den vise mannen, hur var människorna i byn du kommer ifrån?

- De var trista och dumma, sa mannen.

- Då är de nog likadana i byn du kommer till.

Det gick ett tag. Efter någon timme kommer en annan man från byn till höger om den vise mannen. Han ställer samma fråga:

- Hur är människorna i byn där borta till vänster om dig?

- Tja du, sa den vise mannen, hur var människorna i byn du kommer ifrån?

- De var glada och trevliga, sa mannen.

- Jaha, sa vise mannen, då ska du se att de är likadana i byn du nu kommer till.

Hemkomst efter en vandring i minnenas allé

Att så att säga möta sig själv där man vandrade för 50 år sedan (och mer) gör att man påminns om det inre livet i ens väsen. Det som är en kärna av just mig mitt jag. Samtidigt är detta jag ändrat och jag vet inte varför men jag kommer att tänka på att vi på Matematisk Statistik-kursen sa att det vi lärde oss där var att säga stokastiskt i stället för slumpmässig (!). Det är ett roligt skämt på sitt sätt. Men skämtet visar också att en del ord mejslar ut saker och ting bättre än andra. Kanske inte i just detta fall. Men i andra är orden viktigare. En del ord visste man inte om för 50 år sedan.

Jag minns en uppsats jag skrev i svenska på Rättviksskolan. Av någon anledning hade jag uppsnappat ordet understundom som 14-15 åring. Var vete sjutton. Men snappat upp det hade jag. Så. Skrev ordet i min uppsats som handlade om min praktik på LM Ericsson i Stockholm. Minns meningen än: Understundom lärde jag mig något på praktiken. Läraren i svenska hade roligt åt ordet. Och jag tänkte. Ja ja...ha lite kul åt det då...det jag inte förstod då var att det var ett slags brott mot formen. Det kan varit så. Om det verkligen var anledningen till att han läste upp det inför klassen vet jag inte.

Långbryggan ska man gå ut på när man är i Rättvik. Oavsett årstid. Dispens från denna vandring tror jag inte går att få faktiskt.

Det är lite fuskigt att inte gå ut på den. Det lite underliga är att jag gick inte ofta ut på den när jag bodde där från 1957 till 1976. Då gick jag mest i vattnet vid sidan av den. På den vänstra sidan i bilden men på den högra sidan från samhället. Man kan gå ut nästan till holmen som ligger 5-600 meter ut. Så långgrunt är det (!).

En sak till som är ett måste är så klart gravarna. Den som är min mormors grav är lite ansatt men mammas och pappas är inte det:

 

Mamma och Pappa

 

Mormor Hilma
(Unger-Axels grav)

Har ett brev hemma där det står att min mamma får anta namnet Unger. Men hon kallade sig inte det tror jag. Men jag vet inte.

En tongivande person i mitt liv gick bort 31:a januari

Det tog mig mer än jag anade, ruskade om mig, det var ju ändå en massa år sedan jag mötte honom varje dag. Mötte honom en kort stund för 5-7 år sedan också. Men inte mer. I nutid.

Han vad en alternativ fadersfigur och tillika gestalt som danade mig en hel del under åren 1972 och fram till flytten 1976 men även efter det till 1980 sisådär. Men mest dock under de inledande åren i Rättvik som pappa till min första flickvän och sedermera första fru.

Vistades ofta där hos hennes föräldrar. Väldigt ofta och där lärde jag mig hur det är att leva ett vanligt familjeliv och inte ett restaurangliv - som det absolut inte är något fel på, inte alls - med middagar vid bord och samtal om ditt och datt. Där och då.

Hemma hos oss pratade vi mest när vi sågs på restaurangen.

Här, här var det något annat. En annan stans - som i ställe att stå på - och jag gillade honom mycket. Nära till skratt och alltid alltid lugn. Alltid trygg. Har en hel del minnen när jag i saknad parkerade mig utanför deras hus sent en kväll. Han kommer ut och säger "det är nog lika bra du går hem nu, hon kommer inte hem idag...". Nä, hon gjorde inte det tror jag.

Han lämnar en ensam fru, vet inte men de var tillsammans i säkerligen 45-50 år.

Nu är han på en myr och plockar hjortron. Ett ljus kommer nu att vara tänt när jag tänder ett för de mina. Han får faktiskt två tillfällen... ett när jag minns mammas bortgång och ett när jag minns pappas.

Vila i frid. Ditt minne är ljust länge länge.

Ikväll för sju år sedan vandrade jag och sonen ner på stan

Vi skulle träffa några vänner vi inte sett på länge. Bland annat en trollkarl så jag anade lite vad som skulle komma att hända; mamma Sigrid låg på sjukhus sedan några veckor, familjen - alla fyra - var dit till Mora över dagen och hälsade på några dagar före idag.

Hon hade något kvar tänkte jag, det brukar ju vara så. Det är något kvar "att göra". Det var att träffa familjen tänkte vi. Så vi åkte.

För sju år sedan, för några dagar sedan. Då.

Natten mot i morgon hände det. För sju år sedan. Mamma somnade in. Med lussebulle i magen och jag vill tro med ett leende på läpparna. Det senare är en önskan, jag vet det. Men jag vill tro det. Det finns en historia här som jag ska berätta någon gång när anden faller på. Ja, anden.

Spotify spelar på slump Olle Adolphsons "Så går vi bort". Jag säger då det. Nu blev till och med jag förvånad över "slumpen" och det är inte ofta.

Så nu slutar jag att skriva. Ser inte vad jag skriver längre så tar en paus. Passerar jag domkyrkan i morgon och tänder ett ljus.

Tände just ett på familjesidan.se och skrev
"Det kvarstår, ringandet som jag vill göra. Men jag lägger liksom på innan jag slagit numret.
Sedan pratar vi en stund."

Har sagt detta till många nu som förlorat någon och jag minns tyvärr inte vem som lärde mig det. Men skulle vilja minnas det: Själar tar aldrig farväl.   

Nä, de gör ju inte det.

 

Har inte skrivit varje 7:e februari sedan 2016 då det hände

En vän till många slets bort brutalt från jordelivet. Passerar hennes grav lite mer sällan nu eftersom jag inte arbetar åt det hållet längre. Men ibland sker det. Passerandet.

Ibland sker det också, uppstannandet.

Jag gillar det mer.

Ibland saknar jag storband...

Att sitta där med leadstämman i trumpetsektionen. Och köra på. Låtarna. Stämningen. Sammanhållningen.

Den saknar jag.

Men.

Jag har haft en sådan tid och blivit kallad ironman vid lyssning av bandet. Det var Thad Jones som yttrade dessa ord. Levt på dem länge.

Lever på dem än.