Hemkomst efter en vandring i minnenas allé

Att så att säga möta sig själv där man vandrade för 50 år sedan (och mer) gör att man påminns om det inre livet i ens väsen. Det som är en kärna av just mig mitt jag. Samtidigt är detta jag ändrat och jag vet inte varför men jag kommer att tänka på att vi på Matematisk Statistik-kursen sa att det vi lärde oss där var att säga stokastiskt i stället för slumpmässig (!). Det är ett roligt skämt på sitt sätt. Men skämtet visar också att en del ord mejslar ut saker och ting bättre än andra. Kanske inte i just detta fall. Men i andra är orden viktigare. En del ord visste man inte om för 50 år sedan.

Jag minns en uppsats jag skrev i svenska på Rättviksskolan. Av någon anledning hade jag uppsnappat ordet understundom som 14-15 åring. Var vete sjutton. Men snappat upp det hade jag. Så. Skrev ordet i min uppsats som handlade om min praktik på LM Ericsson i Stockholm. Minns meningen än: Understundom lärde jag mig något på praktiken. Läraren i svenska hade roligt åt ordet. Och jag tänkte. Ja ja...ha lite kul åt det då...det jag inte förstod då var att det var ett slags brott mot formen. Det kan varit så. Om det verkligen var anledningen till att han läste upp det inför klassen vet jag inte.

Långbryggan ska man gå ut på när man är i Rättvik. Oavsett årstid. Dispens från denna vandring tror jag inte går att få faktiskt.

Det är lite fuskigt att inte gå ut på den. Det lite underliga är att jag gick inte ofta ut på den när jag bodde där från 1957 till 1976. Då gick jag mest i vattnet vid sidan av den. På den vänstra sidan i bilden men på den högra sidan från samhället. Man kan gå ut nästan till holmen som ligger 5-600 meter ut. Så långgrunt är det (!).

En sak till som är ett måste är så klart gravarna. Den som är min mormors grav är lite ansatt men mammas och pappas är inte det:

 

Mamma och Pappa

 

Mormor Hilma
(Unger-Axels grav)

Har ett brev hemma där det står att min mamma får anta namnet Unger. Men hon kallade sig inte det tror jag. Men jag vet inte.

En liten titt i skattkistan även för Kasper då

 När Märta fyllde år kikade jag i det dokument där det finns nerskrivet olika episoder i deras liv. Det skrevs ganska länge på det dokumentet. Nu får de skriva sina egna om de vill.

Här kommer en passage om Kasper, vi var på inflyttningsfest hos några vänner:

Väl framme i festligheterna kom ytterligare en gäst, 1:a sop från LiKet, Lillemor. Kasper satt mittemot henne och efter ett tag sjöng han "Minus är min lilla katt" ackompanjerad av en plingande leksakstelefon. Det är en ny skiva med nya sånger av G. Reidel.

           – Annars är det filmen med Ronja Rövardotter som gäller, sade pappa.

           – Jaha, svarade Lillemor, kan du rövarsången då?

           – Ja, det kan jag gullunge, svarade Kasper.

Munterhet uppstod så klart.

Sedan en annan episod på en bilservice i Norrköping:

Idag, onsdag den 11 mars, hade vi Hondan på service i Norrköping (eftersom Nils-Erik Eriksson har lyckats med det omöjliga, nämligen att sälja ett konsignationslager, och försatts i konkurs av sparbanken Alfa). Där var det livat, tyckte Kasper. Man kunde

- stänga av och på skärmen på deras dator
- stänga av och på en kopieringsmaskin i en farbrors rum
- stänga av och på motorn i en Honda CRX som var illgrön och säkert går fort av bara tusan
- städa litet med en dammvippa
- skrämma vettet ur bilförsäljarna

och mycket mycket mera.

Först var dina ögon

Först var dina ögon bara havet.
Blågrönt skiftande,
speglande,
strandlöst sökande
som det.

Sedan var dina ögon
bara människan.
Jag har aldrig sett ögon dröja
så djupt hos en annan
forskande, förstående,
fulla av värme och vilja.

Sist var dina ögon bara sorg.
Bottenlös, förtärande
på livet besviken
sönderbristande sorg.
Då var du mig närmare
än någonting på jorden.

Kerstin Söderholm 

Ögonen är själens spegel har någon sagt, vem vet man nog inte. Det har troligen kommits på av flera personer kanske under samma tidsperiod. Det ligger mycket i det. "Levande ögon" säger man då och då. Sorgsna. Glada. Kort sagt levande.

Ser in i ögonen ibland på barn sisådär 1-åringar och de viker inte bort blicken. Jag gillar det skarpt. Rättare sagt, de tittar kort på mamman för att kontrollera om hon är lugn då fortsätter de titta. Ibland ler de först, ibland ler jag först. Det tysta mötet är bland det vackraste som finns.

Vi i Östgöta Kammarkör ska göra ett program med Elise Einarsdotter och det ska bli så himla kul. En vän säger då och då att hon är rik. Jag känner mig rik av musiken som Elise gjort och berikad av kören och det vi gör ihop.

Mitt bilitek - kåseri av Lotta i Corren 1996 efter branden

Mitt biblitek har brunnit ner. Och det spelar ingen roll om man fyller fyra i nästa vecka och kan orden i bästa sagan utantill. Eller om man är jättestor och går på sexårs och kan skriva orden med spretiga bokstäver nästan alldeles själv. Eller om man är stor och trodde att man varit med om allt. Mitt biblitek har brunnit ner.

Alla Pippiböckerna, mamma. Var finns dom nu? Jo, vet du, Pippiböckerna fanns ju i hyllorna inne i ditt biblitek. Så dom har också brunnit. Inget finns kvar. Vi såg ju det. Vi var ju där och tittade. På bibliteket.

Förresten var ni på bibliteket långt innan ni föddes. För alla böckerna jag lånade och läste om hur det skulle vara och hur det skulle kännas när ni föddes. Dom fanns på bibliteket. Längst bort. Det tog sin tid att vanka dit och tillbaka med en unge i magen. Så skönt att sätta sig och vila på halva vägen.

Och alla böckerna som handlade om hur det skulle vara när ni kommit ut och växte och blev större. Dom fanns också på bibliteket. Mitt i ungefär. Så att det inte skulle vara så långt att gå när man var småbarnsförälder och alltid trött och inte längre hade tid att vila på halva vägen.

Alldeles i närheten fanns hyllan med böcker om människor som aldrig varit trötta. Som levt hemskt intressanta liv och uträttat storverk.

Uppslagsböckerna. Dom fanns också på bibliteket. I en lång rad. Raka i ryggen. Som soldater i givakt med blankputsade skor, välborstade uniformer och skyldrade gevär. A till ö. A till ö.

Och lyriken. Ord som vapen.

Ja, sen hade vi dom där högfärdiga skönlitterära nykomlingarna med näsan i vädret som alltid trodde att dom var förmer än andra och som man måste ställa sig i kö för att få låna. Ena riktiga mallgrodor som ännu inte bekänt färg. Ändå visste dom att folk skulle ge vad som helst för att få hålla i dom och lukta på dom och smeka dom.

Men allra bäst på bibliteket var egentligen dom där böckerna som någon just läst. Somliga lutade sig litet nonchalant mot varandra i hyllan. Andra halvlåg, slarvigt utmanande, på en vagn alldeles vid lånedisken. Gulnade och slitna. Välanvända. Älskade. Saknade.

Alla ni hemskt intressanta människor på bibliteket. Måtte ni aldrig tröttna. Måtte ni aldrig ge upp. Måtte ni alla hamna där på hyllan mitt i. Bland dom oförtrutna, oförtröttliga, oförglömliga.

Förr mitt biblitek. För ditt biblitek. För barnens biblitek. För det fria ordet. Och för dom spretiga bokstäverna. Som alltid överlever.

Grattis Lotta. Idag är du 70 år! Hurra Hurra Hurra!

Citerar dig oftare än du tror. Du har lärt mig under de trettio år vi vandrat tillsammans om livet som det ska levas mer än du anar. Vi bildade den familj jag inte trodde jag skulle ha.

Som jag ser det är det L I Es förtjänst. På en fest med LiHkören placerade han dig resolut i mitt knä. Någonstans vid punschen gissar jag. 

Resten är historia.

Jag vet att jag älskar dig. Du märker det nog inte så ofta men jag anar att det händer.

Ska bli tydligare med just den saken. Vi börjar med att fira dig idag.

Grattis!

Ärligheten

Det var tre aspekter jag ville skriva om en gång i tiden, men det blev bara trumpeten märkte jag nu...så jag fortsätter.

Jag sparkade boll som liten, ja, faktiskt, och åkte skridskor där Kroken som vi kallade honom fixade med isen. Namnet kom sig av att ena handen endast var just en krok precis som Peter Pans fiende, kapten Krok. En del bollar träffade väggar. En del andra inte, speciellt inte en som träffade en ruta.

Tågade skämsigt till mamma som var på baren och sade att jag haft sönder en ruta. Minns inte om hon blev arg men jag tror inte det. Hon frågade vilken ruta och jag visade. Sedan ringde hon till mannen som ägde fastigheten där rutan satt och ville erbjuda sig att betala den.

Mannen sa: Om pojken är så ärlig och kommer och berättar behöver ni inte betala rutan. Jag tycker sånt är bra gjort.

Och på den vägen är det.

Se även  trumpeten och de tre aspekterna.

En konsult sitter i fikarummet med en bok där baksidan lyser uppåt

Ser inte vad det är för bok och tänker att hen ska nog lära sig något nytt och roligt. Pratar lite med konsulten och hen har varit ute på ett rätt långt uppdrag och väntar på nästa. Vill av olika skäl inte fråga vilken boken är utan vi talar om uppdraget och vad som ska göras idag.

Inte mycket, blir svaret.

Jag går och tar mitt morgonkaffe på Brödernas som vanligt. Kommer in igen och ser bokens framsida.

Potträning på tre dagar.

Vad sjutton ska man skriva...

Satt en kväll på Parkgatan i Linköping, jag var 31 år sisådär och tänkte att jaha. Nu blir livet så här. Och det är helt OK. Jag gillar barn men det kommer inte att bli några. Och det är helt OK. Jag fortsätta dricka lite öl på dåvarande MåGott (Mörners) hos Bobbo och Marjo och dem. Tränade - ja faktiskt - och jobbade. Körde Saab. Gick på fester och åkte till Jordanien 1989.

Och där fanns hon. Mamman till mina barn. Först kom Kasper, men du får ursäkta Kasper, det är Märtas dag i dag.

Och där tog det stopp. Det finns inte ord i världen och på jorden hur jag känner för dig Märta.

Nu fyller du ett kvarts sekel. Ett kvarts sekel. Jag tar och citerar lite från den skrift vi petat ihop jag och din mamma:

1994-02-03

Märta pratar också, "he å" säger hon när man går på morgonen.

En annan populär mening när de är ute och går med mamma är "iv mi ajv" (give me five). Se'n slår de ihop händerna och Märta bara skrattar, och Kasper skrattar med. De leker väldigt bra ihop, ibland vet inte Kasper när han ska sluta. Men så är det väl, man vet väl inte det när man är ungefär 1000 dagar gammal.

1994-08-16

Märta pratar för fullt, två ordsmeningar. Här följer de som kommer till mitt huvud just nu:

Mera sock(er), Mera ko(r)v, Mera (mj)ö(l)k, tappa den, öpp(n)a den.

Så talar hon, det är karakteristiskt att det mesta handlar om mat, och om mera av olika födoämnen. Där ser man middagens betydelse för språkutvecklingen hos di små.

Kram älskade Märta.