När en dörr stängs öppnas en ny dörr

Så sägs det ju. Men till en början ser man bara dörren som stängs. I mitt fall arbetslivstiden i ett leverne. Tidigare dörrar som stängts har ju varit så att säga aningen enklare. 

Högstadiedörren stängdes och en dörr öppnades i Mora. Gymnasiedörren. Den dörren till gymnasietiden stängdes och en ny dörr öppnades i Linköping 1976. Att stänga dörren till universitetet gick så där... tänkte länge ange mig som "civ ing. u alg" i telefonkatalogen... dessutom fick jag arbete på LiTH tidigt åttiotal så jag lämnade inte universitetsvärlden efter en slags examen...till slut gjorde jag dock det.

Efter ett kort mellanspel i privatlivet som säljare öppnades konsultdörren. 1991. Konsultdörren stängs snart (om två veckor) och en tillvaro som pensionär (skrev om det tidigt) och en tillvaro lite stelare i lederna inleds. Överflöd av tid sägs det man får, i mitt fall ett överflöd av vatten med böljande vågor.

Havet är ju oändligt - njää men ändå - så, ja, kan köpa det - att jag då hela tiden haft ett hav med tid. För om jag ska läsa om mitt lilla inlägg om tid så är ju den tiden man varit på arbetet en slags böljande våg man inte kunde lämna som i andra böljande vågors fall. 

Men nu är det dags. 

Arbetsböljan lägger sig ner och kommer så att säga inte åter. Kanske den förvandlas till en  annan slags mening med just den böljan så att det som arbetet står (eller stod för) omformas till att innehålla något annat, och så är man kvar i böljan för andemeningen, vitsen med den finns där. Vilken det skulle vara återstår att utreda. Snart börjar det...arbetet...se där.

 

Meryl och jag

Ja, jag har träffat Meryl Streep och tagit hennes hand. Det var förr i tia, 1982-83 eller så. Kastrup, som inte såg ut som nu. Då.

Min teori är att hon spelade in Mitt Afrika. Vem bryr sig om teorier när man hållit hennes hand.

- Excuse me, are you Meryl Streep?
- Yes. Och så kom det. Leendet.
- You are a wonderful actor.
- Thank you, med ögonen in i mina.

Det tog, faktiskt jag lovar trots att jag är en pratkvarn, 12 sekunder. Men vilka 12!

En poetisk vän har varit i Nepal

 Skriver om hur dagarna går där och är. De är inte som här. Så klart. Men i alla fall. Nu är vännen hemma i varmt täcke och varm dusch.

Men en mening tog tag i mig i det avslutande mailet från Nepal.

Klart väder idag och de vita topparna längs Världens Tak har blinkat åt mig med ena ögat för att få mig att längta tillbaka. Jag såg det nog.

Det är så vackert och man ser framför sig hur de höga bergen liksom blinkar till.

Det finns olika slags tomhet har jag märkt

 Av olika ej påverkbara skäl började jag fundera på det i förra veckan.

Det finns en tomhet när den man bor ihop med är bortrest. Personen är "bara" inte där, hemma. Kommer tillbaka efter ett visst antal dagar. Det "vet" man eller så är det bestämt.

En större, djupare tomhet infinner sig när personen är på sjukhus. Den tomheten är djupare och den kommer till en rusande på morgonen i en enda tanke "hen är inte hemma". Sedan "hoppas det går bra". Och så: de tar hand om hen där. Men tomheten finns kvar, en djupare, bredare tomhet. Mer osäker. För man "vet" inte när hen kommer hem.

Så finns en tomhet efter den som gått bort. Den gäckar - i alla fall mig - hela tiden. Otaliga gånger har jag varit på väg att ringa min mamma (hon gick bort 2013) vid vissa tillfällen. Som exempelvis vid tomhet på grund av sjukhusvistelse. Då, inbillar jag mig, var det en regrediering till min barndom och ett rop att hjälpa mig.

Den vise mannen och män på vandring

Vet inte var jag sett eller hört denna historia. Letat efter den här på min egna blogg utan framgång...

Det sitter en vis man mellan två närliggande byar, han har suttit där ett tag och finns liksom till för de förbipasserande. Det kommer en man från byn till vänster om den vise mannen. Han frågar:

- Hur är människorna i byn där borta till höger om dig?

- Ja, sa den vise mannen, hur var människorna i byn du kommer ifrån?

- De var trista och dumma, sa mannen.

- Då är de nog likadana i byn du kommer till.

Det gick ett tag. Efter någon timme kommer en annan man från byn till höger om den vise mannen. Han ställer samma fråga:

- Hur är människorna i byn där borta till vänster om dig?

- Tja du, sa den vise mannen, hur var människorna i byn du kommer ifrån?

- De var glada och trevliga, sa mannen.

- Jaha, sa vise mannen, då ska du se att de är likadana i byn du nu kommer till.

Läser i tidningen nu att Anders Byström gått bort

Visst det redan eftersom det bland musikervännerna på Facebook redan skrivits om det.

Man minns om man mötte honom. Han spred alltid värme omkring sig och en okonstlad glädje. Kan inte påstå att jag kände honom men man minns om man mött honom. Han gjorde avtryck där han gick och verkade.

Vila i frid Anders.

Antingen är det något på G eller så är det bara något

 Kan idag inte lyssna på I den stora sorgens famn. Beröringen blir för stor. Jag ryser och tårarna rinner när jag sitter på kontoret.

Tids nog får jag väl veta.

Så på det då. Det tar liksom inte slut med att slumpen inte är en tillfällighet...

Gabriels Oboe med Ryan Anthony. Han trakterar en piccolatrumpet så håret krullar sig på sidan av benen.

Det tog ett tag i mitt liv innan jag började lyssna på texter på riktigt

 När jag började med det minns jag inte riktigt. Det är nu rätt längesedan men det skedde. Tidigare var det mest - eller bara - musiken som intresserade mig. Men sedan kom det en sång, kanske var det "You are the sunshine of my life" med Stevie Wonder, som gjorde att jag började lyssna mer.

Just idag är jag såld på två texter. Den första är en sång av Per-Erik Hallin: Vilken värld det ska bli. Första delen speciellt:

Varje gång som någon mot mig ler
Känns det som all kyla smälter ner
Är varje vänligt ord som talas på vår jord
Ett frö som gror
Jag ser det i min fantasi
Vilken värld det ska bli

Den andas så mycket hopp och så mycket glädje redan nu när man så att säga hoppas. Gillar den skarpt.

Sedan en sång som jag missat av James Taylor denne underbare man och låtskrivare (men han skrev INTE You've got a friend, det gjorde Carol King). Men denna bland många nya som jag hittat är bra. Secret of Life heter den. Även här drabbade mig första delen av den.

The secret of life is enjoying the passage of time.
Any fool can do it, there ain't nothing to it.
Nobody knows how we got to the top of the hill.
But since we're on our way down, we might as well enjoy the ride.

Sedan har han en som heter Top of the Roof som jag inte fattar hur jag kunnat missa. Den är underbart bra. När livet blir svårt kliver han upp på taket helt enkelt.

When this old world starts getting me down
And people are just too much for me to face
I climb way up to the top of the stairs
And all my cares just drift right into space
On the roof, it's peaceful as can be
And there the world below can't bother me
Let me tell you now

 

 

En liten titt i skattkistan även för Kasper då

 När Märta fyllde år kikade jag i det dokument där det finns nerskrivet olika episoder i deras liv. Det skrevs ganska länge på det dokumentet. Nu får de skriva sina egna om de vill.

Här kommer en passage om Kasper, vi var på inflyttningsfest hos några vänner:

Väl framme i festligheterna kom ytterligare en gäst, 1:a sop från LiKet, Lillemor. Kasper satt mittemot henne och efter ett tag sjöng han "Minus är min lilla katt" ackompanjerad av en plingande leksakstelefon. Det är en ny skiva med nya sånger av G. Reidel.

           – Annars är det filmen med Ronja Rövardotter som gäller, sade pappa.

           – Jaha, svarade Lillemor, kan du rövarsången då?

           – Ja, det kan jag gullunge, svarade Kasper.

Munterhet uppstod så klart.

Sedan en annan episod på en bilservice i Norrköping:

Idag, onsdag den 11 mars, hade vi Hondan på service i Norrköping (eftersom Nils-Erik Eriksson har lyckats med det omöjliga, nämligen att sälja ett konsignationslager, och försatts i konkurs av sparbanken Alfa). Där var det livat, tyckte Kasper. Man kunde

- stänga av och på skärmen på deras dator
- stänga av och på en kopieringsmaskin i en farbrors rum
- stänga av och på motorn i en Honda CRX som var illgrön och säkert går fort av bara tusan
- städa litet med en dammvippa
- skrämma vettet ur bilförsäljarna

och mycket mycket mera.