Kjell Lönnå har lämnat jordelivet

 

Möte vid Munkbroleden 1988-ish

Var ute och vandrade med en vän just där i Gamla Stan i Stockholm. Det var sommar och livet lekte liksom på något vis. Under den här tiden sjöng jag i AdLibitum som leddes av P-A Sjöberg. Plötsligt kommer en nercabbad bil på vägen och där sitter Kjell Lönnå, leendes, strålandes. 

Jag kunde inte hejda mig (en brist jag har...) utan hojtar "Hej! Jag bor i Linköping och sjunger i kör!"
Kjell Lönnå utbrister ropandes "Ja! Ja! P-A!"

Så nu tänker jag inte bara på Kjell Lönnå utan på P-A. Som jag berättat om tidigare flera gånger. Bland annat förra året då vi gjorde konserter med Elise Einarsdotter.

Slumpen är ingen tillfällighet.

Lyssnade på en hel drös med psalmer som dirigerades av Kjell Lönnå. Mycket bra. La dem på kö i Spotify. Sedan återgår ju Spotify till en av mina alltid slumpade (fniss) listor.

Då kommer Helen Sjöholm. Sjunger bland annat textraderna

En dag försvinner vi

men sångerna har många liv

De sjunger oss

in i en ny

och evig tid

Sången heter Sångerna.

Vila i Frid Kjell Lönnå.

Det är 31 år sedan nu. 31 år sedan.

 En väldigt lång tid på sitt sätt. Men han gör sig påmind i spotifyspellistan i alla fall, PA Sjöberg, grundaren av AdLibitum. Just nu med Deep River en gospel vi sjöng i AdLibitum. När en sång kommer så där så dyker det upp allehanda sånger i huvudet från den tiden.

Jag tror jag var med större delen av 80-talet. Minnen för livet. Tänk om någon sagt till mig under en trumpetlektion där jag och Sege Johansson pratade om Jan Allan att jag skulle sitta på ett ställe i Linköping efter en konsert och se just Jan Allan vid samma bord. Vilken tid! Vilka konserter, de tre kulkonserterna var unika på sitt sätt på den tiden. Ofta med gästartister.

Man ångrar det man inte gjort brukar det heta. Och här inträffade väl något under den här tiden som jag inte gjorde. Men nog borde gjort. Sjungit duett med Håkan Hagegård... Att bara få chansen var PAs förtjänst.

Den dubbelåtta vi hade lät väldigt bra i några Swingles-arr minns jag. Himla bra.

PA, du hade älskat Elise Einarsdotters musik, det är jag övertygad om. Den ska vi göra i höst är det tänkt. Undrar hur du hade skrivit arr på några slagdängor i Wicked eller andra musikaler som kommit nu dessa över 30 år.

En tongivande person i mitt liv gick bort 31:a januari

Det tog mig mer än jag anade, ruskade om mig, det var ju ändå en massa år sedan jag mötte honom varje dag. Mötte honom en kort stund för 5-7 år sedan också. Men inte mer. I nutid.

Han vad en alternativ fadersfigur och tillika gestalt som danade mig en hel del under åren 1972 och fram till flytten 1976 men även efter det till 1980 sisådär. Men mest dock under de inledande åren i Rättvik som pappa till min första flickvän och sedermera första fru.

Vistades ofta där hos hennes föräldrar. Väldigt ofta och där lärde jag mig hur det är att leva ett vanligt familjeliv och inte ett restaurangliv - som det absolut inte är något fel på, inte alls - med middagar vid bord och samtal om ditt och datt. Där och då.

Hemma hos oss pratade vi mest när vi sågs på restaurangen.

Här, här var det något annat. En annan stans - som i ställe att stå på - och jag gillade honom mycket. Nära till skratt och alltid alltid lugn. Alltid trygg. Har en hel del minnen när jag i saknad parkerade mig utanför deras hus sent en kväll. Han kommer ut och säger "det är nog lika bra du går hem nu, hon kommer inte hem idag...". Nä, hon gjorde inte det tror jag.

Han lämnar en ensam fru, vet inte men de var tillsammans i säkerligen 45-50 år.

Nu är han på en myr och plockar hjortron. Ett ljus kommer nu att vara tänt när jag tänder ett för de mina. Han får faktiskt två tillfällen... ett när jag minns mammas bortgång och ett när jag minns pappas.

Vila i frid. Ditt minne är ljust länge länge.

Har inte skrivit varje 7:e februari sedan 2016 då det hände

En vän till många slets bort brutalt från jordelivet. Passerar hennes grav lite mer sällan nu eftersom jag inte arbetar åt det hållet längre. Men ibland sker det. Passerandet.

Ibland sker det också, uppstannandet.

Jag gillar det mer.

Är innerligt glad att jag fortfarande kan sjunga

Är innerligt glad också över att jag började sjunga, igen efter ett litet uppehåll.

Just nu sitter jag och småler åt upplevelsen i Nässjö och Faurés Requiem. Där och då som inhyrd eftersom tenortillgången inte är stor där i Nässjö och det behövdes förstärkning.

Varje gång jag hoppar in så där i körer runt om i vår bygd så slås jag av entusiasmen  hos körsångarna och hos dirigenterna för dessa sångare. De sliter som djur för att få kören framåt. Och de lyckas.

Faurés Requiem lät väldigt bra. Två kantorer var solister, en från Västervik och en annan från Jönköping. Organisten var från Nässjö och spelade på stora orgeln från läktaren. Det fungerade. Avståndet beredde bekymmer en aning under repet så en kamera på dirigenten och TV på läktaren riggades upp. Sedan fungerade det. :-)

Ladislaus Horatius gav ut Kometen en tidskrift som utkom en gång i månaden

Den sista kom bara några dagar innan han gick bort/tog ner skylten/dog/avled/slutade dansa på jorden. Att han mäktade med att skriva den är för många en gåta. Men den skulle fram, läggas fram till oss och som den är.

Laszlos Horvath hette också lite latiniserat Ladislaus Horatius. Och det är under det namnet vi känner honom bäst på nätet. Sista kometen som sagt kom några dagar innan hans frånfälle.

Den avslutas med orden:

Jag sänder alla läsare de varmaste hälsningar. Ta hand om er. Ta inget för givet, för rätt vad det är är det förbrukat. Andas in luften och dess dofter, öppna ögonen på vid gavel, lyssna intensivt och sist men inte minst: Öppna er hjärtan på vid gavel för varandra och livet.

Visst är det vackert!

Den sista meningen där kommer jag att bära med mig och leva efter på samma sätt som meningen jag hörde i den kinesiska filmen Att Leva från 1952 där huvudkaraktären säger efter att ha mottagit ett cancerbesked:

I can't afford to hate people. I don't have that kind of time. 

Förra året upptäckte jag att filmen baseras på en bok av Leo Tolstoj. Men...läs nu igen:

 Jag sänder alla läsare de varmaste hälsningar. Ta hand om er. Ta inget för givet, för rätt vad det är är det förbrukat. Andas in luften och dess dofter, öppna ögonen på vid gavel, lyssna intensivt och sist men inte minst: Öppna er hjärtan på vid gavel för varandra och livet.

Man hittar många guldkorn i den paragrafen och jag tycker den är Gibransk, profetisk och väldigt väldigt vacker.

PS Är du väldigt nyfiken finns den i sin helhet här.

Det hände under julkonserten i Skänninge

Den julkonsertern som är så himla vacker att vara med om och antalet besökare blir fler och fler med åren verkar det som. Som om hela Skänninge vandrar man ur huse för att lyssna.

Men den här julkonserten hände det något. Mest på grund av att jag är van att sjunga styckena så jag kan kika upp lite mer från noterna och studera publiken. Då under en av sångerna sker det. Mötet mellan ett tonårsbarn och (troligen) en mormor. Barnbarnet lutar huvudet mot mormodern och blundar. Mormodern blundar också.

De är där. Där och då eller snarare här och nu. Utan ett enda carpe diem. De bara var tillsammans på julkonsert och det var som om tiden stannade på ett sätt som den gör när två människor är samman, på samma våglängd. Tillsammans i lugn. Ordlöst.

Tyvärr minns jag inte under vilken sång det var detta skedde. Kanske är det inte så viktigt eller så är det väldigt viktigt. För de två.

Hela 2019 präglas av denna syn av mötet mellan ett barnbarn och far-morföräldern. Det ÄR något särskilt med det mötet. Alltid.

Just den här helgen och den kommande månaden...

är det lite lurigt att inte ha en Domkyrkans Kammarkör att sjunga i. Det är något särskilt med mässorna runt jul, det är något särskilt med Händels Messias och det är något särskilt med sjungande människor runt julhelgen.

Mässor, Messias och människor.

Sedan har Sveriges Radio en stor rubrik för att vrida om skruvmejseln ännu mer...

Vad är egentligen grejen med körsång?

Det kan man fråga sig...

Ska bevista Messias men...men...det är liksom inte samma sak att sitta och lyssna och sedan vandra solitär ner på stan och ta en öl stirrandes i väggen fram mig. Det känns tomt. Redan. Det känns ovant. Redan.
Ovant att inte ha någon att prata med om hur det gick den här gången när vi sjöng Messias. Tomt att inte dryfta med några körmedlemmar hur solisterna var denna gång. Fundera över vad de medverkande tyckte om framförandet.

Det känns också underligt tomt att inte dela den trötthet som infinner sig efter det att man framfört ett stort verk. Som lyssnare har jag - så klart - inte samma trötthet. Inte heller samma, vad ska vi säga, tillfredsställelse som när jag sjungit själv i kören.

Jag får vänja mig. Vid det tomma. Och fylla det med något. Jag ska gå på andra konserter. Det ska jag. Det har vi redan gjort, det var väldigt bra.

På Fars dag stod jag och väntade på skjuts för att sjunga på en konsert

Det är en syssla man gör då och då när det är dags för just konsert. Samåkning sker. Vanligen har jag inget för mig mer än att studera de förbipasserande där vid den lilla men dock affären som finns i grannskapet. Den har inte många varor nuförtiden utan är mest utlämningsställe för paket.

Eftersom det var Fars Dag kom det väldigt många bilar som skulle till kyrkogården som finns intill där vi bor. Så det var många bilar att studera för att utröna om det kunde vara min skjuts som kom. I den bil jag skulle färdas fanns två kvinnor och i de bilar som anlände för att hedra sina fäder satt oftast...två kvinnor.

Jag började tänka på att det föreligger en skillnad i livslängd mellan könen. När jag står där i mina tankar kommer två kvinnor gående, den ena med rullator och lite forskande men glad blick. Den andra har en omvårdande och omhuldande attityd som annonserar att något skifte här i livet är på gång. För henne såväl för den rullatorbehövande.

"Ursäkta, vet du var ingången till äldreboendet är på Överstegatan?" säger den yngre. "Ja!", svarar jag och fortsätter med att beskriva ingången till just äldreboendet på Överstegatan.

"Men titta här är en affär!" utbrister vidare den yngre. "Ja, sa jag, det är lite mer av ett pakethämtningsställe". "Man kan nog få en tidning där i alla fall" säger den yngre och tittar lite menande på mig och jag säger att det kan man nog.

Duon vandrar vidare, visserligen bort från äldreboendet på Överstegatan, men verkar ha det rätt bra. Båda två. Den yngre hyser så klart en stark förhoppning att hennes mamma ska trivas där på...ja...ni vet...stället på Överstegatan. Kvinnan med rullatorn verkar också anse att det blir (nog) bra där.

Jag vet inte varför denna episod etsade sig fast i minnet det får jag fundera vidare på. Men jag hoppas innerligt att jag ska få möta kvinnan med rullator snart utanför paketutlämningsstället eller utanför äldreboendet på Överstegatan.

Hon kommer att få det bra där.

Ett flipper-spel - sinnebilden för positiv nostalgi

S:t Kors har gjort något väldigt väldigt bra i Mjärdevi Center, de har placerat ett flipperspel i entrehallen... En förbipasserande yngling sa "det står mest medelålders där"...

Tacka för det...vilken tripp på minnenas allé (inte memory lane som det står i S:t Kors lilla skylt vid spelet) det är att spela flipper. Gamla minnen väcks till liv. I föräldrarnas restaurang Rättviksbaren - underligt nog lokaliserad i Rättvik - fanns ett flipperspel. Jag hade så klart nycklar till det och spelade på det så snart jag kom åt utan att lägga i pengar.

Mest var vi tre som spelade. Minns namnet på den ene men väl den andra. De var några år äldre än jag och troligen fick jag glimtar från dem hur det är att vara just det, äldre.

När jag nu spelar på Pirates of the Caribbean-spelet kommer gamla takter tillbaka. Men också besvikelse över att reaktionen inte är vad den en gång var.

Men leendet över en bra kula eller en extra kula finns kvar.

Idag är det begravning, för Lasse mjölkbonden på slätten

Idag är det begravning för Lasse, han mjölkbonden på slätten jag skrev om för några dagar sedan. Jag träffade honom en eller möjligen två gånger. Sonen träffade honom flera gånger. Jag tänker på gården, framtiden och Bosse. Brodern som är kvar och dansar på jorden.

Jag vet inte men troligen var de som ler och långhalm och kompletterade varandra i verksamheten på gården. Lasse lagade maten vet jag, så mycket vet jag. Lasse var lite ofärdig - som det heter i dalarna - efter det att han trillat av en traktor för några år sedan. Lasse satt i rullstol sedan den olyckan. Sedan drabbade cancern honom och han avled för några veckor sedan.

Det finns något som djupt, väldigt djupt binder samman mitt eget liv med sonens liv i och med gården. Tidigt var jag på en bondgården i Sunnanhed och klämde kokta potatisar till grisarna i stallet. Jag har ett minne av att det var kor där innan grisarna och mormor Hilma mjölkade dem så klart och hade såna där fina mjölkkrukor ni vet som nu står utmed vissa vägar på pallar.

Mjölkpallar.

Pallar ja. Det undrar jag om jag gör idag. Tanken är att vara där som stöd för sonen, på begravningen. Vi får se hur det går med den saken.

Jag tror jag håller mormor i handen, så löser det sig.

Det säger vi.

Väventyr - väver ett äventyr

Det gjorde jag i helgen. Det fanns fasta  hållpunkter med möten med människor i stora huvudstaden. Men resten vävdes efterhand till en väv, kanske tråcklades det lite också. Det är lite oklart.

Väventyret startade med en öl på Spanjorskan, detta relativa nytillskott på Stockholms kroghimmel. Gillar den.

Sedan fortsattes det med ett fint möte på Tak med multikonstnär. Tak har underbar utsikt över huvudstaden! Tur vi var där tidigt, när vi lämnade taket var kön väldigt lång, vääääääldigt lång. Sedan blev det middag med multikonstnär och gemensam vän i högskolebranschen på SKH.

På lördag var ett besök givet, nej, två, ett på Cafe Pascal på Norrtullsgatan och ett besök på Skånegatan 57, Cafe Pascals nyöppnade bageri och cafe. Kant i kant kom en inbokad fyratimmars lunch - den blev så lång (!) - lunchen var huvudtråden i väven och blev som väntat: varm, viktig och varsamt forskande.

Gustaf Sjökvists kammarkörs konsert i Nacka kyrka lördag kväll var himla skön att få till livs. Själen berikades och jag mötte en internetvän. Och en vän IRL - eller afk som en del säger away from keyboard - mötte jag också som sjöng i kören. Himla fint att ses och att lyssna på musiken som framfördes.

Lördagens avslutningen skedde på Daphne's en restaurang jag kommer att återvända till nästa väventyr misstänker jag.

Söndag. Lerin. Liljevalchs. Vad mer finns att säga.

Se den. Se den.

Speciellt Syrien-tavlorna.

Se dem.

Tillvarons beskaffenhet varierar

Idag varierar den som bara den.

Men så ska det väl vara och det är det som är livet, tycker mig konstaterat detta förut. Det är när rörigheten runt en blir markant högre och djupare som tillvaron ter sig ohanterlig. Men det går att hantera genom att sortera eller som jag gör just nu. Skriva.

En greppbar verklighet är det vi alla famnar, trängtar och söker. Den är inom räckhåll för det mesta, men när stödpunkterna, ankringstamparna och vingarna sviktar blir man vilse.

Och det är som det skall.

Den här texten säger mycket

om en älskad katt under fjorton år. Det är Leona Lewis som sjunger den.

You walked with me
Footprints in the sand
And helped me understand
Where I'm going

You walked with me
When I was all alone
With so much unknown
Along the way

Then I heard you say

I promise you
I'm always there
When your heart is filled with sorrow and despair
And I'll carry you
When you need a friend
You'll find my footprints in the sand

I see my life
Flash across the sky
So many times I've lied
And been so afraid

And just when I
I thought I'd lost my way
You gave me strenght to carry on

That's when I heard you say

I promise you
I'm always there
When your heart is filled with sorrow and despair
Oh, I'll carry you
When you need a friend
You'll find my footprints in the sand
When I'm weary
Well I know you'll be there
And I can feel you
When you say

I promise you
I'm always there
When your heart is full of sadness and despair
I'll carry you
When you need a friend
You'll find my footprints in the sand

When your is full of sadness and despair
I'll carry you
When you need a friend
I promise you
I'm always there
When you need a friend
You'll find my footprints in the sand

Migrationsverksbrev till migrationsverket - underligt nog :-)

Hej migrationsverket,
Jag och många med mig märker man på sociala medier - som ni så klart följer - undrar inte så lite över vissa av era beslut. De verkar väldigt, vad ska vi säga, paragrafrytterimässiga.
Varför är det på det viset? Ja, jo, lagar och regler ska ju följas. Men är de inte fast förankrade hos medborgarna i Sverige bör de ju (väl?) ändras?
Är alltså inte Migrationsverket den humana utövare av migrationsbeslut som vi skattebetalare förväntar oss?


Hälsningar
Lasse Sjöström
Linköping

Se där: Just nu är den beräknade svarstiden upp till fyra arbetsdagar.

Vi får se vad de svarar. De kommer troligen att göra det.
Om två veckor eller så trots den beräknade svarstiden.

Det visar sig. Svaret kommer givetvis att publiceras här.

Jul och nyår har passerat

I vår familj är de rutiniserade till max. Det finns liksom en agenda, inte nerskriven men den finns.
Någon kväll före helgen lyssnar vi på julmusik hos god vän. Den traditionen har funnits i tjugo år eller så. Trevligt.

Dagarna före jul lyssnas det på adventsmusik även hemma. Lärde mig i år att vissa CD-skivor inte spelas alls under denna tid utan först under själva julhelgen. Det visste jag inte. Sedan finns det efter jul-musik som spelas då. Sting är en sådan skiva. "If on a Winter's night" heter den CDn. En bra en. Väldigt bra en.

Dagen före julafton tillreds skinkan. Då kokas också grisfötterna samt skärs och ungnas Jansson.

Kvällen före julafton anländer släkten. Då bjuds det pyttipanna och ägg. Så är det med den saken.

Julafton är det så klart julbord, men ett nerskuret (!) sådant med det som verkligen behövs. Inget mer. Det blir så tradigt att äta det i mellandagarna sedan om det finns för mycket mat på julbordet.

Mannen i huset brukar utföra något tomteuppdrag, så även detta år. Denna gång på förmiddagen.

Julbordet aväts och sedan kommer tomten i en eller annan form, en gång kom han på en HD, en annan gång på renar. Ofta med någon knorr på historien runt resan till oss eller bara en knorr på någon historia som ibland anknyter till aktuell händelse.
Juldagen är det kalkon. Så ska det vara. Den tillreds under dagen.
Annandagen reser släkten hem.

Mellandagarna används för att planera nyårsmiddagen.
Nyårsafton kommer vän till sambon och de vandrar på stan. Just i år uteblev, eller snarare flyttades den vandringen till dagen för nyårsafton. Eftersom vännen redan var i stan sedan några dagar.

Nyårsmiddag. I år anka, förra året hjort. Gott.

Sedan blir det nytt år.

Denna dagen den första i resten av ditt liv

Lite så är det faktiskt trots valets utgång i USA. Herren bevare den in ingång och din utgång. Så att säga. Och det är väl lite läge för att utbrista Herren bevare oss.

Å andra sidan. Man kan som L gjorde idag på morgonespressostället säga efter tjugo minuters idel ström av trumpna (!) människor: Nä! Nu gör vi RESET på den här dagen, så har vägrar jag att ha det i fortsättningen av den här dagen. Trevlig onsdag!

Så på något sätt.

Går livet vidare.

Trots allt. Börsen droppade men återhämtade sig.

Hillary Clinton hoppades att Mr President Elected Trump ska bli hela amerikanska folkets president. Det återstår att se. Det återstår också att se hur klimatfrågan hanteras i USA, hur hans målerier om framtida scenarios blir. Dessa målardukar som han målade upp en bild av en fängslad Hillary Clinton, en avgränsande mur mot Mexico och brutna klimatavtal som hela världens länder ställer sig bakom.

Oroad är jag fortfarande, men det jag inte kan påverka tänker jag i fortsättningen inte oroa mig för.

Jag gör RESET på den här dagen. En gång till. Inte för att glömma eller så, utan bara för att det behövs. För världen, för människorna och för framtiden.

Post Production Delight - Le Roi David

Igen.
Inte Depression. Utan upplyftande, och tänk jag tror det är det det är. Visst, det finns efter en produktion - i detta fall tre konserter - en slags saknad men påfyllningen glömmer man bort att titta på.

Tror jag.

Påfyllningen som består i att man man vaknar och nynnar på en del av stycket man gjort hela helgen. Det nynnades mest på en marsch i mitt fall. Som var lite djungelboksk. Men även de stilla partierna som sopraner och altar sjöng gåendes in mot scenen.

I mitt fall är det alltid en delight att sjunga Halleluja i Linköpings Domkyrka, hemmakyrkan, den kyrka som jag är så oerhört glad över att få sjunga i. Högmässor, oratorier och snart ett Requiem.

Men nu. Nu ska njutas av Honeggers Le Roi David och den klangvärld han skapade som berikade mig långt mer än jag anade när vi började med detta verk. Lyssnade mycket på den franska varianten och ibland har jag vaknat med ett Jerrrruuuuuusaaaaaaaleeeeeem Jeeerrrruuuusaaaaaaleeeeeeeeeeeem klingande på franska i öronen.

MInnen från ett café

För ett antal år sedan tog Simon över Café Chocolat på Storgatan 54. Femtiofyran kallade vi stället i början. Jag kontaktade också stadsarkivet för att få en vink om vilken verksamhet som bedrivits i lokalerna innan. Mjölkaffär och antikaffär är de troliga svaren. Underligt nog finns inte många fotografier tagna på den här delen av Storgatan.

"Ska vi ses på Fiket?" sades under den här tiden många gånger och det rådde aldrig några tvivel om var Fiket låg, sedan ändrades det till "Vi ses hos Simon". Det blev många gånger, uteserveringen med lite lagom sol och en känsla av att sitta i Gamla Stan i Stockholm blev ett lyft.

Otaliga stammisar har man mött på detta café. Vänner där en liten kommentar om livet eller tillståndet i världen förgyllt vardagen. Eller så var man bara där och nu.

Den bästa beskrivningen av caféet stod en stammis för som skrev en dikt.

Syster till Simon tog över stället efter några år, men stamkunderna var Fiket trogna. Stället renoverades och blev alldeles underbart fint. Vi sa fortfarande "Vi ses hos Simon"...

Simon öppnar snart något nytt på just Storgatan, i närheten av gamla stället. Så det blir en upprepning ju av "Vi ses hos Simon".

En köttgryta. Det är så man gör.

"Det är mycket bättre att komma över med en köttgryta." skriver Malin Lagerlöf om döden, hennes man försvann spårlöst från en klippa under en reknosering inför en tv-deckare. Blåsigt och halt var det troligen på klipporna.

Vad ska man göra eller säga till en person som plötsligt förlorat en nära anhörig.

"Det är mycket bättre att komma över med en köttgryta.".

En köttgryta, för att de vardagliga tingen kan bli oöverstigliga. Just så tror jag också det är, ibland måste man inte säga något. För det behövs inte. Det är mycket bättre att göra något, som en köttgryta.