På Fars dag stod jag och väntade på skjuts för att sjunga på en konsert

Det är en syssla man gör då och då när det är dags för just konsert. Samåkning sker. Vanligen har jag inget för mig mer än att studera de förbipasserande där vid den lilla men dock affären som finns i grannskapet. Den har inte många varor nuförtiden utan är mest utlämningsställe för paket.

Eftersom det var Fars Dag kom det väldigt många bilar som skulle till kyrkogården som finns intill där vi bor. Så det var många bilar att studera för att utröna om det kunde vara min skjuts som kom. I den bil jag skulle färdas fanns två kvinnor och i de bilar som anlände för att hedra sina fäder satt oftast...två kvinnor.

Jag började tänka på att det föreligger en skillnad i livslängd mellan könen. När jag står där i mina tankar kommer två kvinnor gående, den ena med rullator och lite forskande men glad blick. Den andra har en omvårdande och omhuldande attityd som annonserar att något skifte här i livet är på gång. För henne såväl för den rullatorbehövande.

"Ursäkta, vet du var ingången till äldreboendet är på Överstegatan?" säger den yngre. "Ja!", svarar jag och fortsätter med att beskriva ingången till just äldreboendet på Överstegatan.

"Men titta här är en affär!" utbrister vidare den yngre. "Ja, sa jag, det är lite mer av ett pakethämtningsställe". "Man kan nog få en tidning där i alla fall" säger den yngre och tittar lite menande på mig och jag säger att det kan man nog.

Duon vandrar vidare, visserligen bort från äldreboendet på Överstegatan, men verkar ha det rätt bra. Båda två. Den yngre hyser så klart en stark förhoppning att hennes mamma ska trivas där på...ja...ni vet...stället på Överstegatan. Kvinnan med rullatorn verkar också anse att det blir (nog) bra där.

Jag vet inte varför denna episod etsade sig fast i minnet det får jag fundera vidare på. Men jag hoppas innerligt att jag ska få möta kvinnan med rullator snart utanför paketutlämningsstället eller utanför äldreboendet på Överstegatan.

Hon kommer att få det bra där.