Andante är en alternativ blogg som jag styr med då och då...

 Mina minnesord om Lars Ödkvist hamnade där. Eller snarare här.

Det var troligen sisådär 20 år sedan jag började lyssna på texter...

Det blev en omvälvande tillvaro som gick mig till mötes. Vilken text jag tog till mig först minns jag inte. Nu är det denna som påverkar min syn på saker och ting.

Överhuvudtaget är Göran Fristorp en musikant, gitarrist och sångare jag återvänder till. Hans "Jag var en vandrare" är fantastisk. För att inte tala om målarskrin. Den texten borde flera ledare lyssna till...

Jag hade ett målarskrin,
där glödde glada färger grant.
Jag hade ett målarskrin med färger,
det är nästan sant. 

Jag hade inget rött för blod
och inget svart för en ensam mor
och inget vitt för en likblek soldat
och ingen färg för sorg och hat.

Det fanns solgult som gör en glad!
Det fanns grönt för gräs och blad!

Det fanns för allt jag drömt.
Det fanns färger männskor glömt.

Jag satt ner och målade fred.

Georg Riedel är död - det dyker upp två minnen

Det första är när jag sjöng ett litet men dock solo i en av hans kompositioner. Georg var med på scenen. Det var en AdLibitums konsert någon gång av de otaliga gånger vi gjorde med Trio Con Tromba. Jag slirade lite på någon ton där... och bad om ursäkt till Georg för den slirningen. "Äsch" sa Georg, "Lite konstnärlig frihet skadar inte".

Den andra var när jag av en slump - som ju inte finns som bekant...slumpen är ingen tillfällighet... - gick förbi deKlomp för massor med år sedan. Där satt Georg Riedel (Som INTE skrivit Här kommer Pippi Långstrump - det har Jan  Johansson gjort) och Bengt Hallberg (som skrivit Madickenvisan) språkandes. Två giganter i musikvärlden.

Det slår mig att det nog var den kvällen vi haft konsert med just de två. Med AdLIbitum också. Kassören i AdLibitum kom också in, han hade varit och betalt hotellet för de två.

Riedels musik är helt och hållet fantastisk. Hörde på radion i morse att den faktiskt har en aningen svärta i sig. Men det är inte mycket. Eller så finns den inte alls.

Själar tar aldrig farväl. En del själar lämnar kvar sin alster på jorden. Till oss. För oss.

Dags för en favorit-text som fångade mig alldels för sent i livet...

 Då sjöngs den av Nils Landgren. 

Nu finns den i olika spellistor med olika sångare och faktiskt en som sjunger och spelar trumpet (!). Just sätten som föreslås för att resa eller komma till ett ställe/person är underbara.

Mest gillar jag "...big balloon och make it soon..." men alla är himla bra.

PS Ordet colt fick jag slå upp då för något år sedan. En häst är det. Så mycket minns jag.

You can reach me by railway, you can reach me by trailway
You can reach me on an airplane, you can reach me with your mind
You can reach me by caravan, cross the desert like an Arab man
I don't care how you get here, just get here if you can

 

You can reach me by sailboat, climb a tree and swing rope to rope
Take a sled and slide down the slope, into these arms of mine
You can jump on a speedy colt, cross the border in a blaze of hope
I don't care how you get here, just get here if you can

 

There are hills and mountains between us
Always something to get over
If I had my way, surely you would be closer
I need you closer

 

You can windsurf into my life, take me up on a carpet ride

You can make it in a big balloon, but you better make it soon
You can reach me by caravan, cross the desert like an Arab man
I don't care how you get here, just get here if you can

Fiskaren och affärsmannen

 I korthet går historien så:

En fattig fiskare satt på stranden när en rik affärsman kom förbi.
- Varför sitter du här och latar dig? Varför är du inte ute och fiskar? frågade affärsmannen
- Därför att jag har fångat tillräckligt med fisk för mig och min familj för idag, svarade fiskaren. Nu sitter jag här och njuter av eftermiddagen.
 

Affärsmannen suckade uppgivet.
- Nu när du har tid skulle du ju kunna fånga mer fisk. Inte bara sitta här och lata dig.
- Vad skulle jag göra med den fisken? undrade fiskaren
 

- Du skulle kunna sälja den och tjäna massor med pengar, sa affärsmannen. För pengarna skulle du kunna köpa en större båt med kraftigare motor och fiska längre ut i havet. Då skulle du fånga mycket större fiskar och tjäna mer pengar. Till slut skulle du kunna anställa andra fiskare som fiskade åt dig.
 

- Vad skulle jag göra sedan då? undrade fiskaren
- Då, svarade affärsmannen, skulle du kunna sitta och bara njuta av livet.
- Det är ju det jag gör redan nu, svarade den fattige fiskaren.

Jag har ivrigt försökt ta reda på vem som kan ha skrivit detta från början. Har läst för länge sedan att historien var en protest mot att man skulle arbeta, arbeta, arbeta.

 

Det vore intressant att skriva en bok om hur människor reagerar på en person som inte ska prata

Haft stämbandstrassel sedan i fredags - de börjar sluta bra nu, lite trams kvar, men på rätt väg - och då hade jag lappar med i olika sammanhang för att kommunicera. Började med att peka på den inrutade. En del läste då - nyfikna? (helt OK. Jag är supernyfiken) - allt ovan.
Då började jag hålla för allt utom det i rutan.

En del sa "På rikigt".

Då pekade jag på JA.

Varför det? Då vände jag blad, där står det "stämbandstrassel".

Det är ett bra hjälpmedel faktiskt men det intressanta är människors olika beteende.

En del viskade tillbaka. Då pekade jag på "Du kan prata" (och log så klart) på en annan lapp. 

En del blev väldigt obekväma. Varför är ytterst oklart.

Pensionsåret kom till slut. Det är i år det sker.

Det året man går i pension. För kryper eller springer in i det gör man inte. Eller vissa kanske göre det. Jag går i pension, nästan två år senare än jag kunde gjort det. Det känns. Hur det känns vet jag inte riktigt. Inte än. För jag går i pension i maj är det tänkt om det blir som planerat och då inte som jag planerat utan någon annan...

Tankarna inför att ha så mycket "tid" man vill berör mig inte så mycket. Eller jo, de gör det till viss del. Men inte tid är inte en linje som bekant. Jag ser inte tiden som en linje utan som ett hav.

Dessutom är jag inte förtjust i Chronos utan i Kairos - hans bror. Han har en hårpiska och lyckas man fånga den så stannar man tiden. Intressant ju, grekerna kunde de. Deras mytologi är spännande.

Att de har flera ord - fem tror jag - för kärlek är också intressant: eros, agape, filia, storge och agape.

Så jag ska se till att stanna i tiden. Men inte i livet.