2020-09-21

Det händer alltid på den här avslutande sången...i Jenkinks The Armed Man

 Det går susningar genom kroppen. Det reser sig hårstrån längs sidan av kroppen samtidigt som begynnande små små tårar kommer fram i ögonvrån. Jag undrar stillsamt vad det är med den här sången. Andra tårsånger jag har kommer tårar efter ett tag. Men den här kommer direkt.

Jag minns när vi skulle sjunga den...det var...det var...spännande. Jag såg inte sista ackoladen. Inte alls. Det gick inte.

När jag hört den en gång så trycker jag alltid alltid på bakåtpilsknappen i Spotify; jag vill höra den igen. Till och med nu när Barbara Streisand sjunger "New York State of Mind". Den får vänta.

Det blir The Armed Man igen. Slutkören.

Så. Det blir den igen.

God shall wipe away all tears 

And there shall be no more death, 

Neither sorrow nor crying,

Neither shall there be anymore pain. 

Praise the Lord,

Praise the Lord,

Praise the Lord

2020-09-14

Lyssnar på Spotify uteslutande under dagen på jobbet

 Det rullar på med diverse Chicago, Earth, Wind and Fire, Tower of Power, små utsnitt från Carmen, Körsånger från när och fjärran. Jenkins är en förresten en favorit, den mannen har skrivit mycket vacker musik.

Så kommer då och blomsterarian från Carmen då och då med flera olika solister. Nyss kom en. Efter ett tag reser sig håren på benen, tårarna börjar komma, fler hårstrån reser sig. Jag gissar vem det kan vara...och det är alltid. Det är alltid Jonas Kaufmann. Alltid han som får mig att stanna upp. Han är makalös den mannen. Jag gillar hans mer barytonala tenor. Eller vad man ska säga.

Snarare är det så - lärde jag mig på en underbar kurs jag var på förresten - att det är lite mörker i rösten. Detta mörker stör inte alls glittret. Därför, därför blir den rikare rösten.

Det är alldeles alldeles underbart.