Från ett bord i Goult

[Skrivet någon gång 2012 på sommaren, i Provence]

Från ett cafébord i Goult ser jag min tillfällige personlige guide. Han visade delar av kyrkan som vanligen är stängd. Det var inte utan stolthet men stoltheten fick inte vara det framträdande, utan låg där som bakgrund. Han visade snarare på en iver att delge mig fler delar av kyrkan, just där. Kust då. 

En gammal rosetta-sten, eller möjligen fönster. Snarare gammalt fönster, jag förevisades också gamla målningar på vägarna.  Det var för ett antal år sedan, två kanske tre. Det slog mig inte då men inser det nu; han liknar på något vis pappa. Mer till sinnet än till utseendet, vissa drag minner om pappa men det är det lugna sinnet som får mig att tänka på honom. 

En inneboende ro. Och som i ett trollslag äntrad scenen av en man jag kallar sjömannen. Han som långsamt plockade fram parasollerna på caféet. Under den gamle ägarens tid. Det var han som efter två veckors cafébesök från min sida började mumla något som troligen var (bonj)ou(r). 

Efter ytterligare en tid lade en hand på min axel som i "sett dig här du". Är övertygad om att han inte minns mig men jag kommer aldrig att glömma honom. Nu tar han sin morgoncigarett och kikar ut över torget, han är placerad vid caféet. Undrar lite vad han gjort i livet, kanhända var han just sjöman.

Kairos och Chronos (Kronos)

Kairos hette den lille gynnaren som lekte i Olympens trädgård, hårpiskan slängde omkring när han ilade runt. Kairos var sonson till Zeus, den mer välkände farbrodern namn var således den grymme barnslukaren Kronos. Kairos representerade drömtiden för dåtidens greker, men betyder också den kvalitativa tiden, ögonblicket, eller en tid för förändring.

Sagorna berättade att man skulle fånga hårpiskan på denne lille krabat, för den som lyckades med konststycket blev belöningen att tiden stod stilla; en tid för eftertanke, så man inte drabbas av dess blekhet, vanligen krank som bekant.

Eftertanken svindlar, kronometer kontra en slags kairosmeter.

Oavsett vad mätaren heter behövs idag en fokusering på kairostiden som står stilla som motpol till kronosfixeringen som folk i väst inbillar sig är en linje. Inget kan vara mer fel.

Tiden är snarare - vill jag mena - ett böljande hav med skeenden man väljer att fokusera på. Är vågorna höga bör man vara kvar där i rummet (inte i tiden) och gå när så är dags.

När vågorna lagt sig.

Väventyr - väver ett äventyr

Det gjorde jag i helgen. Det fanns fasta  hållpunkter med möten med människor i stora huvudstaden. Men resten vävdes efterhand till en väv, kanske tråcklades det lite också. Det är lite oklart.

Väventyret startade med en öl på Spanjorskan, detta relativa nytillskott på Stockholms kroghimmel. Gillar den.

Sedan fortsattes det med ett fint möte på Tak med multikonstnär. Tak har underbar utsikt över huvudstaden! Tur vi var där tidigt, när vi lämnade taket var kön väldigt lång, vääääääldigt lång. Sedan blev det middag med multikonstnär och gemensam vän i högskolebranschen på SKH.

På lördag var ett besök givet, nej, två, ett på Cafe Pascal på Norrtullsgatan och ett besök på Skånegatan 57, Cafe Pascals nyöppnade bageri och cafe. Kant i kant kom en inbokad fyratimmars lunch - den blev så lång (!) - lunchen var huvudtråden i väven och blev som väntat: varm, viktig och varsamt forskande.

Gustaf Sjökvists kammarkörs konsert i Nacka kyrka lördag kväll var himla skön att få till livs. Själen berikades och jag mötte en internetvän. Och en vän IRL - eller afk som en del säger away from keyboard - mötte jag också som sjöng i kören. Himla fint att ses och att lyssna på musiken som framfördes.

Lördagens avslutningen skedde på Daphne's en restaurang jag kommer att återvända till nästa väventyr misstänker jag.

Söndag. Lerin. Liljevalchs. Vad mer finns att säga.

Se den. Se den.

Speciellt Syrien-tavlorna.

Se dem.

Om du blundar lite och fantiserar...

 

så hamnar du i stort sett var som helst i värlen, det är bara att välja. det sjuder av liv men ett lugnt liv och ett lågmält ackompanjerat surr av människors tal. Låg musik i bakgrunden, oftast jazz. Gästerna talar med varandra, med personalen och då tas de tips varligt emot som personalen har om vad som ska ätas eller drickas. 

Maten och kaffet är fantastisk, mazarinerna kan man äta när som helst... Före maten eller efter eller båda. Citrontarten, en liten godbit, är underbart himmelsk.

Personalen förresten var just de tre syskonen i början, nu räknar jag ett syskon vid varje besök samt ett femtal anställda. Det är just de anställda man noterar, syskonens förhållningssätt har spridits också till dem. Effektiva, lugna, det springs aldrig men alla har klipp i stegen. Alla. Och alla ler någon gång då och då.

Alla.

Det finns en puls på de ställen syskonen Seropian skapat som jag älskar, en nerv som nästan kan tas på. En åder av kärleksfullt liv. Ett stort stort hjärta genomsyrar hela lokalen. 

Tillströmningen av kunder vekar inte avta under timmen - timmarna blev det - jag satt igår, inte heller idag. Snarare tvärtom, men också köns längd har en underlig förmåga att pulsera; ibland tomt på kö, ibland kö till ytterdörren. Ibland bara kö, som oavsett längd varsamt och precist betas av. 

I lugn och ro. Hela hela tiden.

Pascal håller för trycket och det är en oasernas oas mitt i pulserande Stockholm. När man är här längtar man redan tillbaka med hela hjärtat.

MInnen från ett café

För ett antal år sedan tog Simon över Café Chocolat på Storgatan 54. Femtiofyran kallade vi stället i början. Jag kontaktade också stadsarkivet för att få en vink om vilken verksamhet som bedrivits i lokalerna innan. Mjölkaffär och antikaffär är de troliga svaren. Underligt nog finns inte många fotografier tagna på den här delen av Storgatan.

"Ska vi ses på Fiket?" sades under den här tiden många gånger och det rådde aldrig några tvivel om var Fiket låg, sedan ändrades det till "Vi ses hos Simon". Det blev många gånger, uteserveringen med lite lagom sol och en känsla av att sitta i Gamla Stan i Stockholm blev ett lyft.

Otaliga stammisar har man mött på detta café. Vänner där en liten kommentar om livet eller tillståndet i världen förgyllt vardagen. Eller så var man bara där och nu.

Den bästa beskrivningen av caféet stod en stammis för som skrev en dikt.

Syster till Simon tog över stället efter några år, men stamkunderna var Fiket trogna. Stället renoverades och blev alldeles underbart fint. Vi sa fortfarande "Vi ses hos Simon"...

Simon öppnar snart något nytt på just Storgatan, i närheten av gamla stället. Så det blir en upprepning ju av "Vi ses hos Simon".

Diametralernas tidning - och det är bra det

I dag har SvD en - minst, hann bara till en - artikel och en ledare om Olof Palme. Ni vet, han som var den förste stadsmannen och hade samma uppväxt som Carl Bildt hade. Men de valde olika spår. Om detta kan man skriva och fundera mycket.

Det gör inte Johan Wennström i sin ledare under parollen nostalgi - det är fult det. Speciellt om det gäller en stadsman som Olof Palme. Nu är det inte mycket Johan Wennström gör i ledaren, det ska villigt erkännas, mer än möjligen andas en doft av "surt sa' räven". Om rönnbär då, inte om politik.

Tack och lov kommer Ola Säll till undsättning och befinner sig på en annan periferi, den där den övriga världen befinner sig. I alla fall enligt rubriken "Världen vårdar Palmes minne".

Funderar vidare och längtar till min espresso, nog är det kanske så att bristen på nostalgiiver hos en ledarskribent på SvD säger mer om just Johan Wennström än om världen.

Och vad just Olof Palme betydde för den. Men som tankeinitiator fungerar så klart SvD utmärkt. Och det är mycket bra. Gillar det. Me like - som mina yngre vänner säger.

Så kanske, kanske ändå har ledaren en funktion. Som motvikt. Frågan är till vad. Johan mot världen? Ledaren mot stadsmannen? Vänster mot höger? Tja, man får - som vanligt - fundera vidare. Och inte minst lära av historien.

Tant Grön - inte en dag för sent

Var på Tant Grön i Västervik i helgen, räkmackorna de har där går inte av för hackor. Snart är det läge att sitta på uteserveringen med. Att bara sitta på Tant Grön är en njutning. Och de som är där verkar tycka detsamma, gäster såväl som personal.

En sann oas i Västervik. Egil var inte på plats, ägaren, han kanske var på en inspirationsresa. De brukar avverkas så här på vårkanten. Hoppas han är tillbaka nästa gång vi är på Tant Grön.

Någon på Vecko-Revyn har också hittat hit. Men det var flera år sedan...

Ljugarbänken sista sittningen för året

Den skedde idag, var den finns låter jag vara osagt.

Det finns en ljugarbänk i stan - Linkeboda - där ett gäng sitter ute då och då. Olika antal, men totalt kanske 8-10 personer men inte samtidigt sittande, utan 4-5 personer mestadels, understundom 7-8 personer.

Filosoferande, ljugande, avhandlande, bollande, dialogiserande och samtalande om ämnen som faschinerar. Idag var det andra världskriget - lärde mig en hel del jag inte visste om detta krig, och att det "snart vänder" syftandes på att det går mot mörkare tider om sex månader, sisådär...

Ja, det var lite kallt. Det var det.

Fika med dotter är underbart

Speciellt i
Visa större karta tycker jag. Gordes.

Och nu, vid den här tiden, är det inte mycket amerikaner där. Det är skönt det med. Mest fransmän (och så klart franskvinns skulle kanske tokfeministerna kräva att man säger :-).

Nu får de konkurrens, ordentligt

Kaféet som jag fikar på i Lund har fått en granne, och vilken granne! De har tarte aux citron eller kanske tarte au citron om det är bara på en citron. Väl? Det spelar nu ingen som helst roll. Det är Gott. Väldigt Gott.

De har också en specialité, comté och skink-macka. Jag menar MEN HALLÅ! Comté på en macka. Det är gott som det är, med comté. Det slår mig att jag borde frågat hur lagrad den är. För de mest lagrade comtéerna är ju godast.

Påminner om när jag åt hummersoppa på Sturehof för länge länge sedan. Ulf Adolfsson kom cyklandes förbi av någon anledning, sommarklädd i gul kavaj tror jag bestämt att det var. Innan hade Carl Bildts bror tågat förbi, men då kom jag inte på vad han hette och jag ropade inte på honom. Men, och det var det jag ville berätta, Sturehof hade överträffat sig själva - och det är inte lite då som de överträffat alla andra - genom att ha en taleggio i botten på hummersoppan. Gott som Tusan.

Gamla fiket Bönan har ändrat sig IGEN!

Det heter numera Espressobar och är ljust och fint och vitt och en espresso har rätt pris: 10:-. Det artar sig, eller cirklen är snarare sluten. I Oxelösund fanns en tid ett underbart ställe som hette, det hette, vad hette det nu igen. SANTOS. Så hette det. Undrar var han tog vägen. Unge herr Santos alltså. Någonstans i Nyköping kanske. Så är det nog.

Dessutom hade de små smörgåsar, SMÅ SMÖRGÅSAR. Goda som tusan. Och populära så klart, ingen vill väl (eller?) längre ha de vedervärdigt stora USA-inspirerade mackorna och kakorna. De som är så stora så big is beautiful, fritt översatt "stor är bautaful". Visst, det finns de som äter dem, låt dem göra det. Men alternativet finns knappt. Nu kan man ta två små smörgåsar. Underbart! Köpte två förra
gången jag åkte tåg. Mums!

Metamorfosen återgick liksom till den gamla idéen, eller vad ska man säga? Idag doftade nybakad kaka med! I ugn, "hemgjord" som det heter. Det får heta det.

Befriande att det bruna tråkiga är borta, nu är det vitt.

Martina Lowdens bok växer, jag läser och skrattar och fattar inte ibland. Men underbar är den.

På Wayne's i Stockholm, Vasavägen tror jag...det där med lokalsinnet. Men Hit hittade jag, Simon sade någon gång: "Gå till det där till vänster utanför centralen, du vet". Det där sista du vet liksom som ett östgötskt "vettu" i samklang eller kanske väsenskilt från rinkebysvenskans "do vät".

Stockholm är liksom Stockholm. Om Linköping har småstadskomplex så frodas det här med men från en plattform av varandes storstad. Inbillad storstad. Visst, OK, det är sveriges kungliga huvudkommun. Men Stooooooooooor Stad...nääääääääääää.

Nu kom pajen, ska jämföras med Simons så klart. En del av uppdraget, egenditsatt uppdrag.