Det går. Att ensamfika. Det gör det.

...utan att tala eller snarare ropa i mobiltelefon. Det är dom att den ringande inte begriper själva telefonens funktion. Nä, det ska ropas ut. Oftast totalt ointressanta meningar i stil med 'jag sitter på café '...

Att offentliga lokaler numera i allt högre grad blir telefonkiosker är en märklig företeelse som jag inte begriper. Själv ringer jag alltid under någon förflyttning. Stör i stort sett ingen.

Flyttade just nyligen på grund av ropandet till utedelen av fiket. Där ropas det inte. Där samtalar man gärna lite lågt om - gissar jag - livet, kärleken och möjligen döden. Om man är två.

Är man ensam läser man eller bara begrundar livet, kärleken och speciellt döden. Möjligen överhörs diverse konversationer...

Man förstår

Sin väg.

Sitt syfte.

Sitt kall.

Ett användningsområde.

Det växlar vilket man har genom livet. Ibland är det stödjande. Ibland uppmuntrande. Ibland bara vara där.

Och vara.

Den du verkligen är.

Flexibilitet har jag vill jag mena...

Men...Vi ska flytta på jobbet.
Det gillar jag inte. Inte alls.
Varför?
Får aningen längre till jobbet. 

Kan inte hitta lika gott kaffe på stan och absolut inte en cappu som den ska göras. Sval och inte varm...så klart. Varm eller till och med het blir den en förminskad latte. Huvva...

Såg fram emot att bida min tid de sista ljuva åren i Mjärdevi men det blir inte så. Förändring i jobbrutin. I resrutin. Stör, rubbar nä kastar mina cirklar över bord.

Vem hittar jag nu att snacka med över en espresso som en livgivande och jobb-befrämjande paus? Nu är det M eller J eller W eller D eller J eller V eller ibland A. Understundom tvillingarna.
Vem hittar jag på stan? Nil. Nada. Niente. Nothing. De rien.

Det är de små men innerligt givande espressostunderna som gör att jag lämnar Mjärdevi med inte bara en utan strömmande tårar. När jag skrev den meningen kom de... jag kommer hålla mig lite borta i morgon då sista dagen infinner sig...

Tack. Innerligt tack släkten D för den här tiden. Saknar er redan. Mötena med er alla, inklusive era medarbetare, kommer jag alltid bära med mig.

Mycket nära hjärtat.