Lasse och Bosse - två mjölkbönder på slätten

Lasse en av två bröder har - hade - en gård tillsammans med ett - gissar jag - 45-tal kor. Mjölk är huvudproduktionen på den gemensamma gården. Flera tusen liter varannan dag kan jag tänka mig. Sonen hjälpte och hjälper till där då och då med matinköp och göromål i ladugården.

Jag minns mitt första besök.

Det var tydligt att man inte fick gå in i ladugården om man inte arbetade där. Lasse satt i sin rullstol, inte på vakt, utan bara satt där i öppningen. Som för att vara med. Han kunde köra traktor trots rullstolen men det var bökigt att köra runt i ladugården.

Verksamheten var i full gång. Det mockades, det kördes skottkärror, det lades ut hö. När skottkärran vars däck hade lite för lite luft i sig passerade Lasse för fjärde gången sa Lasse "Det var inte mycket luft i den där du". Svaret blev ett kort "mmmm"...men vid nästa passage blev svaret "Jaaa, men det är bara nertill". Skratt utbröt...:-)

Vila i frid Lasse. Mitt enda möte med dig minns jag alltid. En anledning är historien ovan. En annan anledning är att jag ville så gärna efter mötet med dig, din bror Bo, kor och ladugård ringa till min mamma och berätta att barnbarnet är i en ladugård med kor. Precis som min mormor var för länge länge sedan. Nu kan ni alla byta historier där uppe i himlen.

Jag hör skratten eka ända hit.

Den här texten säger mycket

om en älskad katt under fjorton år. Det är Leona Lewis som sjunger den.

You walked with me
Footprints in the sand
And helped me understand
Where I'm going

You walked with me
When I was all alone
With so much unknown
Along the way

Then I heard you say

I promise you
I'm always there
When your heart is filled with sorrow and despair
And I'll carry you
When you need a friend
You'll find my footprints in the sand

I see my life
Flash across the sky
So many times I've lied
And been so afraid

And just when I
I thought I'd lost my way
You gave me strenght to carry on

That's when I heard you say

I promise you
I'm always there
When your heart is filled with sorrow and despair
Oh, I'll carry you
When you need a friend
You'll find my footprints in the sand
When I'm weary
Well I know you'll be there
And I can feel you
When you say

I promise you
I'm always there
When your heart is full of sadness and despair
I'll carry you
When you need a friend
You'll find my footprints in the sand

When your is full of sadness and despair
I'll carry you
When you need a friend
I promise you
I'm always there
When you need a friend
You'll find my footprints in the sand

Igår - tisdag kväll

Så var jag på landet. Det var skönt. Brandvarnaren fungerar...märkte jag. Tycker inte om lampljus, så jag tänder ljusljus. Om ni fattar. Och ett av dem gjorde så att brandvarnaren tjöt...miss i nassen.

Inte bra.

Jo. Bra. För den har som uppgift att tjuta när något inte står rätt till, som att ett ljus ger ifrån sig för mycket värme eller farliga gaser.

Nu var det inte fara å färde.

Men varna. Det ska man. Om man är brandvarnare.

Landet i slutet av februari

Det är underbart på landet. Ibland så tänker man lite på framtiden på landet. Om sonen kommer att ha kvar landet när vi inte finns mer. Just nu är det så att funnes inte sonen hade vi inte haft landet; jag har inte kunskap och ork att kika på saker och ting som måste kikas på. Just ju kryggrundsavfuktaren som inte vill vara med. Troligen mest beroende på att en servicetekniker inte gjort sitt jobb. Sådant irriterar man sig mäkta på.

Fläskkotlett så klart. Blir det. Det blir det alltid när den här duon är på landet. :-) Det är inte fel.

Framtiden ska jag strunta i och göra potatisgratäng i stället. Så får det bli.

Grått lite här och var

det konstaterade en god vän och jag för några timmar sedan. Men det borde gå att påverka tyckte vi, sms-samtidigt. Vännen med en promenad som för att betvinga det gråa kan man kanske tro - jag vet inte. Jag tog det grå med mig till landet och sitter där just nu. Med eld i spisen, och öl i glaset. Snart ska jag sätta på ugnen för att däri lägga lite potatis. Och palsternacka tror jag bestämt att det blir med.

Läser och begrundar DN. Intressant som alltid, SvD har vi just nu hemma och gör en paus i DN. Men jag vet inte...DN är nog kanske lite aningens bättre.

Sverker slutade i Domkyrkan idag, som präst, ska vidare till annan ny kyrka. Det var lite sorgligt, det var det. Men det blir nog bra det med. Så många i kören har jag aldrig sett förut, knappt 100 tror jag.

En väns kompis tipsade om personlighetstest, sådant kan jag bara inte låta bli...det roliga är att bland de yrken som föreslås kan jag tänka mig 90% eller så av dem. Funderat på flera av dem faktiskt. Och är ju ett av dem.

Entusiastiska, kreativa och idealistiska. Kan göra nästan allt som intresserar dem. Socialt begåvade. Måste leva sitt liv i enlighet med sina värderingar. Entusiastiska inför nya idéer, men blir uttråkade av detaljer. Flexibla och öppna för argument. Många och varierade talanger och fritidsintressen.

Karriärer som skulle kunna passa:

Skådespelare, journalister, skribenter, musiker, konstnärer, konsulter, psykologer, entreprenörer, lärare, personalvetare, politiker, diplomater, TV-reportrar, marknadsförare, forskare, säljare, artister, präster, PR-ansvariga, sociologer, socialarbetare.

Landet, Lundgrens fänkål och öl

Ja, det är en vana, en bra vana att göra Lundgrens fänkål som lite tilltugg eller förtugg innan själva maten lagas.

Den senare är idag kyckling som marinerat på vägen hit. I plastpåse och ingefära och salt och peppar och honung och tja...Kycklingen var liksom i kylen när jag kom hem, och då slog det mig: tusan också...jag skulle varit hemma och ätit risotto och kyckling idag. Det glömde jag totalt bort.

Den kommer till nytta snart.

Samuels Winter blev det, och Kilkenny. Gott.

Inspektion i morgon av hussvamp.

Sitter på landets altan

Till skillnad från stadens. Lyssnar i bakgrunden på dotterns tittande på ett Simpsons-program, eller var det Family Guy? Spelar roll. Hon trivs här, oavsett vad hon uttalar.

Läser en underbar bok av sommarpraterskan Martina Lowden. Wikipedia har inte mycket information. Spelar roll.

Marinas sommarprogram fänglsade mig, gäckade mig, roade mig och berörde mig. Om någon säger "om det sker ett mord och vapnet är antingen en tygkasse från Hedengrens eller en etymologisk ordbok" då fastnar jag.

Boken ALLT är underbart rolig. Och tänkvärd, och jag får slå upp en massa ord, som jag inte kan. Som Marina kan. Sedan barnsben.

Läs den. Ska läsa också, klart, boken "Saker jag inte förstår och människor jag inte gillar" sedan hoppas jag att Beckminster Fullers bok har anlänt när jag i morgon kommer till stadens altan.
(låter etiktetten BÖCKER stå kvar, men har man läst Martinas bok märker man att det borde stå litteratur där. Men men. Spelar roll.)

Det finns barn som vet detta Helena von Zweigbergk

"Fläsklägg? Rotmos? Sjömansbiff? Kalops? Eh ... vad?

Fråga en femtonåring och du får förklara vad du pratar om."

Ja, våra ungdomar vet vad några av de ovanstående rätterna är. Så klart. Sjömansbiff kanske inte de vet, ska genast åtgärdas.

Kalops var det alldeles för längesedan vi åt. Men det är lite höst och vintermat, med rödbetor. Som ju också kan rostas i ugnen med Chevrè. Det är gott.

En del av den 130-procentiga ökningen för Ben & Jerry står vår dotter för...svindyra glassar som enligt min smak är åt pipsvängen för söta. En slags ny McDonaldsifiering som lyckades.

"Till exempel ska man bjuda tjusigare. Agneta Lilja jämför med hur det var på sjuttiotalet, när man bjöd på en sallad och alla fick ta med sig egen dricka. Det fungerar bara i dag om det är hemma hos någon väldigt ung eller väldigt fattig. Annars skulle man uppleva det som kränkande som gäst." fortsätter hon.

Intressant, av Lilja alltså, inte Helena. Men bra att hon hittade det. Jag tror inte man upplever det som kränkande som gäst. Men det är ju jag det, som nyligen blev trevligt invanderad av några goda vänner som hade med sig en grekisk afton. Den bestod av, så klart, fetaost, oliver och Retsina. Underbart initiv.

Frågar mig lite vad som är kränkande, salladen eller att bli tvingad att ta med egen dricka. Vet faktiskt inte. Eget dricka är ju ett måste om man, tja, är laktosintolerant. En av våra vänner tar alltid med eget kaffe. Jag har ingen åsikt om det. Hon upplever det inte som kränkande heller misstänker jag.

Bjuda tjusigare, jag vet inte jag, drar mig till minnes en mycket trevlig middag med fläskpannkaka och rött vin. Att vi sex personer, inklusive de två ungdomarna, var överförtjusta är ju en annan sak. Det var ekoägg förresten. Och givetvis ekomjölk, minns inte Glada Grisen stod för fläsket, men det är högst troligt.

Tjusigt med fläskpannkaka. Ja. Det var det. På ett sätt. På ett annat sätt var det inte det, det är ju var dags mat, vardagsmat. Det kanske är så att det är vardagen som ska förgyllas. Och inte helgerna.

Förgyllningen blev gästerna, samtalet och samvaron. Det senare ett bortglömt ord.

Vet inte var jag ska börja...

Så jag börjar bara.

De unga tu är ute och vandrar. Jag lyssnar på lugn musik, och sitter och funderar. På mycket. De unga tus ögon strålar ikapp. Och så klart, när jag äntligen fått fart på den "långsamma" länken så hör jag dem komma vandrades uppe där vid korsningen.

Som förresten inte är en korsning. Det bara lät bättre.

Gräset blev inte klippt, staketet på altanen blev inte lagat, veden är inte kluven. Men det gööööööööör ingenting. De unga tu strålar ikapp, det Lyser i ögonen på dem. Solen skiner, de hade bestämt att den skulle göra det, så i morse kom den. Här vid kusten, vid sex-tiden smet den upp och väckte mig först. Sedan de två, efter en tinmme.

Jag eldade. Ved. Som redan var kluven, jag är inte kluven, inte inför deras kärlek. Och jag tänker endast karpa på diemet, fånga dagen. Deras dag, lägger mig i så lite jag kan. Lagat mat, arbetat lite. Lagom så där.

Jag började bara, och nu vet jag inte var jag ska sluta, så jag slutar bara. Bara så där. Som en dag som snart är fångad. Och i morgon gryr en ny dag.

Såvitt jag vet. Men det vet ingen, och vad är då viktigast? Att veden var kluven, eller gräset klippt eller ett lagat staket.

Eller att beskåda glittret i deras ögonpar.

Jag vet svaret. Vet du?

Amarone och landet

Det låter som en boktitel, eller en film. Kärleken till landet, liksom. Amarone måste ju ha något med kärlek att göra. Hann precis hit idag innan solen gick ner, så jag såg strålarna delas mellan skogens träd in på tomten. Sedan gick den ner, och nu är det dags för månens sken. Kollar på den då och då.

Tittat på spännande "Brottet", den danska serien på tv 1. Bra, så klart, den är ju dansk höll jag på att säga. Och sa det, eller skrev det. Vem sjutton är det? Som är boven? Det vet man inte, och så är det paus på grund av VM-hockey nästa torsdag. Suck. Dubbelsuck om man säger hockey förresten, vi lämnar det. Det blir som det blir.

Det slår mig att vinet borde heta Amorane om det skulle ha något med kärlek att göra. Hur ska man få ihop DET nu då...inte vet jag. Googlar lite...

Under tiden jag googlar kommer det Eldorado på P2. Märkligt. Man slängs tillbaka 30 år eller mer. När Eldorado viskade i natten för att sedan skrika rakt ut. Varje gång, det enda som var irriterande med dem. Faktiskt. Var på väg att skruva ner - ja, på landet gör man det ingen fjärr - volymen på radion. Hade lyssnat på något klassiskt på P2.

Googlandet gör besvikelsen total. Amaro betyder...håll i er...besk. BESK! Av alla ord. Bland alla "Alla älskar Amarone" hittar man liksom att det betyder besk.
Beska droppar är visserligen gott, tycker alla tenorer, man lär sig tycka det...

Besk.
Får fundera frenetiskt framåt på det.

Fortfarande på landet...

Det kostar på att åka hem, det är FÖR skönt här alltså. Inte kallt heller, vilket i och för sig kan vara ett globalt problem. Men dessa globala funderingar får anstå. Vad gör man på landet då?

Tja...jag läser "Fullständiga Rättigheter" en expose över Sveriges restauranghistoria. Mycket rolig läsning. Mycket rolig. Lärde mig igår att Måns Rossander varit smörgåsnisse på Operatkällaren. Måns Rossander är numera bland annat på P1-programmet Meny. Där ser man!

Gluttar lite, varje gång faktiskt, i "Den Gudomliga Komedin" av Dante. Den är ju rätt tung att läsa på sträck liksom, och inget mördare är det heller, ja, möjligen förutom de som pinas i helvetet eller i förentren till helvetet.

Bra att Lundgren berättade hur man gör fänkål på hans vis.

På landet. Inspirerad av Maria så...

berättar jag om vad jag ska äta.

Dricker just nu lite Lindeman, vitt, och lyssnar på en kompis som råkade ha rapportering på Ekot på P1. Där ser man.

Sedan tänkte jag göra fänkål på Lundgrens vis...den börjar bli en följetong. Men det är så himla gott att stå och smaska på medan man lagar maten...sorry Lundgren...men det är så jag äter den oftast. Faktiskt.

Det som lagas skall är Biff Rydberg tror jag det heter. Tärna oxfile, bland med lök (vilken tur att jag köpte det!!! det var en slump) senap och ägggula (måste det stavas väl?). Steks. Det ska så klart vara lite rött i köttet.

Råstekt tärnad potatis steker man till. Ska dessutom göra mycket sallad. Jag är som en kompis säger tokfet... Alltså förledet tok, hon säger inte att jag är tokfet.

Dessert är det ingen. Ska ta ett rött vin till maten, förresten så dricker jag halvflaskor på landet. Det fungerar liksom inte annars...