En vandring med Loppan

Loppan är en fantastisk labradoodle som huserar hemma hos husse och matte. Men just nu behöver Loppan av olika skäl lite extrahussar och mattar. Idag var det vår tur.

Loppan är en klok labradoodle - när hon inte sätter i sig förrätter... men nog om det. Väl inne i hallen pekade Loppan med nosen på det koppel som skulle användas, det gjorde Loppan alldeles efter det att jag undrat högt vilket koppel det kan vara. Då pekade Loppan på kopplet som skulle nyttjas. Med nosen.
Så gör Loppan.

Sedan gick vi så där strävandes som hundar gör, varför gör de det förresten? Det kan väl inte vara skönt att vara så tight i halsen tänkte jag. Men till slut fogade hon sig. Loppan. Utan att leva just det som hon heter dessutom. Det uppskattade vi stort.

Vandringen företogs enligt ett slags vant mönster för Loppan gissar jag, hon är van att gå på den där platsen och troligen den där rundan men fogade sig snällt i just vår valda tur. I alla fall i början.

För det slumpade sig så att den passerade Loppans kompis Soya. Det märktes, men lite oklart var det för Loppan var exakt Soya bodde. Det nosades på de gula löpsedlarna i snön. Men osäkerhet uppstod märkte man. Alla hus och ingångar som såg likadana ut förvillade troligen Loppan. Det gick så långt att googlingorken infann sig och Soyas hem identifierades. Men Loppan var faktiskt lika ivrigt intresserad av de övriga ingångarna och i vissa skulle det krypas under stänger för att ta sig till dörren.
Så gör Loppan.

Apropå löpsedlar så tror jag att några av dem var fake news...men det får ju vi inte reda på. Men vi gissade det.

Sedan tågade vi hemåt efter en halvtimmes vandring, så vandringen var cirkus en timme inalles.

Tvättning av tassar och mage utfördes. Av extramatten.

Loppan är en fantastisk labradoodle.

För fem år sedan åkte familjen till Rättvik för att urnsätta mamma/farmor/svärmor

Facebook har den förmågan att påminna oss om händelser på samma datum som idag. Idag för fem år sedan åkte familjen för att urnsätta min mamma. Det var ingen begravningscermoni, det ville inte mamma. Man får ju göra så.

Talade med mamma i telefon utanför Varvs kyrka när sambon skötte om de gravar som finns där med hennes släkt. Då frågade jag henne om jag skulle spela trumpet på hennes begravning. Detta var troligen något år innan hon dog. Hon svarade då att det inte blir någon begravning.

Kasper körde bilen. När jag ser långbryggan är jag på väg att börja gråta. Men picosekunden innan så tar plötsligt Kasper min hand. Precis innan tårarna skulle komma. Han räddade mig.

Sedan gick vi ut på långbryggan. Ända ut, alla metrarna.

Dagen efter urnsatte vi mamma. Det sjöngs Härlig är jorden.

Sedan åkte hela familjen hem.

Har inte varit vid graven sedan dess inser jag. Tror inte det. En vänlig man sänder ibland bilder på den.

Ladislaus Horatius gav ut Kometen en tidskrift som utkom en gång i månaden

Den sista kom bara några dagar innan han gick bort/tog ner skylten/dog/avled/slutade dansa på jorden. Att han mäktade med att skriva den är för många en gåta. Men den skulle fram, läggas fram till oss och som den är.

Laszlos Horvath hette också lite latiniserat Ladislaus Horatius. Och det är under det namnet vi känner honom bäst på nätet. Sista kometen som sagt kom några dagar innan hans frånfälle.

Den avslutas med orden:

Jag sänder alla läsare de varmaste hälsningar. Ta hand om er. Ta inget för givet, för rätt vad det är är det förbrukat. Andas in luften och dess dofter, öppna ögonen på vid gavel, lyssna intensivt och sist men inte minst: Öppna er hjärtan på vid gavel för varandra och livet.

Visst är det vackert!

Den sista meningen där kommer jag att bära med mig och leva efter på samma sätt som meningen jag hörde i den kinesiska filmen Att Leva från 1952 där huvudkaraktären säger efter att ha mottagit ett cancerbesked:

I can't afford to hate people. I don't have that kind of time. 

Förra året upptäckte jag att filmen baseras på en bok av Leo Tolstoj. Men...läs nu igen:

 Jag sänder alla läsare de varmaste hälsningar. Ta hand om er. Ta inget för givet, för rätt vad det är är det förbrukat. Andas in luften och dess dofter, öppna ögonen på vid gavel, lyssna intensivt och sist men inte minst: Öppna er hjärtan på vid gavel för varandra och livet.

Man hittar många guldkorn i den paragrafen och jag tycker den är Gibransk, profetisk och väldigt väldigt vacker.

PS Är du väldigt nyfiken finns den i sin helhet här.

En god vän dansar inte mer på jorden

Och som han dansade och berörde. Mig berörde han i grunden, hur jag ser på saker, hur jag samtalar och lyssnar på människor.

”Kan du lyssna?” Sa han under en av våra första rätt långa bilfärder. "Eh, ja",  svarade jag. Den lilla episoden på väg till Malmö påverkade något så alldagligt hur jag namnsätter grupper av ikoner på min iPad...

Lyssna. Titta. Rita. Resa. Navigera...med flera. Men startade med just Lyssna.

På en annan av våra resor vars mål troligen också var Malmö eller i alla fall södra Sverige körde jag med mitt lokalvansinne vilse och vännen utbrister: jag tycker om att vara vilse då upptäcker man ofta något nytt. Just då, just där hade jag troligen en alltför hård jobbpiska på mig så uppskattning saknades nog av att vara just vilse.

I ett av våra samtal tillhörande bilfärd före jul till Vadstena pratade vi om musik och jazz. Speciellt jazz. Jag spelade Thad Jones/Mel Lewis Orchestra för honom i bilen. Han gillade det skarpt.
I helgen lyssnade jag på underbare Jan Allan i en trio.

Mestadels Lars Gullin, kanske endast, framfördes. Underbar musik som jag tidigare gått lite vilse i förr men inte nu. En låt grep tag i min sorg över vännen och ljusa tårar kom. Låten heter Late Date.

Den har en svensk text av Eva Sjöstrand.

Bara den som drömmer törs gå vilse

bara den har kraft och mod

Bara den som drömmer finner vägar

vågar följa nästa flod

Vågar söka nya stigar

i  en annars snårig skog

där bara den som drömmer törs gå vilse

vågar tro att marken bär

vågar drömma sitt liv, vågar leva sin dröm,

vågar älska och leva livet nu och här

Den texten är för mig en bra beskrivning av vännen. Han levde sin dröm och drömde sitt liv. Att i sammanhanget lilla jag fått vara med under hans vandring på jorden är en kär ynnest och en innerlig fröjd.

Vila i frid Laszlo/Ladislaus

Det hände under julkonserten i Skänninge

Den julkonsertern som är så himla vacker att vara med om och antalet besökare blir fler och fler med åren verkar det som. Som om hela Skänninge vandrar man ur huse för att lyssna.

Men den här julkonserten hände det något. Mest på grund av att jag är van att sjunga styckena så jag kan kika upp lite mer från noterna och studera publiken. Då under en av sångerna sker det. Mötet mellan ett tonårsbarn och (troligen) en mormor. Barnbarnet lutar huvudet mot mormodern och blundar. Mormodern blundar också.

De är där. Där och då eller snarare här och nu. Utan ett enda carpe diem. De bara var tillsammans på julkonsert och det var som om tiden stannade på ett sätt som den gör när två människor är samman, på samma våglängd. Tillsammans i lugn. Ordlöst.

Tyvärr minns jag inte under vilken sång det var detta skedde. Kanske är det inte så viktigt eller så är det väldigt viktigt. För de två.

Hela 2019 präglas av denna syn av mötet mellan ett barnbarn och far-morföräldern. Det ÄR något särskilt med det mötet. Alltid.