Det var en gång en bar - utan alkoholtillstånd faktiskt namnet till trots

Den hette Rättviksbaren, låg på HSB-gatan i Rättvik. Den var öppen 7-18 kanske till och med 6-18. Rättviksbaren hade eget porslin. Det porslinet har dykt upp igen.

På Bar Oas i Stockholm. Det som är så himla fantastiskt är att stället drivs av barn till en nära vän. Som också kommer från Rättvik. Vi spelade tillsammans i olika konstellationer under ungdomsåren. 

På Bar Oas finns tallrikar från just Rättviksbaren.

Besökte Bar Oas härom veckan. När jag frågade lite försynt - ja, jag kan vara det...:-) - om det var korrekt att det fanns tallrikar här som det står Rättviksbaren på svarade en person med att vända på klacken och hämta en.

Han frågade: Har du någon koppling till den?

Jag satt tyst med begynnande tårar i ögonen och klämde fram: Den ägdes av mina föräldrar.

Besöker Bar Oas igen. Hoppas de har tallrikarna kvar. De har fått egna nu. Fina också så klart. Men jag gillar - oaktat just Rättviksbarstallrikarna - blandningen av porslin. Det blir lite levande då.

Vad sa mamma egentligen...till pappa när han låg och skulle dö...

För det gjorde han. Han låg och skulle dö, minns inte om Cheyne-Stokes-andningen hade kommit. Det minns jag inte. Mindes inte det i detta inlägg heller...
Men den här gången när han låg där på sängen skulle han dö.

Telefonsamtalet från mamma det däremot glömmer jag aldrig: Jag gjorde som du sa. Det är slut nu. Kom och hämta mig. 

Men vad sa hon till pappa efter det att jag sagt till mamma att det var bara hon som kunde säga till pappa att släppa taget. Jag kunde inte säga det, det fungerar liksom inte så.

Hon sa: Släpp taget nu Henry så ses vi se'n.

Det tog två och ett halvt år. Sedan släppte Sigrid taget med i alla fall lite av en saffransbulle i magen.

Nu slår det mig att det finns mer att berätta. Bland annat om ett fönster som var stängt men öppnades.

Det tar vi om tio år eller fem kanske. Eller om fem år eller tio minuter...

Hemkomst efter en vandring i minnenas allé

Att så att säga möta sig själv där man vandrade för 50 år sedan (och mer) gör att man påminns om det inre livet i ens väsen. Det som är en kärna av just mig mitt jag. Samtidigt är detta jag ändrat och jag vet inte varför men jag kommer att tänka på att vi på Matematisk Statistik-kursen sa att det vi lärde oss där var att säga stokastiskt i stället för slumpmässig (!). Det är ett roligt skämt på sitt sätt. Men skämtet visar också att en del ord mejslar ut saker och ting bättre än andra. Kanske inte i just detta fall. Men i andra är orden viktigare. En del ord visste man inte om för 50 år sedan.

Jag minns en uppsats jag skrev i svenska på Rättviksskolan. Av någon anledning hade jag uppsnappat ordet understundom som 14-15 åring. Var vete sjutton. Men snappat upp det hade jag. Så. Skrev ordet i min uppsats som handlade om min praktik på LM Ericsson i Stockholm. Minns meningen än: Understundom lärde jag mig något på praktiken. Läraren i svenska hade roligt åt ordet. Och jag tänkte. Ja ja...ha lite kul åt det då...det jag inte förstod då var att det var ett slags brott mot formen. Det kan varit så. Om det verkligen var anledningen till att han läste upp det inför klassen vet jag inte.

Långbryggan ska man gå ut på när man är i Rättvik. Oavsett årstid. Dispens från denna vandring tror jag inte går att få faktiskt.

Det är lite fuskigt att inte gå ut på den. Det lite underliga är att jag gick inte ofta ut på den när jag bodde där från 1957 till 1976. Då gick jag mest i vattnet vid sidan av den. På den vänstra sidan i bilden men på den högra sidan från samhället. Man kan gå ut nästan till holmen som ligger 5-600 meter ut. Så långgrunt är det (!).

En sak till som är ett måste är så klart gravarna. Den som är min mormors grav är lite ansatt men mammas och pappas är inte det:

 

Mamma och Pappa

 

Mormor Hilma
(Unger-Axels grav)

Har ett brev hemma där det står att min mamma får anta namnet Unger. Men hon kallade sig inte det tror jag. Men jag vet inte.

Antingen är det något på G eller så är det bara något

 Kan idag inte lyssna på I den stora sorgens famn. Beröringen blir för stor. Jag ryser och tårarna rinner när jag sitter på kontoret.

Tids nog får jag väl veta.

Så på det då. Det tar liksom inte slut med att slumpen inte är en tillfällighet...

Gabriels Oboe med Ryan Anthony. Han trakterar en piccolatrumpet så håret krullar sig på sidan av benen.

Det kan vara så att jag kände det på mig

Men jag minns inte faktiskt. Men jag minns att jag tog bilen och åkte upp till mamma och pappa. Den senare var på "hemmet", mamma höll sig hemmavid där de hade bott länge länge i "sommar"stugan. Men den var nog mer ett land. För man vistades där under vinterhalvåret också.

Jag minns att det var veckan före midsommar när jag styrde kosan norröver mot Norrboda och Furudal. Det är nu dags att skriva ner delar av den berättelse jag undvikit att skriva ner i 10 år. Det är liksom lite dags nu på något vis i alla fall delar av den.
Det finns dock delar jag inte skriver om. Så får det bli. Har berättat den då och då när läge finns att göra det.

Pappa,89, låg på Orestrand där han vistats i några år men nu med betoningen just nu på låg; det var liksom dags att lämna den här världen.Vi hälsade på honom på Orestrand. Minns inte om han hade den där andningen ni vet, kanske. Det syntes ju att det var dags att lämna denna världen.

Väl på tillbaka på landet och efter middagen sa jag till mamma: det är bara du som kan säga till honom att släppa taget. Jag kan inte göra det, det kan bara du göra. Hennes blick hon gav mig glömmer jag inte, den var lite förvånande men forskande.

Dagen efter körde jag mamma till pappa. Men jag hade blivit lite sugen på kaffe så jag åkte till Rättvik. Intog i lugn och ro mitt kaffe. Efter ett tag ringer telefonen, troligen just den här tiden (11:50) detta datum för 10 år sedan. En hulkande röst säger: Jag gjorde som du sa, det är slut nu. Kom och hämta mig.

Hon fick inte fram mer. Så jag hämtade mamma. 

Minns att det var underligt nog en rofylld resa. Väl framme tyckte mamma vi skulle ringa begravningsentrepenören. Men jag kan inte det numret, sa jag. Det kunde mamma. Utantill. Sifferminnesdrottningen.

Det blev dags att lämna Orestrand. Varje gång mamma hälsat på pappa hade han sagt: När kan jag följa med hem? Så nu vandrade mamma med pappa i sängen mot utgången där begravningsentrepenören tog hand om pappa.

Vad egentligen sa mamma till pappa? Ja ni. Om jag säger att jag inte vet det så ljuger jag...

Hur blev man som man är och har man i princip kanske alltid varit sådan?

I summeringarnas tid funderar jag lite över sådant eftersom jag hyser en enorm tacksamhet över att ha blivit den jag är (till slut på något vis) men också tack vare det fått uppleva det jag upplevt. Visst det är lite arv och DNA och sådant men även - tror jag nog faktiskt bestämt - miljö. Uppmuntran och en tillåtelse att vara just den man är, när man är 4 år, 9 år 14 år och så.

Minns särskilt när våra egna barn var i tonåren och det var väl lite kinkigt...eller vad det nu var. Jag ringde till mamma Sigrid och bad om ursäkt för hur jag var när jag var tonåring. Det var längesedan jag hörde henne skratta så mycket som då. Och hjärtligt.

Hjärtlig - det var min uppväxt. Otvungen, sann omtanke och en vurm för sanningen. Detta trots att vi aldrig åt middag tillsammans - vi hade en restaurang, varför sitta i lägenheten och äta? - men det fanns en vetskap hos mig att mamma och pappa var på restaurangen (baren) eller i fiskaffären (affären) och där hittade man dem. Tryggt.

Spännande var det också. Vi hade inbrott i baren och polisen fick tag i dem. Vi bodde ovanför baren så om mamma såg något underligt som speglade sig i garageportarna som var mitt emot ingången på baksidan anades oråd. Vid ett tillfälle fick jag inte titta i baren efter inbrottet. Du går inte ner!
Sa mamma. Då gjorde inte jag det. Anledningen var att de hade använt köttfärs (!) att dämpa smällen med. Det måste sett för jävligt ut där nere...glad mamma sa till mig. Lika glad att jag lydde henne.

Men hur blev man som man blev. Har genom åren träffat faders och modersfigurer gissar jag som varsamt petat in mig på vägar som är bättre att trampa än de breda. Någon gång ska jag sätta mig ner och fundera över vilka dessa är. Det finns några givna redan före 20-års åldern.

Men se'n?

Undrar lite över också hur mycket som är så att säga färdigt när man är 20 år. I mitt fall ganska mycket tror jag. Sedan finns egenskaper som mognar som blir mer, mer, vad ska vi säga, luttrade genom åren.

Är tudelad - inte som Calvinos Visconten men i alla fall...

Fick reda på att vi ska inkorporera två bolag hos kunden jag arbetar med. Det var Leksand och Rättvik. Spännande, roligt tänkte jag för någon månad sedan.

Det är det också. Men plötsligt kommer det över en. Barndomen. Uppväxtåren och så...när jag verkligen ska till att skriva Siljan eller Rättvik i en databas så kommer tårarna. Det är ljusa tårar men ändå. Jag vill tro att jag kommer att hitta tillbaka till det roliga.

Det gör jag också. Men just nu är det inte roligt. Jag vet inte. Kan ha med Corona att göra också och solitära arbetet hemmavid. Det har sina fördelar det också. Men jag vet inte, inte något jag kommer att göra regelmässigt. Kanske. Men vet inte.

Barbra sjunger medan jag kikar på farfars födelsår och dödsår

Hon sjunger "Those tomorrows waiting deep in your eyes".

Dödsåret för en farfar jag aldrig mötte är 1981. Eller var om man så vill. Som jag hade velat träffa honom. Jag tror han har en nyckel till att jag är den jag är. Tillsammans med en annan nyckel som en morfar har som jag inte träffat och vet ännu mindre om.

1981. Det var året före jag började arbeta. Så jag hade kunnat hälsa på honom under någon av mina pendlingsresor till Linköpings Universitet 1976 - 1982.

Om Emil - farfar- vet jag en hel del. Jag vet att det finns ingen gravsten på den plats han är begraven, enligt kyrkogårdsförvaltaren står där ett träd. Jag förstår inte. Men antagligen har ingen betalt på ett tag. Hans släkt, Emils, dog ut där och då.

Farmor ville inte veta av honom enligt mammas och pappas utsagor. Den - vad ska vi kalla det - bakbundenheten lades även på min pappa. Annars hade han ju kunnat säga att farfar lever och och hälsa på honom du Lasse. Jag kan inte. Men du kan.
Nog.
Hade han troligen lagt till.

En gång när jag och pappa talade om något jag minns inte vad så gläntades det en aning på en dörr vill jag minnas. Pappa hette Emil i andra namn och jag undrade varför. Då ryckte han till lite. Nu vet jag ju varför. Så lite farfar finns allt i pappa. Så klart.

"Those tomorrows wainting deep in your eyes." Som sjunget var. Min morgondag hade troligen setts lite mer i ett slags ljus om jag sett farfars ögon. Men jag har fått en förnimmelse om just det ljuset, alldeles nyss faktiskt... Men också en gång väldigt handfast och omvälvande tillrättavisning från just Emil. Jag undrar lite, tänk om det var han och inte Gösta som var musikalisk. Eller var det...ja...det får jag nog aldrig veta.

Inte i denna dans på jorden i alla fall.

Sedan 1973 har jag haft tillgång till bil i en eller annan form

Det började med en Ford 17M. Vit. Som gick som en skottspole mellan Rättvik och Mora under mitt sista år på gymnasiet. Det var så den finansierades. Busspengar samlades in från fyra passagerare och de tjänade en timme per dag på att åka bil i stället för buss.

Så gjorde också jag de två första åren. Första året åkte jag med en Soldh. Andra året med en Söderström.

Efter Forden vet jag inte vad jag hade för bil. Minns en Golf i mitten på 80-talet sedan en flådig Saab som tjänstebil samma dekad.

Så vidtog Honda-eran. Lottas Civic först sedan ett gäng tjänstebilar. De två avstegen var en Audi och en VW. Men annars Honda under, ja säkerligen 16 år.

Men nu i morgon lämnar jag in den. Sista Hondan.

Från och med nu vidtar ännu mer buss, ännu mer tåg och sist men inte minst medlemskap i SunFleet. Den första kommer att hyras redan på fredag och föra fyra personer - förhoppningsvis - till en konstrunda.

Hur det känns? Det känns. Lite underligt. Vemodigt men samtidigt behövligt och nödvändigt.

Det är speciellt att sitta och betala gravskötselräkningar

Det ska ju dock göras, är gravarna på avstånd men ändå nära en i sinnet på något vis så blir det ju så. Men det blir också en påminnelse om en egen hädanfärd som man så klart inte vet när den blir. Den kommer dock närmare, man märker det på kroppen som protesterar smått varje morgon den ska sträckas ut och bringas till arbetet.

Den årliga närheten till gravar - mammas och pappas - är besvärlig, närmandet blir tårfyllt, sorgesamt och aningen deprimerande. Plattityder som att vi ska alla vandra, springa, hoppa eller skutta den vägen biter inte riktigt, de tröstar inte heller. Kanske i formen den just skrevs.

Det märkliga är att jag varje vardag passerar kyrkogården där vi bor. Men så inte idag. Det var något som jag ville undvika just idag. Annars störs jag så att säga inte av gravarna. Tvärtom. Vet inte varför jag undvek kyrkogården idag.

Jag vet inte.

Att inte veta är ett gissel. Vi människor vänjer oss aldrig vid det. Var jag finner tröst varierar, var jag finner ro varierar också.

Ett hopp finner jag, att vi alla får leva länge. Sedan vet jag inte om jag tror vi får leva så länge som vi verkligen vill. Det finns stunder jag tror det men ibland tvivlar jag. Men kärleken till livet, den avklingar aldrig. Även om man är nere, under isen, eller utan hopp och tro.

Kärleken är störst. Det vet vi.

Det är sen gammalt.

På Fars dag stod jag och väntade på skjuts för att sjunga på en konsert

Det är en syssla man gör då och då när det är dags för just konsert. Samåkning sker. Vanligen har jag inget för mig mer än att studera de förbipasserande där vid den lilla men dock affären som finns i grannskapet. Den har inte många varor nuförtiden utan är mest utlämningsställe för paket.

Eftersom det var Fars Dag kom det väldigt många bilar som skulle till kyrkogården som finns intill där vi bor. Så det var många bilar att studera för att utröna om det kunde vara min skjuts som kom. I den bil jag skulle färdas fanns två kvinnor och i de bilar som anlände för att hedra sina fäder satt oftast...två kvinnor.

Jag började tänka på att det föreligger en skillnad i livslängd mellan könen. När jag står där i mina tankar kommer två kvinnor gående, den ena med rullator och lite forskande men glad blick. Den andra har en omvårdande och omhuldande attityd som annonserar att något skifte här i livet är på gång. För henne såväl för den rullatorbehövande.

"Ursäkta, vet du var ingången till äldreboendet är på Överstegatan?" säger den yngre. "Ja!", svarar jag och fortsätter med att beskriva ingången till just äldreboendet på Överstegatan.

"Men titta här är en affär!" utbrister vidare den yngre. "Ja, sa jag, det är lite mer av ett pakethämtningsställe". "Man kan nog få en tidning där i alla fall" säger den yngre och tittar lite menande på mig och jag säger att det kan man nog.

Duon vandrar vidare, visserligen bort från äldreboendet på Överstegatan, men verkar ha det rätt bra. Båda två. Den yngre hyser så klart en stark förhoppning att hennes mamma ska trivas där på...ja...ni vet...stället på Överstegatan. Kvinnan med rullatorn verkar också anse att det blir (nog) bra där.

Jag vet inte varför denna episod etsade sig fast i minnet det får jag fundera vidare på. Men jag hoppas innerligt att jag ska få möta kvinnan med rullator snart utanför paketutlämningsstället eller utanför äldreboendet på Överstegatan.

Hon kommer att få det bra där.

Ett flipper-spel - sinnebilden för positiv nostalgi

S:t Kors har gjort något väldigt väldigt bra i Mjärdevi Center, de har placerat ett flipperspel i entrehallen... En förbipasserande yngling sa "det står mest medelålders där"...

Tacka för det...vilken tripp på minnenas allé (inte memory lane som det står i S:t Kors lilla skylt vid spelet) det är att spela flipper. Gamla minnen väcks till liv. I föräldrarnas restaurang Rättviksbaren - underligt nog lokaliserad i Rättvik - fanns ett flipperspel. Jag hade så klart nycklar till det och spelade på det så snart jag kom åt utan att lägga i pengar.

Mest var vi tre som spelade. Minns namnet på den ene men väl den andra. De var några år äldre än jag och troligen fick jag glimtar från dem hur det är att vara just det, äldre.

När jag nu spelar på Pirates of the Caribbean-spelet kommer gamla takter tillbaka. Men också besvikelse över att reaktionen inte är vad den en gång var.

Men leendet över en bra kula eller en extra kula finns kvar.

Vad sjutton ska man skriva...

Satt en kväll på Parkgatan i Linköping, jag var 31 år sisådär och tänkte att jaha. Nu blir livet så här. Och det är helt OK. Jag gillar barn men det kommer inte att bli några. Och det är helt OK. Jag fortsätta dricka lite öl på dåvarande MåGott (Mörners) hos Bobbo och Marjo och dem. Tränade - ja faktiskt - och jobbade. Körde Saab. Gick på fester och åkte till Jordanien 1989.

Och där fanns hon. Mamman till mina barn. Först kom Kasper, men du får ursäkta Kasper, det är Märtas dag i dag.

Och där tog det stopp. Det finns inte ord i världen och på jorden hur jag känner för dig Märta.

Nu fyller du ett kvarts sekel. Ett kvarts sekel. Jag tar och citerar lite från den skrift vi petat ihop jag och din mamma:

1994-02-03

Märta pratar också, "he å" säger hon när man går på morgonen.

En annan populär mening när de är ute och går med mamma är "iv mi ajv" (give me five). Se'n slår de ihop händerna och Märta bara skrattar, och Kasper skrattar med. De leker väldigt bra ihop, ibland vet inte Kasper när han ska sluta. Men så är det väl, man vet väl inte det när man är ungefär 1000 dagar gammal.

1994-08-16

Märta pratar för fullt, två ordsmeningar. Här följer de som kommer till mitt huvud just nu:

Mera sock(er), Mera ko(r)v, Mera (mj)ö(l)k, tappa den, öpp(n)a den.

Så talar hon, det är karakteristiskt att det mesta handlar om mat, och om mera av olika födoämnen. Där ser man middagens betydelse för språkutvecklingen hos di små.

Kram älskade Märta.

Hade förmånen att träffa en vän från högstadiet idag

Det var väl 45 år sedan sidådär. Vi sågs då. Visst, det har varit en sammankomst för massor med år sedan där dåvarande niorna samlades i Tällberg. Men då var vi så många att man inte hann prata på riktigt. Så att säga.

Man hann upptäcka en massa andra saker då, på återträffen.

Men idag åt vi på Flott jag och Mats. På vägen dit var stegen lätta, lättare än vanligt. Att återse en människa som känt en hela livet är speciellt. Man får reda på hur man var - och så klart - fortfarande är. Inne i kärnan.

Jag glömde en sak Mats, glömde berätta en episod från vår barndom.

Vi badade i Siljan, på vänstra sidan om långbryggan och kanske är det därför minnet etsat sig fast. Men inte enbart därför. Du sade en sak där som jag tror påverkade och påverkar mitt liv mycket. Du sa en enkel mening. Jag tänker på den meningen då och då.

Vi höll på att baxa med en stock tror jag det var, eller något tungt i alla fall. Där i vattnet, på den främmande vänstra sidan av långbryggan. Där badade vi aldrig annars. Men vi skulle vända på den av någon outgrundlig anledning. Jag tog i och gjorde det.

"Vad stark du är, Lasse".

Sa du Mats. Det visste jag inte att jag var.

Jag undrar om det inte där finns en förklaring på hur du är även idag. Tror att du redan då i vår barndom byggde upp människor, trodde människor om gott.
Det har du har fortsatt med.

Jag blev innerligt glad av att se dig idag.

5:e juni

Bo Kaspers sjunger om den 5:e juni. Texten handlar om att han sitter med en vän på en balkong och skålar för de som
inte längre finns. Men också för att sommaren är på gång. Det är ju början av juni.

Tillfällena för min del är just juni, men slutet av, och runt jul.

"I mobilen ligger gamla SMS och nummer kvar, jag önskar att jag kunde ringa och säga nånting till min far."

Jag har också numren kvar till några personer som inte längre finns här på jorden; det bär mig
emot att ta bort dem. Vet inte varför. Inte så att du kommer personerna att verkligen vara borta. Nej, tycker det är lite fint att
bläddra förbi dem då och då när jag letar efter någon person att ringa till.
Då kommer minnen tillbaka, sunda minnen, inte alls sorgkantade.

Via nostalgia positiva ma abrupta

Åker av olika skäl vägen till Örebro oftare nu, två dagar i veckan faktiskt.
Då i sinnet också mot Rättvik.

Denna väg, 211 heter den om jag inte minns fel, åkte jag ofta hemåt varje fredag eftermiddag för att spela med Bertil Spåmans orkester. Och för att komma hem till Rättvik och då till mamma och pappa. På vägen hem (till Linköping) på söndagen sedan passerade jag alltid pappas arbete på Postens semesterhem och åt mat.

Det känns som om jag är på väg till hembygden varje gång jag åker den vägen och nu avbryts resan.

I förtid.

Nostalgia har ett inneboende negativ klang i sig. Min nostalgi är så fri från negativ klang att det borde finnas upp ett nytt ord. Eller ett post-fix. Nostalgia+ månne.

Nu sitter jag här i Örebro på min avbrutna resa och det känns, som man säger nu för tiden, helt okey.

På mammas och pappas gravsten borde det stå "i ljust minne bevarat".

Nu sitter jag och skäms för jag minns faktiskt inte vad det står på gravstenen. Kanske just för att de flesta resor nu i flera år har varit just avbrutna.

Idag är det två år sedan

Två år sedan urnan sattes ner. Den enda begravningen min mamma ville ha. Vi sjöng Härlig är jorden där runt urnan som sattes ner. Vi lade blommor i gropen och runt.
Två år sedan.

Mamma som levde i hela 93 år får man förstå tröttnar lite på att omgivningen inte ringer längre; de som gjorde det till mamma Sigrid dog ju efterhand. "Det är bara du som ringer nuförtiden".

Sa hon.

Mamma.

Jag slutar nog aldrig tänka "nu ska jag ringa till mamma" verkar det som. Sker oftast på vägen, eller på väg någonstans. Lurigaste gången var då jag hälsade på sonen som arbetade i ett stall med ett fyrtiotal kor. Då ville jag verkligen ringa till min mamma och säga vad han sysslade med.
Påtagligare blir det inte. Minnet av såväl mamma som mormor omgiven av muande bligande kossor, gul halm och stalldoft. Väggen i hennes rum prytt av diplom för hennes mjölkhantering.

Inte lukt.

Doft.

Det lägger sig liksom aldrig känns det som...

Och det är nog som det ska vara. Det som inte lägger sig är tanken att ringa, mamma och eller pappa, inte för att berätta något särskilt. Utan bara för att höra hur de har det. Sedan kommer hjärnan på och överraskas nästan av det, de finns inte på jorden mer. De har slutat dansa här.

Men hjärtat vill liksom inte fatta det på något vis, hjärtat vill ringa och höra "hur det är". Oftast händer detta när jag är ute och åker bil någonstans; det var ju då jag brukade ringa till mamma. Hon svarade alltid. Alltid, och undrade vart jag var på väg "nu då". Sedan sade hon att jag inte skulle prata i telefon när jag körde, men fortsatte ändå att prata med mig :-)

Ja ja.

Det är väl som det är. Det lägger sig aldrig. Och som det står i Olle Adolphssons visa: så länge någon minns en så finns man kvar. Mamma och pappa kommer att finnas kvar länge.

Hur gör man egentligen persiljestuvad potatis?

• Scharlottenlök, tog tre
• Potatis, tog ett gäng
• Aningen mjöl
• Svartpeppar och salt
• Socker. Lite. Jo! Det behövs.
• Grädde, lite så där lagom
• Mjölk
• Persilja så klart

Koka potatisen i lite saltat vatten (ha inte i saltet när det kokar upp, det tar längre tid då) men låt den inte bli riktigt klar. Skiva den så klart i roliga bitar så går det fortare.

Hacka löken. salta lite och peppra. Svetta den lite i en kastrull med rapsolja.

Låt potatisen svetta med lite.
Salta lite och peppra. Rör försiktigt.

På med lite mjöl. Smärtar att göra så...gillar egentligen inte det...men ha på lite.

Vispgrädde - så klart - och mjölkdags - spelar ingen roll i princip vilken mjölk. Socker. Lite.
Ta lite som du tycker när det gäller grädde-mjölk, alltså 50-50 eller 30-70, men troligen mindre grädde än mjölk (inte om det är lättmjölk då får man ju liksom kompensera...:-).

Låt koka tills det blir en bra stuns på stuvningen. Rör då och då. Mjölkmat ska koka på ... just det ... låg värme. Så...sjuda snarare då. Okey då.

Nu är det dags att dutta i lite av isterbandsskyn från stekpannan där de steks - för du har ju isterband till liksom... - i stuvningen.
Smaka! Komplettera med någon krydda.

I med hackad persilja.

Pappa! Pappa! Vänd pannkakan i luften!

Gör det!

Ropen klingade på Rättviksbaren någon gång från min 10-åriga strupe. Jag hade säkerligen ätit bräckt skinka med stekt potatis och ägg. Det gjorde alltid mamma åt mig om det inte fanns något i alla grytor som jag ville ha. Som jag ville ha, skäms vid tanken. Men bär ingen skuld för den.

Vänd den i luften! Pappa!

Han log.

Jag tittade, jag minns inte om han lyckades, det är inte viktigt. Minns att han provade flera gånger, och häri ligger väl en fingervisning om att han inte lyckades första gången. Men han lyckades några gånger. Fler än en.

Men jag minns, som igår, hur vi skrattade.

Var redan publicerad...men hittade den inte...:-) Och nu råkade jag kanske radera den...så här kommer den igen.
Den här dagen för fyra år sedan begravdes pappa Henry.