Det lägger sig liksom aldrig känns det som...

Och det är nog som det ska vara. Det som inte lägger sig är tanken att ringa, mamma och eller pappa, inte för att berätta något särskilt. Utan bara för att höra hur de har det. Sedan kommer hjärnan på och överraskas nästan av det, de finns inte på jorden mer. De har slutat dansa här.

Men hjärtat vill liksom inte fatta det på något vis, hjärtat vill ringa och höra "hur det är". Oftast händer detta när jag är ute och åker bil någonstans; det var ju då jag brukade ringa till mamma. Hon svarade alltid. Alltid, och undrade vart jag var på väg "nu då". Sedan sade hon att jag inte skulle prata i telefon när jag körde, men fortsatte ändå att prata med mig :-)

Ja ja.

Det är väl som det är. Det lägger sig aldrig. Och som det står i Olle Adolphssons visa: så länge någon minns en så finns man kvar. Mamma och pappa kommer att finnas kvar länge.