Jag träffade honom många gånger, men mötte honom bara en gång. Det var utanför Domkyrkan i Linköping, han hade dottern och två söner med sig med vill jag minnas. Vi satt ett tag och samtalade på bänken. Om lite allt möjligt, om vad minns jag faktiskt inte.
Men jag minns känslan.
Känslan av ömhet och värme. Ett nästan obotligt intresse för människor och glädjen samt en enorm innerlig glädjen över barnen. Och själva livet misstänker jag. Vissa människor berör en direkt, de är människor ända in i själ och hjärta. Så var Pontus.
Det känns konstigt att han inte finns mer för jag saknar honom trots att jag inte riktigt mötte honom. Jag var liksom inte klar med att möta honom. Och kan inte alls påstå att jag kände honom. Men på något underligt vis så gjorde jag det ändå. För saknad är han, i mitt fall saknar jag framtida möten med honom.
Vila i frid Pontus.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar