Ibland räcker inte orden till

Handlingar tar över. 

Lång kram till gemensam tröst. Ljuständning i domkyrkan. 

Klappa staketet där de ofta satt med var sin öl. Nu finns en av dem inte mer på jorden. Men klappade på det gröna staket gjorde jag.

Ljus tänds i morgon. Omsorg startar sin tillvaro. Sorgens olika skiftningar ses. Tröstas.

Skrivit om det förut... att man vill ringa

Så tänker man detta vill jag berätta för mamma...tar sonika upp telefonen och ska trycka på "ring upp" men...någonstans där...inser man att hon avled 2011. 

Javisst ja. Tänker man. Så är det ju.

Hjärnan men framförallt hjärtat håller föräldrarna vid liv. Så hjärtat styr och ställer utan en tanke (!) på tid.

Andante är en alternativ blogg som jag styr med då och då...

 Mina minnesord om Lars Ödkvist hamnade där. Eller snarare här.

En vän från förr har avlidit

En gudabenådad violinist.

En estradör och magnifik underhållare på efterfesterna. Och de närvarande hade ofantligt roligt.

En underbar människa att samspråka med.

Han målade ett violinsolo i matteuspassionen så min dåvarande violinspelande sambo grät. Och det stycket i den passionen är än i dag min favorit.

Vila i frid. I ljust minne bevarat.

Mycket på grund av honom.

Ikväll för sju år sedan vandrade jag och sonen ner på stan

Vi skulle träffa några vänner vi inte sett på länge. Bland annat en trollkarl så jag anade lite vad som skulle komma att hända; mamma Sigrid låg på sjukhus sedan några veckor, familjen - alla fyra - var dit till Mora över dagen och hälsade på några dagar före idag.

Hon hade något kvar tänkte jag, det brukar ju vara så. Det är något kvar "att göra". Det var att träffa familjen tänkte vi. Så vi åkte.

För sju år sedan, för några dagar sedan. Då.

Natten mot i morgon hände det. För sju år sedan. Mamma somnade in. Med lussebulle i magen och jag vill tro med ett leende på läpparna. Det senare är en önskan, jag vet det. Men jag vill tro det. Det finns en historia här som jag ska berätta någon gång när anden faller på. Ja, anden.

Spotify spelar på slump Olle Adolphsons "Så går vi bort". Jag säger då det. Nu blev till och med jag förvånad över "slumpen" och det är inte ofta.

Så nu slutar jag att skriva. Ser inte vad jag skriver längre så tar en paus. Passerar jag domkyrkan i morgon och tänder ett ljus.

Tände just ett på familjesidan.se och skrev
"Det kvarstår, ringandet som jag vill göra. Men jag lägger liksom på innan jag slagit numret.
Sedan pratar vi en stund."

Har sagt detta till många nu som förlorat någon och jag minns tyvärr inte vem som lärde mig det. Men skulle vilja minnas det: Själar tar aldrig farväl.   

Nä, de gör ju inte det.

 

Har inte skrivit varje 7:e februari sedan 2016 då det hände

En vän till många slets bort brutalt från jordelivet. Passerar hennes grav lite mer sällan nu eftersom jag inte arbetar åt det hållet längre. Men ibland sker det. Passerandet.

Ibland sker det också, uppstannandet.

Jag gillar det mer.

Hon hittade blommor till slut

Den gamla damen med pigga ögon och rollator ser smått bedrövad ut, kanske mest för att en bil står utanför och väntar på henne. Hon meddelar den butiksanställde att hon ska till Graven. Just Graven misstänker jag och inte graven, alltså vilken som helst.

Det är måndag ganska tidig morgon och hon har troligen beställt en resa just till Graven men då måste man ju ha blommor med sig. Och just de hon ville ha fanns inte och leverans väntas ju kanske inte en tidig måndagmorgon.

Jag gick in och köpte min traditionella sallad att ha sin komplement till matlådan - som idag är kålpudding - eller proteinet och kolhydraterna som vi säger på jobbet. "Vilket protein har du idag?" frågar vi glatt vid matbordet. Salladen tog inte lång tid att handla.

När jag passerar kassorna på vägen ut ser jag damen med rollator och en blomsterkvast i korgen på rollatorn.

När jag går ut genom ICA-dörrarna ser jag en östgötatrafikbil stå och vänta.

På damen och hennes blommor som hon nu har med sig till Graven.

För fem år sedan åkte familjen till Rättvik för att urnsätta mamma/farmor/svärmor

Facebook har den förmågan att påminna oss om händelser på samma datum som idag. Idag för fem år sedan åkte familjen för att urnsätta min mamma. Det var ingen begravningscermoni, det ville inte mamma. Man får ju göra så.

Talade med mamma i telefon utanför Varvs kyrka när sambon skötte om de gravar som finns där med hennes släkt. Då frågade jag henne om jag skulle spela trumpet på hennes begravning. Detta var troligen något år innan hon dog. Hon svarade då att det inte blir någon begravning.

Kasper körde bilen. När jag ser långbryggan är jag på väg att börja gråta. Men picosekunden innan så tar plötsligt Kasper min hand. Precis innan tårarna skulle komma. Han räddade mig.

Sedan gick vi ut på långbryggan. Ända ut, alla metrarna.

Dagen efter urnsatte vi mamma. Det sjöngs Härlig är jorden.

Sedan åkte hela familjen hem.

Har inte varit vid graven sedan dess inser jag. Tror inte det. En vänlig man sänder ibland bilder på den.

Ladislaus Horatius gav ut Kometen en tidskrift som utkom en gång i månaden

Den sista kom bara några dagar innan han gick bort/tog ner skylten/dog/avled/slutade dansa på jorden. Att han mäktade med att skriva den är för många en gåta. Men den skulle fram, läggas fram till oss och som den är.

Laszlos Horvath hette också lite latiniserat Ladislaus Horatius. Och det är under det namnet vi känner honom bäst på nätet. Sista kometen som sagt kom några dagar innan hans frånfälle.

Den avslutas med orden:

Jag sänder alla läsare de varmaste hälsningar. Ta hand om er. Ta inget för givet, för rätt vad det är är det förbrukat. Andas in luften och dess dofter, öppna ögonen på vid gavel, lyssna intensivt och sist men inte minst: Öppna er hjärtan på vid gavel för varandra och livet.

Visst är det vackert!

Den sista meningen där kommer jag att bära med mig och leva efter på samma sätt som meningen jag hörde i den kinesiska filmen Att Leva från 1952 där huvudkaraktären säger efter att ha mottagit ett cancerbesked:

I can't afford to hate people. I don't have that kind of time. 

Förra året upptäckte jag att filmen baseras på en bok av Leo Tolstoj. Men...läs nu igen:

 Jag sänder alla läsare de varmaste hälsningar. Ta hand om er. Ta inget för givet, för rätt vad det är är det förbrukat. Andas in luften och dess dofter, öppna ögonen på vid gavel, lyssna intensivt och sist men inte minst: Öppna er hjärtan på vid gavel för varandra och livet.

Man hittar många guldkorn i den paragrafen och jag tycker den är Gibransk, profetisk och väldigt väldigt vacker.

PS Är du väldigt nyfiken finns den i sin helhet här.

En god vän dansar inte mer på jorden

Och som han dansade och berörde. Mig berörde han i grunden, hur jag ser på saker, hur jag samtalar och lyssnar på människor.

”Kan du lyssna?” Sa han under en av våra första rätt långa bilfärder. "Eh, ja",  svarade jag. Den lilla episoden på väg till Malmö påverkade något så alldagligt hur jag namnsätter grupper av ikoner på min iPad...

Lyssna. Titta. Rita. Resa. Navigera...med flera. Men startade med just Lyssna.

På en annan av våra resor vars mål troligen också var Malmö eller i alla fall södra Sverige körde jag med mitt lokalvansinne vilse och vännen utbrister: jag tycker om att vara vilse då upptäcker man ofta något nytt. Just då, just där hade jag troligen en alltför hård jobbpiska på mig så uppskattning saknades nog av att vara just vilse.

I ett av våra samtal tillhörande bilfärd före jul till Vadstena pratade vi om musik och jazz. Speciellt jazz. Jag spelade Thad Jones/Mel Lewis Orchestra för honom i bilen. Han gillade det skarpt.
I helgen lyssnade jag på underbare Jan Allan i en trio.

Mestadels Lars Gullin, kanske endast, framfördes. Underbar musik som jag tidigare gått lite vilse i förr men inte nu. En låt grep tag i min sorg över vännen och ljusa tårar kom. Låten heter Late Date.

Den har en svensk text av Eva Sjöstrand.

Bara den som drömmer törs gå vilse

bara den har kraft och mod

Bara den som drömmer finner vägar

vågar följa nästa flod

Vågar söka nya stigar

i  en annars snårig skog

där bara den som drömmer törs gå vilse

vågar tro att marken bär

vågar drömma sitt liv, vågar leva sin dröm,

vågar älska och leva livet nu och här

Den texten är för mig en bra beskrivning av vännen. Han levde sin dröm och drömde sitt liv. Att i sammanhanget lilla jag fått vara med under hans vandring på jorden är en kär ynnest och en innerlig fröjd.

Vila i frid Laszlo/Ladislaus

Idag är det begravning, för Lasse mjölkbonden på slätten

Idag är det begravning för Lasse, han mjölkbonden på slätten jag skrev om för några dagar sedan. Jag träffade honom en eller möjligen två gånger. Sonen träffade honom flera gånger. Jag tänker på gården, framtiden och Bosse. Brodern som är kvar och dansar på jorden.

Jag vet inte men troligen var de som ler och långhalm och kompletterade varandra i verksamheten på gården. Lasse lagade maten vet jag, så mycket vet jag. Lasse var lite ofärdig - som det heter i dalarna - efter det att han trillat av en traktor för några år sedan. Lasse satt i rullstol sedan den olyckan. Sedan drabbade cancern honom och han avled för några veckor sedan.

Det finns något som djupt, väldigt djupt binder samman mitt eget liv med sonens liv i och med gården. Tidigt var jag på en bondgården i Sunnanhed och klämde kokta potatisar till grisarna i stallet. Jag har ett minne av att det var kor där innan grisarna och mormor Hilma mjölkade dem så klart och hade såna där fina mjölkkrukor ni vet som nu står utmed vissa vägar på pallar.

Mjölkpallar.

Pallar ja. Det undrar jag om jag gör idag. Tanken är att vara där som stöd för sonen, på begravningen. Vi får se hur det går med den saken.

Jag tror jag håller mormor i handen, så löser det sig.

Det säger vi.

Lasse och Bosse - två mjölkbönder på slätten

Lasse en av två bröder har - hade - en gård tillsammans med ett - gissar jag - 45-tal kor. Mjölk är huvudproduktionen på den gemensamma gården. Flera tusen liter varannan dag kan jag tänka mig. Sonen hjälpte och hjälper till där då och då med matinköp och göromål i ladugården.

Jag minns mitt första besök.

Det var tydligt att man inte fick gå in i ladugården om man inte arbetade där. Lasse satt i sin rullstol, inte på vakt, utan bara satt där i öppningen. Som för att vara med. Han kunde köra traktor trots rullstolen men det var bökigt att köra runt i ladugården.

Verksamheten var i full gång. Det mockades, det kördes skottkärror, det lades ut hö. När skottkärran vars däck hade lite för lite luft i sig passerade Lasse för fjärde gången sa Lasse "Det var inte mycket luft i den där du". Svaret blev ett kort "mmmm"...men vid nästa passage blev svaret "Jaaa, men det är bara nertill". Skratt utbröt...:-)

Vila i frid Lasse. Mitt enda möte med dig minns jag alltid. En anledning är historien ovan. En annan anledning är att jag ville så gärna efter mötet med dig, din bror Bo, kor och ladugård ringa till min mamma och berätta att barnbarnet är i en ladugård med kor. Precis som min mormor var för länge länge sedan. Nu kan ni alla byta historier där uppe i himlen.

Jag hör skratten eka ända hit.

Tillvarons beskaffenhet varierar

Idag varierar den som bara den.

Men så ska det väl vara och det är det som är livet, tycker mig konstaterat detta förut. Det är när rörigheten runt en blir markant högre och djupare som tillvaron ter sig ohanterlig. Men det går att hantera genom att sortera eller som jag gör just nu. Skriva.

En greppbar verklighet är det vi alla famnar, trängtar och söker. Den är inom räckhåll för det mesta, men när stödpunkterna, ankringstamparna och vingarna sviktar blir man vilse.

Och det är som det skall.

Ibland vill man bara släcka ner

Idag är en sådan dag. Det kommer nog att kännas så här i början av februari länge misstänker jag. Det är (igår) två år sedan Eva blev brutalt ihjälkörd av en drogpåverkad vansinneskörande yngling i hörnet av Hamngatan-Drottninggatan. Det var så otroligt onödigt. Så otroligt sorgligt. Så förbaskat dumt.

"Varför skulle du ut då?" skrev en av hennes vänner på facebook. Ja, varför?
Inläggen efter dne 7/2 2016 här på min blogg är korta men beskriver - om jag får säga det själv - rätt bra hur det  faktiskt var och kändes. Sedan får man multiplicera det med miljoner för att på något sätt försöka förstå hur familjen runt Eva hade det den tiden och har i början av februari.

Början av februari blir inte längre som den början en gång var, början av februari kommer nu att vara en påminnelse om att det tar slut en gång.

Tänkte att Spotify skulle rädda mig från ett privat samtal i landskapet om en mammas död

Inte min mamma. En annans mamma.

Spotify står alltid på slump.

Pyttsan.

Tryckte bort en soul-låt och fram kommer Pär Lagerkvist rätt i nyllet och in i lurarna..."Det kom ett brev" tonsatt av (misstänker jag) Göran Fristorp.

Som handlar om en mamma.

Allas mammor.

Läser biografin om Freddie Wadling

Ytterligare en artist jag missat genom åren. Varför är lite underligt, eller så mognar man. Bara.

Det är nog så. Eller så missar man bara en storhet som han när man vandrar här genom livet.

En del storheter upptäcker man kanske aldrig. Det är synd. Men inget att göra åt. När Freddie Wadling sjunger här med Helen Sjöholm är det magi.
I sanning magi.

I den stora sorgens famn.

Min mamma och min mammas mamma och min mammas mammas mamma

Nej, det är inte släktforskning. Eller jo, det är det nog. Det som Charlotte Engelkes utför på scenen med ett gäng attribut. Föreställningen Min Mamma som just nu reser omkring i Sverige.

Tankeväckande och smärtsamt. Väldigt bra teater. Som berör till skillnad från vad Correns recensent tyckte. Men de har ju inte alltid rätt...

Sista dagen innan semestern börjar

Kalendern studeras för att inplanera just semestern. Första veckan är spikad. Andra veckan är också rätt klar, ska jobba några dagar där för att jag vill. Tredje veckan är också i princip klar.

Så snubblar man över en anteckning under vecka nummer tre. Den enda hittills.

9/8 Stockholm

Mer behöver jag inte veta.

Men tårarna trillar.

Erik har lämnat jordelivet

Det finns så många personliga minnen av Erik att det är svårt att välja.

De får komma ett och ett.

Det finns en slags minikupol på T-banestationen på Östermalm, där brukar jag i hemlig offentlighet nynna lite på någon sång. Akustiken är underbart bra där. Tonerna liksom får liv och låter underbart bra.

Mötte Erik precis i den kupolen en vacker dag för 15 år sedan, han på väg upp och jag på väg ner. Ett mer passande ställe för ett möte med stortenoren Erik har jag svårt att se kan finnas. Eriks stämma behövde visserligen inte några kupoler för att ljuda änglalikt.

Detta uppdykande kupolmöte var varmt men kort, vi hade båda något i siktet, vad är oklart i hans fall men även i mitt fall eftersom mitt minne sviker mig. Erik han strålade, som alltid. Leende. Varmt handslag. Ett glatt återseende sedan förra ekumenmötet. Vi möttes i princip varje år på just dessa ekumenmöten.

Minns inte om det var morgon eller kväll, men jag minns mötet med Erik. Bär just detta oplanerade mänskliga mötet med mig ljust bevarat i hjärtat.

5:e juni

Bo Kaspers sjunger om den 5:e juni. Texten handlar om att han sitter med en vän på en balkong och skålar för de som
inte längre finns. Men också för att sommaren är på gång. Det är ju början av juni.

Tillfällena för min del är just juni, men slutet av, och runt jul.

"I mobilen ligger gamla SMS och nummer kvar, jag önskar att jag kunde ringa och säga nånting till min far."

Jag har också numren kvar till några personer som inte längre finns här på jorden; det bär mig
emot att ta bort dem. Vet inte varför. Inte så att du kommer personerna att verkligen vara borta. Nej, tycker det är lite fint att
bläddra förbi dem då och då när jag letar efter någon person att ringa till.
Då kommer minnen tillbaka, sunda minnen, inte alls sorgkantade.