Nu kommer lättnadens och livets tår

Efter en akut vistelse på akuten när allt landat. Då kommer de. Tårarna som mest betyder Tack.

De betyder också nu tillbaka igen från en tillvaro som var otrolig rörig. Omvälvade och farlig.

Ibland räcker inte orden till

Handlingar tar över. 

Lång kram till gemensam tröst. Ljuständning i domkyrkan. 

Klappa staketet där de ofta satt med var sin öl. Nu finns en av dem inte mer på jorden. Men klappade på det gröna staket gjorde jag.

Ljus tänds i morgon. Omsorg startar sin tillvaro. Sorgens olika skiftningar ses. Tröstas.

Skrivit om det förut... att man vill ringa

Så tänker man detta vill jag berätta för mamma...tar sonika upp telefonen och ska trycka på "ring upp" men...någonstans där...inser man att hon avled 2011. 

Javisst ja. Tänker man. Så är det ju.

Hjärnan men framförallt hjärtat håller föräldrarna vid liv. Så hjärtat styr och ställer utan en tanke (!) på tid.

Där igen. Perifera kommer nära centrum...

GLASSBAR står det nu där på Platensgatan. Utan BOSSES. Så är det ju nu sedan 2018 på glassbaren och sedan 11 juni 2026 ej heller på jorden.

Glasses Bossbar sa var och varannan boendes i Linköping. Jag fick en tomatplanta av Bosse för 20 år sedan. Han hade ingen plats för den. 

Givmildheten är magi när det gäller Bosse. Möten med Bosse bortom magi.

Hur kan en perifer bekant lämna ett tomrum?

Vi sa ett "Hej!" när vi sågs på diverse fik i staden. Nickade lite lätt till varandra. Noterade jag att en ny tröja bars kommenterade jag den i positiva ordalag. Sedan fortsatte jag kaffestunden och han köpte fika för att sätta sig ner och...sticka.

En ny tröja troligtvis.

Det blir inga fler "Hej!" nu, inga fler glada färggranna tröjor. Stickorna är inlämnade och garnet upprullat. Tomrummet som lämnats är fascinerande. Utbytet oss emellan var något mer än ett "Hej!" och tröjkommentarer.

Varje gång från nu jag ser hans stickande vänner kommer jag att tänka på honom. En god man som vandrat på jorden.