Det finns dagar och så finns det dagar

 En del dagar kunde liksom bara fått vara på ett slags dag-dagis och inte stört tillvaron. Men man ska väl ha sådana dagar också bara för att märka hur bra andra dagar är. Övriga dagar. Eller kanske vardagar.

Nu, ni som känner mig, jag har några slags mantror/mantras här i livet. De kommer fram då och då i samtal med människor. Ett är:

Jag låter inte dagarnas namn påverka min sinnesfrid

Så är det också. Det är inte namn på dag vi talar om här. Det är liksom bara sådana där skit-dagar när allt bara går åt fanders. Kanske för att de ska det som sagt i någon slags Alfons-anda.

När man har sådana dagar - och faktiskt, det var längesedan nu, väldigt - är det himla bra med omgivning som fattar. Som stöttar och som på riktigt säger något som gör att det blir lättare. En lättare dag.

Sedan tror jag att det ackumulerats svärta under en tid - inte egen utan andras, min empati spökar ibland - och den blir bara för mycket plötsligt. Som en svart explosion, klistrig och irriterande.

Från ett bord i Goult

[Skrivet någon gång 2012 på sommaren, i Provence]

Från ett cafébord i Goult ser jag min tillfällige personlige guide. Han visade delar av kyrkan som vanligen är stängd. Det var inte utan stolthet men stoltheten fick inte vara det framträdande, utan låg där som bakgrund. Han visade snarare på en iver att delge mig fler delar av kyrkan, just där. Kust då. 

En gammal rosetta-sten, eller möjligen fönster. Snarare gammalt fönster, jag förevisades också gamla målningar på vägarna.  Det var för ett antal år sedan, två kanske tre. Det slog mig inte då men inser det nu; han liknar på något vis pappa. Mer till sinnet än till utseendet, vissa drag minner om pappa men det är det lugna sinnet som får mig att tänka på honom. 

En inneboende ro. Och som i ett trollslag äntrad scenen av en man jag kallar sjömannen. Han som långsamt plockade fram parasollerna på caféet. Under den gamle ägarens tid. Det var han som efter två veckors cafébesök från min sida började mumla något som troligen var (bonj)ou(r). 

Efter ytterligare en tid lade en hand på min axel som i "sett dig här du". Är övertygad om att han inte minns mig men jag kommer aldrig att glömma honom. Nu tar han sin morgoncigarett och kikar ut över torget, han är placerad vid caféet. Undrar lite vad han gjort i livet, kanhända var han just sjöman.

Väventyr - väver ett äventyr

Det gjorde jag i helgen. Det fanns fasta  hållpunkter med möten med människor i stora huvudstaden. Men resten vävdes efterhand till en väv, kanske tråcklades det lite också. Det är lite oklart.

Väventyret startade med en öl på Spanjorskan, detta relativa nytillskott på Stockholms kroghimmel. Gillar den.

Sedan fortsattes det med ett fint möte på Tak med multikonstnär. Tak har underbar utsikt över huvudstaden! Tur vi var där tidigt, när vi lämnade taket var kön väldigt lång, vääääääldigt lång. Sedan blev det middag med multikonstnär och gemensam vän i högskolebranschen på SKH.

På lördag var ett besök givet, nej, två, ett på Cafe Pascal på Norrtullsgatan och ett besök på Skånegatan 57, Cafe Pascals nyöppnade bageri och cafe. Kant i kant kom en inbokad fyratimmars lunch - den blev så lång (!) - lunchen var huvudtråden i väven och blev som väntat: varm, viktig och varsamt forskande.

Gustaf Sjökvists kammarkörs konsert i Nacka kyrka lördag kväll var himla skön att få till livs. Själen berikades och jag mötte en internetvän. Och en vän IRL - eller afk som en del säger away from keyboard - mötte jag också som sjöng i kören. Himla fint att ses och att lyssna på musiken som framfördes.

Lördagens avslutningen skedde på Daphne's en restaurang jag kommer att återvända till nästa väventyr misstänker jag.

Söndag. Lerin. Liljevalchs. Vad mer finns att säga.

Se den. Se den.

Speciellt Syrien-tavlorna.

Se dem.

I Warszawa pussas det en gång på kind

En gång i Polen alltså. Ett gäng gymnasietjejer gissar jag ses på Statbucks. En av dem är sen. Går runt till de tre och medelhavskt pussar på kind. Rättare sagt i luften bredvid kind.

I Grekland verkar det görs också detta men då i två vändor. Det vet jag eftersom en av mina vänner och jag gör så. Han är från Grekland.

I Frankrike vill jag minnas att turerna är tre och diskuterade med våra franskboende vänner vilken sida man ska börja på.

Vilken sida S började på förresten när han kindpussade nyblivna tonårsdottern M på stora bokhandeln i Avignon förtäljer inte historien. Dottern M struntade ljuvt i vilken. Men ett bläck-S återfanns senare på handen under resan.

Hur kommer det sig att medelhavssedvänjor letar sig norrut? Så långt ibland som till de mer ostliga delarna av vår huvudstad. Där dock utförs pussandet som en (social) markör får jag en känsla av. Men är osäker.

Här i Polen en gång. Grekland två. Frankrike tre.

I Sverige tar vi inte längre varandra i handen när vi ses. Jo. I  vissa grupperingar sker det. Men annars är vi utfattiga på nära kontakt vid mötet med en annan medmänniska.

Apropå Södertälje och närboende av människor med särskilt behov.

NIMBY - som det heter , inte på min bakgård. Fikade idag, på nyöppnade EH - Espresso House - i Västervik, inte bara en utan två gånger min vana trogen...

Första gången fanns ingen skuggig plats att tillgå så jag tog min dubbla espresso macciato ståendes, lite glad i sinnet, för en travvinst hade just inhämtats. Trodde det var en hundring, men icke, pappa Henry-travet på hemmabanan i Rättvik inbringade tio gånger mer :-). Tjejen i butiken slog sig på knäna när hon såg hur glad jag blev. Liksom va?

Andra gången fanns en skuggig plats, eller jo, det fanns det. Vid grannbordet satt en som var lite eljest. Downs Syndrom tror jag det var. Misstänker de inte var från Sverige, oklar varför jag fick för mig det. Under en picosekund - ja, lovar, så kort tid var det, en synaps tidsenhet eller så - tänkte jag njaaa...där vill jag inte sitta.

Hjärnan skreeeeeek till. Klart du ska. Du ska dessutom prata med de som sitter vid bordet intill som du,

 Lasse för fasiken brukar göra. Sagt och gjort. Barnet log mot mig hela tiden och vände sig om och talade med mig. Pappan strök lätt på barnet och log. Han också.

Jag också.

Tillfreds med att hjärnan reagerat mot denna min sista (?) fördom. Nickade lätt mot bordet när jag gick och tänkte stilla att det börjar som en ring på vattnet. Allt jag läst om protesterna i tidningarna har långsamt brutit en mur. En fånig mur.

Jag blir så innerligt glad när jag ser en egen fördom och den tas bort effektivt och direkt.

Café i Goult - morgonsyssla.

Från ett cafébord i Goult ser jag min tillfällige personlige guide. Han visade delar av kyrkan som vanligen är stängd. Det var inte utan stolthet men stoltheten fick inte vara det framträdande, utan låg där som bakgrund.

Han visade snarare på en iver att delge mig fler delar av kyrkan, just där. Just då. En gammal rosetta-sten, eller möjligen fönster. Snarare gammalt fönster, jag förevisades också gamla målningar på vägarna. 

Det var för ett antal år sedan, två kanske tre. Det slog mig inte då men inser det nu; han liknar på något vis pappa. Mer till sinnet än till utseendet, vissa drag minner om pappa men det är det lugna sinnet som får mig att tänka på honom. En inneboende ro.

Och som i ett trollslag äntras scenen av en man jag kallar sjömannen. Han som långsamt plockade fram parasollerna på cafét. Under den gamle ägarens tid. Det var han som efter två veckors cafébesök från min sida började mumla något som troligen var (bonj)ou(r). Och efter ytterligare en tid lade en hand på min axel som i "sett dig här du".

Är övertygad om att han inte minns mig, jag kommer aldrig att glömma honom. Nu tar han sin morgoncigarett och kikar ut över torget, han står lite vid sidan av cafét. Undrar lite vad han gjort i livet, kanhända var han just sjöman.

Ska du läsa en bok i år?

Läs då den om människan, som är en berättelse. Den är underbart bra, och nästan, skulle jag vilja påstå, ett måste om du dagligdags möter människor i arbetet.
Gör du inte det utan är intresserad av människan och hur vi tänker är boken alldeles alldeles underbar.

När du läst den en gång kan du läsa den igen. Det är fördelen med den här boken:-)

En alldeles underbar bok om Wittgenstein

Ni vet han, som hade sådan stringens att han kritiserade sig själv. Och förkastade - väl i princip om jag inte minns fel - sitt första verk Tractatus. Men Bo Andersson gräver i gruset efter mer om LW. http://www.blogger.com/img/blank.gif
Han gör det med den äran. Jag har alltid pennan i handen när jag läser böcker av det här slaget. Den kom till användning tidigt. Och sedan lär man sig nya ord. Som replipunkt. Och egid. Tror jag det var.

Den är annorlunda boken för den belyser fler delar av hans liv, och sätter lite mer färger på plats på paletten Wittgenstein.

Ska läsa vidare i den idag igen.
Tack för att det regnar lite.
Sätter mig på favvofiket och läser.

Ja, jag upptäcker saker för sent...

Medveten om att just detta konditori har fått en uppsving med ni vet vilket tv-program. Men.

Faktum kvarstår. Broadway på Bråddgatan rules. Rockar fett. Is da Thing.
Jag menar...alltså...varför i #&/¤%%#¤% har jag inte varit där förut?

Varför missade jag Koppången när den kom? Inte vet jag. Men Broadway och Koppången rockar fett. Himlabra eller himla bra. Inget att hymla med.

Hilma. Mormor. Hon rockade också fett. Och funderade på radiobaciller, som kom från Tjernobyl. Mormor. <3

Grekland i lågor och vildgris

Grekland står i lågor. Man baxnar när man lyssnar på radion, det kastas in bomber
i banker. Där ser man...jag vet inte...har liksom kapitalet lyckats då? Förespråkar inte
kommunism - den fungerar ju inte, heller - utan någon slags sans och vett.

Det där med EU dessutom...var det så bra egentligen? Nu verkar ju oroshärden sprida sig till
fler länder; Portugal verkar vara på tur.

Träffade en fransman idag, det var dagens glädjeämne. Han sade "Han har varit i Paris, Chamonix,
Mount Blanc och Cavaillon". Cavaillon utropade jag, dit ska jag i sommar. Han blev intresserad genast och berättade att han ätit vildgris (sic!) där första gången 1958. Hoppas jag ser honom fler gånger.

Var? På Waynes så klart...:-)