Från ett cafébord i Goult ser jag min tillfällige personlige guide. Han visade delar av kyrkan som vanligen är stängd. Det var inte utan stolthet men stoltheten fick inte vara det framträdande, utan låg där som bakgrund.
Han visade snarare på en iver att delge mig fler delar av kyrkan, just där. Just då. En gammal rosetta-sten, eller möjligen fönster. Snarare gammalt fönster, jag förevisades också gamla målningar på vägarna.
Det var för ett antal år sedan, två kanske tre. Det slog mig inte då men inser det nu; han liknar på något vis pappa. Mer till sinnet än till utseendet, vissa drag minner om pappa men det är det lugna sinnet som får mig att tänka på honom. En inneboende ro.
Och som i ett trollslag äntras scenen av en man jag kallar sjömannen. Han som långsamt plockade fram parasollerna på cafét. Under den gamle ägarens tid. Det var han som efter två veckors cafébesök från min sida började mumla något som troligen var (bonj)ou(r). Och efter ytterligare en tid lade en hand på min axel som i "sett dig här du".
Är övertygad om att han inte minns mig, jag kommer aldrig att glömma honom. Nu tar han sin morgoncigarett och kikar ut över torget, han står lite vid sidan av cafét. Undrar lite vad han gjort i livet, kanhända var han just sjöman.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar