Möte med två giganter...

Jag var väl tolv kanske, eller tio. Han satt där ute i restaurangen, eller ute i baren som vi sa. Den hette ju det. Rättviksbaren.
Minns inte vad han åt, men jag minns tillfället. Han var ensam. Men glad. Och jag gick och satte mig, troligen med en CocaCola i högsta hugg. Det verkade inte som om han misstyckte, vi pratade väl lite om saker och ting gissar jag.
Det var Sixten Jernberg. Och jag.
Lars-Olooooof, dånade det i köket när jag hade gått in där genom en svängdörr. En svängdörr som borde klippt mina fingrar genom åren men jag har alla kvar. Laaaars-Oooooolooof, ropade mamma igen. Då förstår man att något är fel, annars sade hon alltid Lollo. Eller möjligen Lasse.
Ja, svarade jag och gick in i köket.
Du får inte, fortsatte hon lugn och fin och förklarande, sätta dig hos vem-som-helst i baren. Det passar sig inte. Man gör inte så. Hade det varit idag hade jag replikerat att det där var ju inte vem som helst. Kanske...
Det slår mig, någonstans finns det ett kort på Sixten på baren. Med händerna vid sidan av tallriken. Det var säkert jag som tog det...stackars Sixten.
Nu har han lagt skidorna och besticken på hyllan. Och jag tror inte han tog illa vid sig av mitt opåkallade besök. Men visst, mamma hade så klart rätt.