Första gången fanns ingen skuggig plats att tillgå så jag tog min dubbla espresso macciato ståendes, lite glad i sinnet, för en travvinst hade just inhämtats. Trodde det var en hundring, men icke, pappa Henry-travet på hemmabanan i Rättvik inbringade tio gånger mer :-). Tjejen i butiken slog sig på knäna när hon såg hur glad jag blev. Liksom va?
Andra gången fanns en skuggig plats, eller jo, det fanns det. Vid grannbordet satt en som var lite eljest. Downs Syndrom tror jag det var. Misstänker de inte var från Sverige, oklar varför jag fick för mig det. Under en picosekund - ja, lovar, så kort tid var det, en synaps tidsenhet eller så - tänkte jag njaaa...där vill jag inte sitta.
Hjärnan skreeeeeek till. Klart du ska. Du ska dessutom prata med de som sitter vid bordet intill som du,
Lasse för fasiken brukar göra. Sagt och gjort. Barnet log mot mig hela tiden och vände sig om och talade med mig. Pappan strök lätt på barnet och log. Han också.
Jag också.
Tillfreds med att hjärnan reagerat mot denna min sista (?) fördom. Nickade lätt mot bordet när jag gick och tänkte stilla att det börjar som en ring på vattnet. Allt jag läst om protesterna i tidningarna har långsamt brutit en mur. En fånig mur.
Jag blir så innerligt glad när jag ser en egen fördom och den tas bort effektivt och direkt.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar